Flickepidemin

Veckans fråga blir lite tyngre än förra veckans. Är det någon som kan förklara för mig varför alla tonårstjejer mår så dåligt? Jag känner ett halvdussin flickor mellan tolv (i stort sett tonåren nu för tiden) och sexton år och inte en enda av dem mår bra. De lider av dåligt självförtroende, självdestruktivt beteende och självmordstankar varenda en! De pojkar jag känner som är i samma åldrar verkar klara sig betydligt bättre. Jag vet att det är tufft att vara tonåring. Gudarna ska veta att jag själv krisade stort på den tiden. Men nog fick jag intrycket att det fanns en och annan jämnårig kamrat som kunde hålla huvudet över vattenytan. Alltså kan jag inte annat än dra slutsatsen att det blivit värre.

Jag vet att det finns teorier om vad det beror på. Genusvetare menar att vi bygger på pojkars självförtroende, på bekostnad av flickornas, redan på dagis. Pojkar är stökiga, pojkar tar plats. Det är den förväntningen alla har och i flickornas huvuden tolkas det som "pojkar får ta mer plats för pojkar är mer värda". Så försöker de konkurrera genom att vara duktiga, snälla, hjälpsamma och blir därmed nästan osynliga och får ännu mindre uppmärksamhet.

Andra teorier har att göra med nedskärningarna i början på 90-talet som fortfarande påverkar de vuxna kring barnen, och som gjort att förskolor och skolor minskat sin personal. Man pratar också om medias inflytande. Det är svårt även för en snart 41-åring med relativt stabil självbild att hålla sig på rätt köl ibland inför alla Extreme makeovers, Top models och annat som talar om för oss att vi borde vara vackrare, smalare och allmänt bättre för att få ett sjysst liv.

Men ingen av dessa förklaringar ger någon lösning. Hur ska jag göra för att hjälpa alla dessa flickor? Hur ska deras mammor och pappor göra? Och hur ska jag förebygga så att lilla M och lilla A förblir de starka, glada, trygga tjejer de är idag? Jag kan ju inte se att tonårsflickornas föräldrar gjort några uppenbara fel. De har så klart också kramat sina tjejer och sagt att de är smartast och vackrast och bäst i världen. Så vad kan man göra?

Lost in translation

Eftersom jag är språkvetare (och allmän svenskspråksfanatiker) och dessutom filmfantast tycker jag mycket illa om när man inte översätter filmtitlar. Ofta tror jag att filmbolagens vill sända ett budskap på det sättet. Den här filmen är bara för unga, balla människor, typ. Därför verkar action- och skräckfilmer mer sällan få sina titlar översatta ("Die Hard", "Total Recall", "Repulsion", "Psycho"), medan smala konstfilmer får det. Å andra sidan kanske filmbolagen helt enkelt är lata?

Jag anser att det här är ett utmärkt sätt att urholka svenskan. För ett par år sedan hade vi en diskussion om det på jobbet där mina arbetskamrater hävdade att "The Passion of the Christ" inte skulle fått så många biobesökare om den hetat till exempel "Kristi lidande och död". Det är väl i min värld för all del ett skäl så gott som något att använda den svenska titeln. Men jag vägrar gå med på att man inte kan översätta till svenska för att "svenska inte är lika ballt som engelska". Ett sådant påstående blir så klart självuppfyllande. Om alla balla filmer har titlar på engelska så måste ju engelska vara häftigare.

Ändå kan en översatt titel faktiskt tillföra något, förutom att den gör det lättare att förstå och uttala filmtiteln, även för den del av befolkningen som inte är så haja på engelska. Men då krävs det, som alla som någonsin översatt något vet, en fri översättning. "A Streetcar Named Desire" blir "Linje Lusta". "One Flew Over the Cucoos Nest" blir "Gökboet". Idag såg jag en riktigt begåvad översättning av en ny tv-serie. På engelska heter den "Unscripted" och handlar om unga skådespelare i Hollywood. På svenska fick den titeln "Oskrivna blad". Fiffigt, tyckte jag.

Nu, kära läsare, vill jag ha ditt bidrag. Har du några exempel på engelskspråkiga filmer som fått en riktigt bra svensk titel? Eller har du själv en bra översättning på en engelsk filmtitel?

Mer tidningsläsande

Igår avrättades Clarence Ray Allen i Kalifornien, med hjälp av en giftinjektion. Allen var en svårt sjuk, tidvis rullstolsbunden 76-åring. Missförstå mig rätt, han hade begått avskyvärda brott, men eftersom jag, i likhet med de flesta svenskar, är starkt emot dödsstraff kan jag inte låta bli att fastna för en del absuridteter i just detta fall. Det är svårt att avgöra vad som är knasigast, att avrätta en man som av allt att döma är döende, eller att han begärde nåd just på grund av sin sjukdom. Nej, det absurdaste var nog att hans sista måltid bland annat bestod av en sockefri pecannötspaj, eftersom han var diabetiker.

USA har hur som helst en bra bit kvar till att bli ett civiliserat land.

Trist fortsättning

Tyvärr blir jag tvungen att fortsätta med temat från igår. Svenska myndigheter förnekar sig uppenbarligen aldrig. Idag skriver DN om den unge man som blev mördad i Högsby för att han var ihop med en flicka från "fel" familj. Flickvännens bror och pappa misstänks för mordet. Nu söker pojkens mamma visum till Sverige för att begrava sin son här. Hon är från Afghanistan och miste sin man och äldste son dödades i kriget där. Mamman har fått nej på sin visumansökan och handläggaren på Migrationsverket säger: "Det är uppenbart att hon kommer att söka uppehållsillstånd. Begravningen kan ske utan att mamma är här." I verkets allmänna riktlinjer står det att man ska vara återhållsam med visum till afghaner och att de bara ska ges om det finns starka humanitära skäl. Det gör det inte i det här fallet, enligt handläggaren: "Nej. Begravningen kan ordnas i samarbete mellan svenska polisen och afghansk ambassad."

Kommentarer känns överflödiga.

Våra underbara myndigheter

I tisdags skrev Dagens Nyheter om den sjuttonårige somaliske pojken som, efter att ha bott och gått i skola i Nacka i många år, fördes bort till Somalia för att gå i koranskola. Han lyckades tillsammans med sin syster ta sig till den svenska ambassaden i Etiopien, där han själv och UD kontaktade socialnämnden i Nacka för att han skulle få hjälp att komma hem. Nacka kommun valde att inte ens svara på pojkens e-post och UD:s brev. Länsstyrelsen riktar nu allvarlig kritik mot Nacka, som svarar med att de efterlyser klarare riktlinjer om vem som bär ansvaret i sådana lägen.

Idag skriver samma tidning om att flyktingbarn om fötts i Sverige medan föräldrarna varit gömda inte omfattas av den nya tillfälliga utlänningslagen, "flyktningamnestin". Redan nu har minst en flyktingfamilj fått beskedet att deras eget och barnens fall kommer att betraktas som två olika ärenden, med underförstådd risk att barnen (två och knappt ett år gamla) kan utvisas utan sina föräldrar. Projektledaren på Migrationsverket får frågan vad han ska säga till de familjer som drabbas: "Vi har det regelverk vi har, det är det enda svar jag kan ge."

Jag undrar i mitt stilla sinne vad myndigheterna egentligen skriver i sina jobbannonser för att få tag på dessa pärlor till handläggare. Några förslag?

Vardagselände

Jag har hamnat i en kris av en oväntad anledning. idag fick jag med posten en inbjudan till en rehabiliteringsresa. Jag ska lära mig planera mitt liv och spänna av, får träffa sjukgymnaster och psykologer, får bo på fint hotell med helpension. Och haken är? Resasn går till Spanien. För de flesta människor skulle det väl innebära att man tackar ja direkt. Men för en person som fortfarande kämpar med att lära sig åka in till stan utan att få panikångest och hjärtklappning känns inte en resa till Spanien som nästa naturliga steg. Faktum är att jag redan tackat nej till den en gång. Men nu när jag sitter här med prospektet i hand och ser alla bilderna blir allting mycket svårare. Fan vad jag önskar att jag vågade! Jag blir så himla ledsen på mig själv. Hur kunde jag gå och bli så här?

Idag är det överhuvudtaget en kämpig dag. Vardag igen efter att hela familjen varit ledig sedan 22 december. Det är ensamt och trist och verkligheten knackar alldeles för högljutt på dörren.

Bloggarna som inte blev

Nu är det två veckor sedan jag bloggade senast, och många goda bloggidéer har kommit och gått. Ett tag tänkte jag blogga om julen, men det hade mest blivit gnäll om att jag inte kunde äta något och mest kände mig deppig. Sedan tänkte jag blogga om lilla M:s julklapp - ett akvarium - som hon blev så fantastiskt lycklig över. Men nu har vi hunnit vänja oss vid att vara fiskägare, och till och med fått se den första fisken dö. Vila i frid, kära Mamma gul! Sedan tänkte jag ett tag att jag skulle blogga om det amerikanerna kallar intelligent design, det vill säga försöken att göra den bibliska skapelseberättelsen till ett vetenskapligt skolämne, och be er om förslag till verkligt intelligent design, det vill säga hur Gud borde ha skapat oss, om Hon tänkt efter lite. Mitt förslag är att ett par extra armar borde växa ut på en när man får barn.

Jag har också funderat på att fortsätta med anekdoterna från julkalenderdagarna och berätta om när lilla A gissade att pappa skulle få ett par skitstövlar i julklapp eller lilla M bröt sin felfria meritlista som ung feminist med resonemanget: "Jag undrar om C i min klass har någon pappa. Jag har aldrig sett någon i alla fall. Men visst ja! De har ju en grävmaskin i trädgården."

Det är bara att konstatera att inget av det blev av. Nu får vi se fram emot ett 2006 med helt andra inlägg. God fortsättning, kära läsare!