Om lösmynta chefer och barn med sax

Jag hade inte tänkt säga någonting. Inte nämna det någonstans, för någon, någonsin. Men det funkar inte. Saker bör ventileras, så det är lika bra att göra det fullständigt offentligt istället. Jag är så himla, jävla, förbannat skitledsen. Om ni ursäktar språket. Och för en så dum och onödig sak.

I förra veckan satt jag i ett samtal med min chef och den "pratperson" jag gått till under min sjukskrivning. Till stor del var det ett bra samtal där vi fick tillfälle att reda ut saker och tala om framtiden. Men så tyckte min chef av någon anledning att det var en bra idé att berätta för mig hur några av mina arbets"kamrater" kommenterade min sjukskrivning för ett år sedan. Jag har ju anat hela tiden att det var så de tänkte om mig, men att höra det var allt annat än uppbyggligt.

Direkt efter mötet slutade jag för dagen, och dagen efter åkte jag bort och nu är jag ledig ett par dagar. Så nu har jag inte varit på jobbet på en vecka. Och allt det jag så glatt sa till min chef då om min ökade ork och lust och inspiration ... är inte sant längre. Jag känner mig kränkt, och jag har inte ens en chans att ta upp det med någon, för det här är ju gammalt, passé. Men i en vecka nu har allt känts lite overkligt. Och det blev inte bättre av att jag åkte bort alldeles själv, trots att det var något jag gjorde för min egen skull. Inte heller blev det bättre av att jag kom hem och upptäckte att min familj alldeles uppenbart inte klarar sig utan mig i fem dagar. Mina fina fuchsior hade fryst ihjäl, i en garderobsdörr fanns ett stort hål där någon sparkat och mina barn hade lekt med en sax och klippt av varandra håren. Efter ett akutbesök hos frissan ser lilla A numera ut som lille lord Fauntleroy och lilla M har blivit av med ungefär en halv meter hår. Som grädde på moset blev jag matförgiftad på tåget ...

Har jag nämnt att jag inte gillar november?

En sol på barndomens vägg

Jag var ett ängsligt barn och min största ängslan var att min mamma skulle försvinna. Under flera år gick jag varje dag och hämtade henne på jobbet för att hon inte skulle försvinna under sin tiominuterspromenad hem. Om hon skulle göra något särskilt, som att gå till tandläkaren, låtsades jag vara sjuk så att jag kunde följa med och vaka över henne. Jag avstod från mycket för att min rädsla var så stark. Vem vågade vara för länge hos en kompis eller åka på läger om man inte visste var mamma var? Om hon kunde försvinna när som helst? Min oro höll i sig långt upp i tonåren och blev en inte oansenlig black om foten i mitt sociala liv. Men så småningom gav just den oron med sig.

Jag har alltid trott att det där berodde på hur just min barndom såg ut. Jag hade ju trots allt haft en förälder som försvann. Men nu har jag fått ompröva allt. Plötsligt har jag en ängslig liten åttaåring här hemma och måste undra. Min tuffa lilla M har blivit rädd. Det har kommit smygande under några år, och har blommat ut ordenligt de senaste månaderna. Hon vill inte längre sova borta, inte ens hos farmor och farfar, om inte jag är med. Har svårt att sova alls om inte jag är hemma. Våndas i veckor inför varje sak jag ska göra. I går kväll gick jag bort ett par timmar till en annan mamma för att diskutera en klassfest, och lilla M grät och grät. ”Vad är du rädd för?” frågade jag. ”Att du ska försvinna.” Så vi kom överens om att jag skulle ringa när jag kom fram och ringa när jag gick därifrån och att hon fick ringa mig precis när hon ville.

Så vad ska jag tro nu? Har jag på något sätt förmedlat min egen ängslighet till henne? Eller är det kanske i själva verket genetiskt och har inget med miljö att göra, för ingen kan påstå att lilla M:s barndom hittills har varit särskilt lik min. Kanske är det till och med så att det inte har ett dugg med mig att göra. Kanske är det bara något som alla människor med minsta sensibilitet måste gå igenom.

Den viktiga frågan är förstås istället hur jag ska hantera det. Och jag har tänkt mycket på det, och hur vi i allmänhet bemöter barn och deras problem. ”Du som är så liten har väl inga bekymmer”, sa någon till mig när jag var barn. Det var ett fruktansvärt hån och sedan dess hatar jag alla sådana resonemang. Men det ligger nog i vår natur att vi vill skydda barn. Att vi hoppas så mycket att deras uppväxt ska vara så där underbart sorglös som barndomar aldrig är (”häng en sol på barndomens vägg”, som Ted Gärdestad sjöng), att vi lätt hamnar i förnekelse. Jag såg ett barnprogram på teve där man gjort en novell av en flickas berättelse om sin känsla av ensamhet och utanförskap. När filmen var slut satt programledaren och en psykolog där och sa: ”Det är viktigt att du inte är ensam, så prata med någon vuxen. Det är verkligen viktigt att du pratar med någon. Så att du inte är ensam.” De upprepade det om och om igen. Som ett mantra. Som om det skulle bli mer sant då.

Men jag tror att vi sviker barnen när vi gör så. De vet att vi ljuger för dem och skulle känna sig om inte tryggare så i alla fall mer bekräftade om vi erkände att de också är en del av mänskligheten. Att vi alla sitter i samma båt. Att ängslan och osäkerhet är vår arvedel. Om vi helt enkelt sa som det var:
Allt ordnar sig inte alltid till det bästa.
Vuxna kan inte fixa allt.
Ibland finns det ingen tröst.

Ändå fortsätter jag att ljuga för lilla M och viska i hennes öra när hon gråter: ”Jag kommer alltid att vara här. Mammor försvinner aldrig. Aldrig.”

Vägen till lycka

Tjoho! Alla mina läsare! Vart har ni tagit vägen? Har ni försvunnit, eller är ni bara tysta? Jag får nog också lägga in ett sånt där räkneverk, med risk för att bli deprimerad. Ja ja, jag kör väl på ändå.

Jag läste en intressant artikel i en brittisk tidning skriven av en professor i psykologi vid Harvard som forskat om lycka. Han konstaterade att vi alla försöker förutse vad som kan göra oss lyckliga, men att vi då drabbas av något som psykologer kallar "the impact bias" Det betyder att vi överskattar vilken känslomässig effekt olika händelser ska ha på oss. Vi tror till exempel att vi kommer att bli evigt lyckliga om vi vinner Drömvinsten, eller evigt olyckliga om en pojkvän gör slut. I själva verket, säger professorn, är det ganska få händelser som har så djupgående effekter på vårt mående.

För att få veta hur vi verkligen skulle må om en viss sak hände borde vi fråga folk som varit med om just det. De flesta invänder då att "så skulle inte jag känna det, för jag är inte som alla andra". Men folk är i allmänhet väldigt lika i sina reaktioner på olika händelser.

Så vad gör människor lyckliga då? Alla undersökningar tyder på att det enda som verkligen gör oss lyckliga i långa loppet är sociala relationer, säger professorn. Själv får jag en inre bild av en apflock som sitter och putsar varandra i vad som alltså är höjden av lycka. Men eftersom samhället gärna vill att vi gör mer än sitter och käkar varandras loppor har man skapat en massa falska bilder av vad lycka är. Som att man blir lycklig av att vara framgångrik (för då jobbar vi hårt), eller av att bli rik (då jobbar vi förhoppningsvis också hårt), eller av konsumtion (för då håller vi samhällsekonomin igång) eller av att skaffa barn (för de behövs för samhällets fortbestånd).

Men varken framgång, pengar, prylar eller barn gör oss alltså lyckliga i långa loppet. Kanske kan man tycka att det är lite deprimerande. Å andra sidan kan de människor som någonsin varit med om att nå sina mål - och ändå inte känna sig så lyckliga - slippa en del av skuldkänslorna och tomheten. För även om man längtat hela sitt liv på just det jobbet, eller drömt i decennier om barn, så blir också det vardag märkligt snabbt när man sitter där på sandlådekanten och är dödligt uttråkad, eller upptäcker att automatkaffet är lika dåligt på UD, eller Universal Studios eller var det nu kan vara. Så då får man väl ta ett djupt andetag, rycka på axlarna, och plocka lite loppor på närmaste vän istället.

Goda nyheter

Skapa din egen nyhet här!
(Tack, Fanny, för länken!)