Det bästas sångval

Just nu tränas det för fullt inför Lucia här hemma. Just i detta nu går lilla M och lilla A fram och tillbaka i sovrumskorridoren. Lilla M i full utrustning, lilla A i röd sammetsklänning med ett elljus i handen.

Den stora behållningen är att höra deras versioner av de kända julsångerna. "...att född är Herren Jesus Kvist, vår frälsare och Gud..." pressar lilla M fram i falsett. Och tänk, jag som alltid trott att han hette Josefsson i efternamn.

Lilla A har en tendens att köra någon slags snabbvariant, â la Det bästas bokval, ni vet där de tar vanliga romaner och kortar ner dem. Lilla A är en effektiv sångerska. Det går liksom undan om man bara tar varannan sångrad, eller slutet på varje. Här hemma sjunger vi till exempel: "Blinka lilla stjärna där. Jag undrar var du är. Lockar fjärran du min syn. Blinka lilla stjärna där." Så är snart sångstuden över. Likaså mitt blogginlägg.

De profundis clamave

De senaste dagarna har jag befunnit mig på en plats som jag aldig trodde att jag skulle behöva besöka igen.

Jag har försökt vara duktig och göra allt det där som ska göra mig bra igen. I det paketet ingår avspänning och meditation och en massa andra sätt att hantera stress. Jag har en bok som lär ut olika tekniker. Där står det så uppmuntrande att längst inne i oss alla finns det ett lugn. Det gäller bara att hitta fram till det. Och jag har vilat några dagar i den förhoppningen. Njutit av att känna att nu, NU är jag på rätt spår. Men jag glömde att mitt innersta också rymmer något annat.

Ett bottenlöst mörker. Som en brunn rakt ner i evigheten. Under ett par år har jag lyckats låtsas att det inte fanns. Innan dess hade jag nog inte känt av det på femton år. Med hjälp av en massa vardagsverklighet har jag liksom byggt en plattform ovanpå avgrunden och suttit där och låtsats att det inte funnits. Det är ju lätt att strunta i sådant man inte ser. Men den finns kvar, tro mig, den finns kvar.

Jag har sagt nästan skämtsamt vissa dagar att "idag handlar det bara om att överleva". De senaste dagarna har det blivit högst verkligt. Jag har delat in dagen i etapper ("Nu är det bara en timme kvar till lunch. Det klarar jag nog.") Men jag orkar inte ens ge mig på att försöka beskriva hur det känns att vakna till ännu en outhärdlig dag.

Man kan aldrig uppleva sann lycka om man aldrig varit olycklig, säger en del hurtfriskt. Men det fungerar ju också tvärtom. Livet blev ouhärdligt för att jag verkligen kände hopp. Jag tyckte att jag mådde bättre än jag gjort sedan jag blev sjukskriven. Om det är priset kan jag nog tänka mig att byta bort alla möjligheter till framtida lycka om jag slipper avgrunden igen.

Dyster heliotrop

No more Mr Nice Guy!

I dag tänkte jag skippa att vara en sådan där snäll och trevlig och förstående flicka som jag är normalt är, och istället lista några saker som jag verkligen retar mig på. Det finns förstås många fler, men här kommer dagens tre-i-topp:

1. Karlar som kissar offentligt.
Nyligen gjorde jag en rätt lång resa genom Sverige och flera gånger såg vi bilar som stannat vid vägkanten och karlar som stod precis bredvid och halade ut bästa kompisen. Vad handlar det här egentligen om? Är de helt enkelt för lata för att ta ett par kliv in i skogen? Oroliga för att någon ska hinna sno penisförlängaren under tiden? Är det någon slags primitiv revirmarkerardrift eller är de helt enhelt blottarwannabes? Jag har ingen aning, men jag vill bestämma själv när jag ska se andra människors mest intima delar.

2. Hundägare.
Okej då, inte alla, men vissa typer av hundägare i alla fall. Närmare bestämt de som kommer med repliker som: ”Han är så snäll, han vill bara hälsa”. ”Okej, okej”, muttrar man, begravd under 40 kilo rottweiler ”men jag råkar vara allergiker.”

Och så den där typen som hävdar att det är mitt fel att deras hund skrämmer vettet ur mig. En gång för många år sedan besökte maken och jag några hotellägare som mina svärföräldrar känner. Vi blev visade runt och när frun i huset öppnade en dörr i källaren hoppade plötsligt en ilsken, vilt skällande dobermann pinscher rakt mot min strupe. Naturligt nog ryggade jag tillbaka medan frun kliade sig i skallen. ”Konstigt”, sa hon, ”så brukar han inte bete sig. Men du kanske är rädd för hundar?” Visst visst, jag gick omkring och var livrädd för hundar, trots att jag inte visste att det fanns några där, och så luktade sig jycken till det rakt igenom den stängda dörren. Jag erkänner, alltihop var mitt fel.

3. Stockholmare.
Jag är visserligen en själv, mer eller mindre i alla fall. Men alla som någonsin varit i vår vackra huvudstad måste erkänna att dess invånare är helt rubbade. Jag läste om en författare som kom till Sverige direkt från krigets Bosnien och som tyckte att stressnivån i Stockholm var högre än i det ockuperade Sarajevo, där det låg krypskyttar på taken, beredda att knäppa en varsomhelst, närsomhelst. Är någon i ärlighetens namn förvånad över att en ung man blev ihjälslagen på Kungsgatan för att han sa åt ett par fulla killar att de inte fick kissa i en port? Inte jag i alla fall. Jag är betydligt mer förvånad över att ingen ännu blivit mördad för att de a) stått på fel sida i rulltrappan i tunnelbanan, b) gått två personer i bredd med barnvagnar på en trottoar vid lunchtid, c) snott hissen mitt framför näsan på någon. (Vet ni förresten hur man bäst får en tant med rullator att börja springa? Man går några steg före henne på väg mot tunnelbanehissen, skjutande på en barnvagn.)

Men stockholmare är inte bara sjukligt stressade, de har också ett rubbat förhållande till sina mobiltelefoner. Överallt ska det pratas om allt, precis hela tiden. Gående på gatan, på restaurangen med kompisgänget, med barnen på Astrid Lindgrens Värld, på promenad i skogen. Men, i ärlighetens namn, om vi inte hade haft mobiltelefoner skulle man ju inte få veta alla dessa spännande saker om andra människors liv. Jag skulle till exempel inte veta att den där damen som satt framför mig på bussen i mars i år inte alls hade klamydia.

Vad stör du dig på?

Manliga medelmåttor

Igår skrev DN om hur flera universitet i Sverige tillämpar kvotering för att få en jämnare könsfördelning på en del av sina utbidlningar. Det handlar i samtliga fall om att män kvoteras in på till exempel läkar- och sjuksköterskeutbildningar.

Detta med kvotering har länge varit en het potatis. För inte så länge sedan fanns ett förslag om en lag som skulle tvinga företagsstyrelser att ha en viss andel kvinnor. Det blev ett himla liv. Även en del kvinnor var emot det. De ville inte att någon skulle tro att det var där för att de var inkvoterade utan för att de hade rätt meriter. Jag tycker det låter som om de har en sorglig tilltro till sina egna och andra kvinnors förmågor. För det lustiga är ju att universiteten i Karlstad och Örebro inte alls är ensamma om att kvotera till männens fördel.

Det är svårt att hitta något bevis för att män och kvinnor skiljer sig särskilt mycket åt när det gäller intelligens eller andra egenskaper som kan säga något om hur lämpade de är för till exempel högre tjänster, däremot är det lätt att hitta bevis för att kvinnor presterar mer än män. Flickor, från grundskolan och uppåt, har högre betyg än pojkar i alla ämnen utom idrott. Betydligt fler flickor än pojkar går vidare till högre utbildningar och på många linjer är de i stor majoritet. Det är väl bara tekniska utbildningar som är undantaget. Om man jämför män och kvinnor i samma yrke och med samma position har kvinnorna i genomsnitt högre utbildning än männen. Men sedan händer något, för bland professorna är männen i förkrossande majoriet, likaså på chefsnivå i privata företag, och i börsnoterade företags styrelser existerar de knappt.

Det finns bara en slutsats att dra: Män kvoteras in på ett nästan ofattbart sätt. Att införa en lag som gör det möjligt att kvotera in kvinnor till till exempel professorstjänster eller styrelseplatser skulle alltså inte göra att vi fick en massa okvalificerade personer på de platserna. Det skulle betyda att vi fick bort de medelmåttor som sitter där idag, med sitt kön som enda merit.

Min fantastiska man

Häromdagen sprang jag (nåja, ingen av oss sprang) in i en granne och berättade för henne om min sjukskrivning och min stressjuka och min brist på ork. Jag berättade också att min man förbjudit mig att städa. "Åh, var rädd om honom," sa hon.

Det kanske verkar stingsligt av mig, men jag får ofta höra sådant och jag blir faktiskt lite irriterad varje gång. Inte för att jag inte håller med. Jag tycker också att jag har en förfärligt trevlig och bra man. Men alla andra verkar ju förutsätta att jag inte förstår det. Och det gör jag ju. Dessutom verkar inte DE inse att min man har en förfärligt trevlig och bra fru. För jag tror att han kan räkna på ena handens fingrar de gånger någon sagt åt honom att vara rädd om mig. Och har de gjort har de inte syftat på att jag är en sådan fantastisk fru, utan att jag är så himla bräcklig. Kanske är det någon sådan där unken manligt-kvinnligt grej. Kvinnor förväntas vara fantastiska fruar, men om en man så mycket som hämtar ett glas vatten åt sin fru är han det bästa som hänt sedan färdigskivat bröd. Eller också är det bara det att jag är stingslig.

Vad tror ni?