The beauty of it

Egentligen känner jag mig lite fånig: Maken har åkt på konferens utomlands och här sitter jag och känner mig ... superensam! Visst, man kan skylla på allt det där praktiska. Det är mäckigt att vara ensam med två barn, även om det är synnerligen lugnt på jobbfronten just nu. Jobbigt att komma iväg på morgnarna, att skjutsa till saker, att laga mat och duka och diska och lägga alldeles själv. Men mest av allt är det ensamt, trots uppenbart sällskap. Och det är ju lite fånigt. Jag menar, när ska jag bli gammal nog att klara mig själv egentligen?

Men så tänkte jag om. Vi har varit ihop i 20 år och när han åker bort i fem dagar ringer vi varandra två gånger och dagen och sms:ar både god morgon och god natt. Han saknar mig och jag saknar honom och det är förbaske mig inte fånigt. Det är vackert!

I ett nötskal

"Strong character, sharp wits and the one who invented irony." Så beskrev en vän mig på Facebook. Vissa saker bara måste man ju dela med sig av.

Evangelium enligt lilla A

- När man dör kommer man till himlen och där bor Gud. Han har liksom en egen värld där. Och sedan om man dör en gång till så kommer man till djävulen.

Resa i tiden

Nu läser jag i alla fall Tidsresenärens hustru, och när jag nu väl kom över att idén verkade snodd rakt av från Kurt Vonnegut, tycker jag att den är rikigt bra (och inte ett dugg lik Slakthus 5). Dessutom är den synnerligen realistisk. Den handlar om en man som hoppar i tiden, och just så är det ju. Ena dagen är man 14 år och sitter på sin säng och skriver på en roman om Förintelsen. Nästa dag är man en liten mullig tant som springer omkring på universitetet och försöker få något gjort.

Men utan tvekan vore det intressant att resa åt andra hållet också. Vad skulle jag säga till mitt fjortonåriga jag, eller mitt sexåriga för den delen? Jag har lekt med tanken ibland, och då mest tänkt att jag skulle säga uppbyggliga och uppmuntrande saker. "Det kommer att bli bra", skulle jag säga till exempel. "Och du kommer att få vänner sedan. Och killar kommer att vilja ha dig, flera stycken. Och du får söta barn. Fast nej, jag vet inte om du kommer att bli författare." Men nu lutar jag nog mer åt att jag skulle fråga istället för att berätta, för ibland är man ett mysterium, speciellt för sig själv.

Pinsamt värre

Som förälder har man ju ställt in sig på att man förr eller senare kommer att bli pinsam. Jag har till och med förberett mig lite smått. Tänker igenom garderoben innan jag visar mig för lilla M:s kompisar, försöker att inte skälla ut henne inför publik (när det bara är vi har jag alltså INGA hämningar). Men jag har insett att det inte går att helgardera sig, för det man tror ska vara pinsamt är det inte alls.

Lilla M tycker följaktligen att det är pinsamt när jag är orolig för henne, men inte när jag går omkring i stallet iförd målarmask ("Mamma, du ser cool ut"). Och det är inte alls pinsamt att jag följer henne till skolan fast hon går i fyran, tvärtom är det pinsamt att gå ensam. Så jag får till och med pussa henne mitt på skolgården, inför alla kompisar. Det enda förutsägbara är att man inte får prata om att killar är snygga, även om det är hon själv som sagt det. ("Åh, vad han är snygg," suckar lilla M framför datorn när hon tittar på trailern till Titanic på Youtube för fyrtiofjortonde gången. "Åh, vad han är snygg," ekar lillasyster.)

Usch, nu var jag pinsam!

Olika falla ödets lotter

Idag har jag för första gången lämnat lilla A på skolan. Jag blev totalt överrumplad av hur vemodigt det kändes, började till och med gråta på skolgården. Lilla A däremot grät inte alls.

Barnbidragshjälp

Jag behöver hjälp att göra av med barnbidraget! Ja, alltså inte hela, och inte på vad som helst. Jag är rätt bra på att göra av med pengar, generellt sett. Men i morgon behöver jag gå in på Pocketshop och välja något att läsa. Men vad?

Om du är hågad kan du se till vänster vad jag läst på sistone. Men vad har du läst som var bra, intressant, engagerande? Inga svenska deckare helst, och inga svårforcerade Nobelpristagare. Helst inga faktaböcker heller. Alltså: Välskriven, engagerande skönlitteratur på svenska eller engelska. Har du några tips?

Livskunskap II

En annan sak man lär sig av sina barn är tolerans för andras smak. Om någon hade sagt till mig för 15 år sedan att jag skulle komma att dela mitt hem med en person som spelar My heart will go on med Celine Dion 58 gånger om dagen hade jag svarat: "Över min döda kropp." Det finns helt klart ett hål i Genèvekonventionen när det gäller att reglera sådant här. Men jag har ju överlevt hittills.

Fast den dag hon börjar spela Christer Sjögren åker hon ut.

Och om du känner att vi lever i en värld där tidsbristen snart håller på att äta upp allas liv kan du ta en titt på detta. En del har helt klart för mycket tid att slösa bort.

Livskunskap

Man kan lära sig en del av barn. Som att inte låta humöret och aktiviteterna styras av vädret, till exempel. Idag har lilla M haft poolparty. De badade i en och en halv timme och var hur nöjda som helst.

Prickigt

Jag är inte kompis med den svenska sjukvården just nu, om jag ska generalisera grovt. För några veckor sedan kliade lilla M sönder ett myggbett på ena knäet, som så småningom blev inflammerat och sedan verkade sprida sig. Luttrade som vi är misstänkte vi att det gått några slags kocker i det, så förra veckan gick jag till distriktssköterskan för att hon skulle få göra en bedömning. Hon tyckte inte att det var så farligt, och rekommenderade att vi gjorde rent det noga två gånger om dagen, smörjde in med antibakteriell salva och satte på kompress. Om hon fick feber skulle vi söka läkare, annars var det bara att köra på. Så det gjorde vi lydigt, med en ledsen tioåring som jämrade sig och grät varje gång för att det sved.

Efter ett par dagar tyckte vi att de ursprungliga såren såg bättre ut, men det kom nya istället - på andra knäet, under näsan, på ryggen ... Ganska snart vägrade lilla M att gå ut. Någon hon kände kunde ju se henne. Igår gav maken till slut upp och tog henne till en läkare, som tog av bandaget och sa: "Herregud, det här är ju alldeles för stort för att behandlas med salva. Ni borde ju ha fått antibiotika för länge sedan." Så nu ska hon äta en dunderkur, tre tabletter om dagen i tio dagar. Jag har sparkat på mig själv upprepade gånger för att jag lyssnade på den där distriktssköterskan - så jävla onödigt!

Inte sockerfritt

Nu hittade jag ju den här sidan som jag bara måste delge er. Missa inte videon! Det är kolhydratsporr på hög nivå.

Sugar free

Med risk för att detta allt mer utvecklas mot att bli en matblogg (vilket så klart beror på just det jag vill prata om) vill jag säga några ord om min nuvarande diet, eller kanske snarare vad den drar med sig. Sedan drygt tre veckor tillbaka äter jag väldigt begränsat med kolhydrater, vilket förhoppningsvis ska ha viss effekt på min vikt. Dessutom påverkar det mitt humör. Jag har alltid varit en sådan där människa som blir ett vrålande monster när hon är hungrig. Oftast blir jag till och med snäsig innan jag känner av hungern och om det går så långt som till hunger håller jag på att falla ihop av stress. Fast det där borde vara skrivet i dåtid. Numera har jag varken hunger eller humörsvängnigar, åtminstone inte mycket.

Det är säkert intressant att diskutera, men egentligen är det en annan betraktelse som fascinerar mig: När maken och jag häromdagen var och handlade och försökte hitta en färdig dressing upptäckte vi att det går alldeles utmärkt att få tag på 100 olika varianter av fettfri dressing (fettfri vinägrett, vad är det för ett djur, jag bara frågar), men inte en enda utan socker. Läs det där igen: Det finns inte en enda sorts dressing i svensk handel (läs: vårt närmaste Ica Maxi) som inte innehåller socker.

Ja, vi blandar vår dressing själva.

Tårtenkät

Delvis inspirerad av Jessika tänkte jag ställa frågan: Vilken är, enligt dig, alla tiders godaste tårta?

Själv är jag oerhört förtjust i det mesta med choklad i men sedan jag besökte Wien för 20 år sedan har Sacher en speciell plats i mitt hjärta. Under en period brukade en kollega och jag gå och köpa oss varsin bit till fikat på ett konditori nära kontoret. Men den har aldrig smakat så gott som i Wien, och jag har aldrig försökt mig på att baka den själv.

Till höger på bilden syns Sachertårtan jag fick senast jag fyllde jämnt:

En mammas vardag

Jag har blivit befordrad. Förr var jag dumma mamma. Nu är jag dumma jävla skitmamma. Så kan det gå.

Vett och etikett i Pridetider

På förekommen anledning vill jag nu dra på mig Magdalena Ribbing-glasögonen och rikta några välmenande råd till Stockholms alla taxichaufförer:

1. Nej, det är inte okej att ställa närgångna frågor om dina kunders sexliv, även om de är något så exotiskt som lesbiska.
2. Nej, du kan inte räkna med att de vill berätta hur de gör.
3. Nej, du ska inte ens ställa frågan om du får följa med hem och titta.

På det här sättet kan du undvika många konflikter, och undgår också att ge alla oss andra heteros dåligt rykte.