God dag, yxskaft

Kalla mig gärna snobb (eller ja, gärna och gärna ...), men jag är uppvuxen i en miljö där den klassiska bildningen var högt värderad och idiotstämpeln hängde och dallrade över huvudet på alla som inte kunde, säg kungalängden från Gustav Vasa och framåt. Jag har blivit bättre med åren, men ibland är det faktiskt jobbigt att lägga band på sin inneboende besserwisser.

Som i torsdags, när jag var på mitt söka jobb-seminarium och seminariehållaren börjar prata om oraklet i Delfi. "Det var en klok man som bodde i en grotta ..." "Öh", tänker jag och känner hur mina slumrande hjärnceller vaknar till liv. "Vänta lite nu ..." Precis i samma stund häver en av mina olyckssystrar upp sin röst och säger: "Delfi. Vad är det? En advokatbyrå eller".

... och upp igen!

Tack för stödet, säger jag till alla som har anledning att känna sig träffade. Lite förvånad är jag ändå över hur vi människor återhämtar oss. Idag var jag på en ny intervju (jag koncentrerar mig just nu på min fantastiska statistik: jag har kommit vidare med fyra av mina fem första ansökningar, och det hjälper gott i mörka stunder) och blev då lämnad ensam en stund i ett mycket litet mötesrum i väntan på rekryteraren. Där stod jag och begrundade alla dessa jobbiga möten jag haft de senaste åren och gav mig en klapp på axeln för att jag faktiskt tar mig i kragen och går vidare.

Man väljer inte sina erfarenheter. Det hjälper inte att man vill hoppa av när det blåser som mest, eller åtminstone gå in i busskuren. Det är bara att traska vidare, och det enda man man vara säker på är att man inte hamnar där man tänkt sig.

En sak som definitivt inte blev som jag tänkt mig var fredagen. Då skulle lilla A och jag ta ledigt och gå på Skansen. Istället fick hon halsfluss. Vilken tur då att en snäll flicka låtit henne ärva alla sina hårtofsar, så att hon kunde göra sig så här fin:

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Idag har det visat sig att den "jobbmatchningstjänst" som mitt eget företag har och som jag misstänkt var värdelös - var just precis det. Det jobb jag sökte i somras och som jag av allt att döma var som klippt och skuren för, har de bedömt att jag inte passar till. Jag tyckte intervjun gick bra, men i samtal med jobbmatcharen har chefen sagt helt andra saker än de hon sa till mig. När jag sa "Jag är inte en sådan som äter lunch vid skrivbordet", sa de: "Men det tycker vi är bra. Det gör vi inte här hos oss." Till jobbmatcharen sa de: "Här måste man kunna skippa lunchen ibland. Hon verkar faktiskt inte tillräckligt stresstålig."

Slutsatsen man kan dra: Jag klarar inte ens att få jobb som jag ska föreställa ha förtur till.

Bad day, bad bad day.

Det var bättre förr!

I söndags berättade jag för min mamma att jag skulle varra hemma hela dagen på måndagen och söka jobb. När jag sedan ringde henne måndag kväll frågade hon: "Nå, har du fått jobb nu då?"

Jag orkade inte riktigt gå in på det i detalj, men man kan ju konstatera att jobbsökande inte är vad det varit. Inte rekryteringsprocesser heller, kan jag konstatera efter att ha blivit indragen i tre stycken. I ett av fallen läste jag en annons, ringde, skrev en ansökan och kallades till intervju. Och om ni inte sökt jobb på ett tag har ni ingen aning om hur exotiskt det är. För så här har det gått till i övrigt:

Fallet F:
1. Jag läser en annons, ringer, skriver ansökan och det skrivprov som efterfrågas och skickar.
2. Efter två och en halv månad kallas jag till skrivprov tillsammans med elva andra sökande. Vi ska sitta som på en presskonferens och har sedan två dygn på oss att skriva tre texter.
3. Efter ytterligare en vecka kallas jag på intervju.
4. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare till nästa intervjuomgång.

Fallet J:
1. Jag läser en annons, ringer, skriver ansökan och skickar.
2. Jag kallas till ett informationsmöte där jag ombes ta trapporna till plan 5, eftersom företaget har en hälsoprofil. "Ett konditionstest?" frågar jag glatt. "Javisst", är det lika glada svaret. Jag får sedan en nummerlapp och blir fotograferad. Vi är 17 personer kallade som först får lyssna till ett föredrag om företaget, sedan ska göra ett grupparbete där vi under tiden observeras. Sedan ska grupparbetet presenteras muntligt.
4. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare till intervju.

Det här är långt ifrån några extremfall. Clarion hamnade ju i tidningen häromdagen för att de har auditions à la Idol för intresserade. En bekants bekant hamnade på en intervju där hon skulle sitta i mitten omgiven av sju personer som bombarderade henne med frågor.

Test, föredragningar, flera serier med intervjuer, allt sådant tillämpas och det finns ögonblick när det är svårt att inte känna sig förudmjukad.

Vilken har varit din värsta rekryteringsprocess?

Dagens barn är inte som gårdagens

Om och om igen blir jag påmind om att dagens barn inte tillhör samma generation som jag själv gjorde. Inte nog med att ganska många har egen tv och dator på rummet (när jag gjorde en enkät om det på ett föräldrasajt på nätet visade det sig att det fanns en hel hög föräldrar som gav sina treåringar egen tv), de ser helt andra saker än vi.

I ett anfall av nostalgi och "nu-ska-vi-se-något-riktigt-bra-som-mamma-och-pappa-gillade-när-de-var-små"-anda köpte vi häromdagen "Huset Silvercronas gåta". Visst, de tyckte att det var lite kul när barnen gick genom spegeln, men ställde sig mycket frågande till allt prat, prat, prat. Och jag som anklagat amerikanska barnfilmer för att vara pratiga. Vi svenskar kan också. Men på svensk 70-tals barntv pratade man förstås inte populärkultur eller något liknande, utan om hur herrarna sög ut folket och hur folket till slut gjorde uppror. "Gäsp", sa mina barn.

Något som däremot gick hem var Jurassic Park som jag såg med lilla M när hon var sjuk i förra veckan. Jag var lite orolig för att hon skulle tycka att den var för läskig, förstås. Men omdömet blev: "Spännande, men inte särskilt otäck." Dagens barn är härdade.

Dagens barn är bortskämda när det gäller aktiviteter också. Jag har försökt hålla igen lite, men nu har lilla M två och lilla A en aktivitet och den här veckan, när svärföräldrarna är bortresta, blir det skjutsande och åkande tre dagar i rad. Idag var lilla A och jag med och lämnade lilla M när hon skulle spela fagott i sin orkester. Jag blev nästan lite knäsvag när jag kom in i den ljusa, nybyggda orkesterlokalen där ett dussin barn satt på rad med sina blåsinstrumnet. Nog måste det ha funnits orkestrar på min tid också, men inte märkte jag av det.

De ska ha en konsert, sa orkesterledaren, någon gång i november, och skulle det möjligtvis gå att förlägga den till en onsdagskväll eller hade de andra aktiviteter då? Det hade alla utom lilla M och en pojke. "Men det kanske går att avstå från den andra aktivieten en gång", sa orkesterledaren hoppfullt. "Nej," sa en flicka i nioårsåldern bestämt. "Jag kan inte missa bågskyttet."

Jag undrar: Var det bättre förr?

Smarta jag

Free Online Dating from JustSayHi

Jag har varit hemma med sjukt barn idag och roat mig med sådant här. Jag kan också meddela att min IQ numera är 122. Fast jag var jättetrött, så det så!