Frescati, 30 april 2008

Inte en så dålig arbetsplats när allt kommer omkring.

P.S. Detta är mitt 300:e inlägg! D.S.

Enkla lösningar

Lilla A och jag sitter på bussen och diskuterar vad hon önskar sig när hon fyller sex år om några veckor.
Lilla A: - Och så vill jag ha ett bord.
Mamma: - Vad då för bord?
Lilla A: - Ett som man kan leka vid och så.
Mamma: - Fast du har ju redan ett bord i ditt rum.
Lilla A: - Men ett som inte är fullt med grejer!

In memoriam

Jag tror inte egentligen på ett liv efter detta längre. Faktiskt är det närmast en tröstande tanke att det bara tar slut, men jag vet att det finns möjliga scenarion där jag skulle tänkta annorlunda. Men om det finns något där bortom så tror jag att min bror och min pappa sitter just nu och dricker ett glas whisky, blossar på varsin cigarr och skrattar åt något. Bredvid sitter min mormor och snörper på munnen åt dem medan hon blöter sitt delikatessknäcke i en kopp te.

Idag är det exakt fem år sedan min storebror dog. I januari var det tio år sedan mormor gick bort och i september är det fyrtio år sedan min pappa kilade vidare, tog ner skylten, gick till de sälla jaktmarkerna. Jag vill inte att de ska vila i frid. Jag vill nog trots allt att de ska sitta där någonstans, med whisky eller te, och alltid finnas. Om inte annat så i mitt minne.

Lilla A:s lapp

En tand var lös, och i ett obevakat ögonblick slank den med frukostfilmjölken ner i magen. Gråt och tandagnisslan blev det. Men inga problem är så stora att de inte kan lösas med lite smart kommunikation:



Och så blir man glad igen.

Avlyssnat

Livet fortgår ju trots allt som vanligt, och det kan ju vara bra att bli påmind om det. Lilla A satt igår och skrev flitigt på min önskelista till jul.
Lilla A: - Mamma, vad kommer först i "docka"?
Mamma: - D.
Lilla A: - Som i Dante?
Mamma: - Ja.
Lilla A: - Vad kommer sedan?
Mamma: - O.
Lilla A: - Som M har i sitt namn?
Mamma: - Ja.
Lilla A: - Vad kommer sedan?
Mamma: - C.
Tystnad. Jag går bort och tittar och hon har skrivit ett perfekt C.
Mamma, imponerad: - Känner du någon som har ett C?
Lilla A, lyckligt: - Alfabetet!

Lilla M å sin sida har upptäckt imdb.com:
Lilla M, upphetsad: - Mamma, vet du att du bara är fyra centimeter längre än Sarah Michelle Gellar?
Tänk var man lär sig mycket på internet!

Ondskan i en röd Saab

Så var det ju då så som vi alla befarade och det blev en tung kväll i går. Jag gav mig ut och gick för att kunna gråta av mig i enskildhet, fortfarande lite förvånad över mina egna reaktioner.

Ända sedan jag var liten har jag tränat mig i att leva mig in i andras liv. Jag ville ju bli skådespelare, eller författare, och att träna empatin kändes som en viktig del av min utbildning. Förmodligen hade jag väl också viss fallenhet för det. Jag kan skriva många, långa inlägg om psykologin bakom, och vad det kan ha berott på, men det ska jag inte göra. Inte just nu i alla fall. Jag tänker bara konstatera att jag lyckades alldeles för bra. Det krävs ingen kraftansträngning för att ta sig in i denna historia. Det krävs en kraftansträngning för att hålla sig ur den. All sand i världen kan inte täcka mitt huvud.

Men där empatin går in går den balanserade, humanistiska, rationella sidan av mitt jag ut: Jag vill ha ett "three strikes and your out"-system i Sverige! Vete fan om jag inte vill ha dödsstraff, åtminstone lite, lite grand. Och jag vill ha en absolut garanti att det inte är mina barn som befinner sig på vägen nästa gång ondskan far förbi i en röd Saab.

Hönsmammans kacklande

I förrgår fick vi hem en lapp från lilla M:s skola att nu är det dags att börja träna barnen i att klara sig mer själva, eftersom de snart inte har något fritids längre. "Låt dem gå hem själva och vara ensamma en timme innan ni kommer hem", föreslog de. Och så skulle de lära sig ta bussen själva till centrum.

Tajmingen var minst sagt dålig. Här ska inte åkas buss och gås hem själv! Mina barn ska stanna i sina sängar med en förälders starka armar omkring sig! På sin höjd kan de få göra obevakade toalettbesök, men jag är inte helt säker på det.

Som tur är, är mina barn förnuftigare än jag. När jag nojade mig lite igår för att lilla M skulle vara ensam hemma (i hela tre timmar, inte bara en!) sa hon: "Hörru mamma, Engla råkade väl inte illa ut för att hon öppnade dörren för någon?" Nä, jag vet. Men i alla fall!

Massmedierna och ångesten

De senaste veckorna har tidningarna varit fulla av nyheter som väcker oro hos föräldrar, och även hos mig. Jag har plågats nästan varje dag av alldeles för mycket kunskap om hur Arbogamamman mår och vad hon vet eller inte vet. Jag har våndats över 11-åringen som träffade en brännmanet och jag har försökt skjuta undan tankarna på mamman och femåringen som dödades av mammans nya fästman. Men nu kan jag inte värja mig längre. Så fort jag stigit upp, eller kommit hem, slår jag på text-tv. Samtidigt är min ångest så svår att jag måste vända bort blicken när Englas ansikte möter mig överallt.

Jag kan inte låta bli att undra över varför detta berör mig mer än något annat. Delvis är svaret förstås enkelt. Jag har en nästan tioåring hemma, med långt mörkt hår och glasögon. Identifikationen är uppenbar. Men jag inbillar mig att det finns ett annat inslag också, som funnits med även i rapporteringen om Arbogafallet. Det handlar om de detaljer tidningarna plockar fram och trycker på. Det där specifika, vardagliga som plötsligt blir så ångestladdat. Är det inbillning från min sida - eller dåligt minne - eller är det första gången vi ser rubriker som "Englas mobil tystnade i natt". Jag vet inte, men jag kan inte skriva orden utan att gråta. Rubrikmakarna vet en del om vilka knappar man ska trycka på, men säljer ångest verkligen tidningar?

Utmaning

Jag känner mig alldeles på egen hand utmanad av Fanny:

Tre namn jag går under:
- Mamma
- Älskling
- Heli

Tre saker som skrämmer mig:
- Barn som försvinner
- Sjukdomar
- Arbetslöshet

Tre saker jag har på mig:
- Blå kofta
- Röda byxor
- Vit topp

Tre sanningar om mig:
- Jag klär bäst i kort hår
- Jag ser väldigt illa
- Jag är social, men ingen gruppmänniska

Tre saker jag vill ha:
- Lägre vikt
- Mer tid
- Någon att åka till USA med i januari och fira Edgar Allan Poes tvåhundraårsdag

Tre personer jag utmanar:
- Jessika
- Botilda
- The Kax

Men känn er för all del inte diskriminerade om ni inte står på listan!

Under isen

Igår åt jag lunch med Scottish pölsa som påminde mig om varför jag inte ska längta tillbaka till mitt gamla jobb:
1. Mitt gamla jobb finns inte längre.
2. Mitt gamla jobb finns inte längre.

Och ja, det är två helt olika punkter.

Varför gör jag det ändå, undrar ni. Ett av skälen kan sammanfattas så här: Igår kväll jobbade jag till kvart i elva. Då hjälper det inte att det gick jättebra idag. Jag har ett yrke som inte är förenligt med ett liv. Delvis beror det förstås på mig själv. Jag blir för engagerad. Jag ställer för höga krav på mig själv. Men så är det. jag stänger aldrig riktigt av. Nu följer en period när jag kommer att vara ständigt överbelastad. Att jobba för mycket är som att dyka under isen. Det är bara att hålla andan och simma utav helsike och hoppas att syret räcker till nästa vak. Syret kommer att få räcka länge den här gången.

Och så är jag ensam. Jag tänker inte brodera ut det. Har ingen lust. Det är som det är. Jag har försökt. Ibland går det bättre, så går det sämre igen. Jag har många teorier men inga svar. Faktum kvarstår: Jag fikar ensam, jag promenerar ensam. Jag lunchar med andra, men bara för att de råkar befinna sig på samma plats. Jag blir inte illa behandlad. Jag blir inte behandlad alls. Nog om det. Det är som det är.