Sjukskrivningsblues

Jag hade inte tänkt skriva här om min sjukskrivning. Den här bloggen har varit ett andningshål som jag inte velat ”förorena” med prat om det som är jobbigast just nu. Men efter att ha läst DN idag är jag så förbannad att jag ändå måste skriva några rader.

När jag fick mitt första riktiga jobb i slutet av 80-talet såg arbetslivet ganska annorlunda ut mot idag. Varje dag fikade hela avdelningen tillsammans på förmiddagen och eftermiddagen. Dessemellan arbetade vi på rätt bra, ibland jobbade vi till och med övertid. Men jag kan inte minnas att jag någonsin kände att vi inte hade en chans att hinna med. Det fanns alltid tid att prata med varandra under dagen, och man lärde känna varanda ganska väl. Vi satt tre personer i samma rum, med höga bokhyllor emellan oss, och hörde förstås vad de andra sa om de pratade i telefon, men stördes inte nämnvärt. Vi hade inga datorer. Arbetsplatsen låg vid Värtahamnen och där fanns inget att se och göra på lunchen.

Idag har jag ett väldigt mycket roligare arbete. Jag jobbar mitt inne i stan (har utsikt över Sergels torg från mitt skrivbord), i ett kontorslandskap med ungefär 70 andra personer, flera av dem kan jag inte ens namnet på. Vi har inga skärmar eller något sådant emellan oss. Varje person har antagligen två telefoner, en jobbtelefon och en mobil, och det händer onekligen rätt ofta att de ringer. Själv sitter jag nästan jämt på min plats, framför datorn. Jag har vanligen en webbläsare och ett e-postprogram öppet hela tiden (plus ytterligare ett par tre program). Det gör att jag alltid är uppkopplad mot vårt intranät, och ofta också internet, och jag ser mina mail när de kommer. Vår avdelning är närmast unik för flera av oss tar fikarast två gånger om dagen. Det är inte ovanligt att andra tittar snett på oss på grund av det (”Hur hade DE tid att fika hela tiden?”). Tempot är i stort sett alltid högt. Jag undrar ofta hur jag ska hinna med allt som måste bli klart. Om man pratar med sina arbetskamrater under arbetets gång stör det i stort sett alltid någon annan. Det är en oerhört stimulerande miljö på sätt och vis. Men för eller senare kan den också bli överstimulerande.

Det här kanske låter väldigt olikt era arbetsplatser, men jag tror att de flesta skulle skriva under på att saker och ting har förändrats de senaste tjugo eller femton eller kanske till och med tio åren. Även våra privatliv har ju förändrats under samma tid. När vi kommer hem från jobbet är det många av oss som tillbringar resten av dagen mer eller mindre uppkopplade. Datorn är på, teven är på, mobiler och vanliga telefoner ringer. Det blir aldrig tyst.

Och samtidigt som arbetslivet och privatlivet förändrats har sjukskrivningarna ökat. Vem hade hört talas om utbrändhet för tjugo år sedan? Ändå envisas nästan alla med att se detta som individuella problem. ”X är sjukskriven nu för hon har ju så mycket hemma också vet du. Hon tar ju allt ansvar med barnen och hemmet och så ska hon vara så himla duktig jämt.” Så kan det låta. Som om det är X det är fel på. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne om det i framtiden alls kommer att bli möjligt att få ett jobb om man till exempel har ett handikappat barn, traumatiska minnen från barndomen, en lat man, mer än ett barn på dagis, ett renoveringsobjekt till hus, gamla sjuka föräldrar eller något annat som arbetsgivaren misstänker kräver för mycket av oss. Men att se allt som ett problem på individplan fyller ju förstås också en funktion: Det invaggar oss i falsk trygghet för vi är ju inte som X, alltså kan inte vi drabbas av samma sak. Samtidigt hindrar det oss från att se det verkliga problemet.

Ingen vill se det verkliga problemet. Regeringen tycker att lösningen är att lägga mer ansvar för sjukpenning och rehabilitering på företagen (samtidigt som flera av myndigheterna har de allra högsta sjuktalen). Oppositionen tycker att man kan lösa problemen genom att sänka sjukpenningen. Försäkringskassan tycker att man kan lösa problemen genom att tillkalla en läkare som aldrig träffat den sjukskrivna och som villigt drar in sjukpenningen med motiveringen att den sjuka nog trots allt är arbetsförmögen. Och så traskar vi glatt vidare mot ett framtida arbetsliv där bara de starkaste kommer att klara av att vara kvar fram till pensionen.

Supermorsan Heliotropen

Igår fick lilla M oväntat besök av en klasskamrat. En pojke. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom P. Lilla M har aldrig lekt med P. Hon leker strängt taget inte med några pojkar i klassen, däremot har hon killkompisar utanför skolan. Men hon är en ganska ”flickig” flicka. Hur som helst dök P upp på sin cykel, med ett rör potatischips i handen och deklarerade att han ville ”komma in och leka”.

Lilla M släppte in honom och började genast nervöst leta efter ”killiga” saker åt honom: ”Jag har några bilar. Vill du leka med bilar?” Det slutade med att de hamnade framför teven och tittade på Tarzan med P knaprande vidare på sina chips. Emellanåt ropade lilla M till mig: ”P är törstig” eller ”P vill ha en banan”.

P själv sa inte så mycket. När jag frågade honom om hans mamma (sorry, inte så feministiskt av mig) visste var han var ryckte han bara på axlarna. När jag frågade när han skulle vara hemma mumlade han ”sju eller nåt”. Jag tog mig ändå friheten att plocka fram klasslistan och ringa hans mamma. Hon lät förvånad över samtalet, och ganska ointresserad, som om det var henne egalt var hennes sjuårige son befann sig. Men vi kom överens om att han skulle vara hemma klockan sex och jag satte mig vid datorn och lät dem hållas.

När vi själva sedan åt middag berättade lilla M att P minsann får äta chips och godis alla dar i veckan. Jag satte på mig den där riktiga stora-mamma-vet-bäst-rösten och sa ”Vet du vad, då är det synd om P”. Lilla M såg inte övertygad ut.

Nu sitter jag här och undrar hur en supernanny eller dansk barnexpert skulle beskriva mig som mamma. Det är alltid intressant att konfronteras med andra barn och vuxna och se hur de verkar funka. P var som provkarta över allt jag inte tycker är okej. Jag är möjligen vad en amerikan skulle kalla anal, men lilla M skulle aldrig få a) cykla till affären själv och handla vad hon ville (utom möjligen om det var lördag, men hon har hittills aldrig handlat själv), b) äta chips en tisdagskväll, c) äta chips strax före maten, d) äta chips inför sina kompisar utan att dela med sig, e) cykla iväg till en kompis utan att berätta för mig vart hon tar vägen f) cykla iväg någonstans utan att ha väldigt klart för sig när hon ska vara hemma igen, g) sitta hemma i någon annans tevesoffa och förvänta sig att föräldrarna i huset ska passa upp på henne (medger att det är lite svårt att kolla).

Men min barnuppfostran krockar ofta med andras. Det är utan tvekan skönt när krocken är sådan att jag får känna mig förträfflig. Det brukar vara ända fram till nästa gång jag får muta lilla A med glass för att få med henne hem från dagis, eller jag ser på Supernanny på teve och upptäcker att de där små monstren trots allt inte är helt olika mina tjejer. Och att jag nog har samma desperata min som de stackars hårt prövade föräldrarna. Men igår fick jag i alla fall vara duktig i flera timmar. Ända tills i morse faktiskt, då lilla A drämde till mig i badrummet så att jag nästan flög av toastolen. Men det kanske bara tyder på talang hos henne?

Mina fortsättningar

Vill inte lägga band på er som inte svarat ännu, men jag tänkte visa några av mina fortsättningar nu. Måste erkänna att de inte ser så himla nytänkande ut i jämförelsen, men strunt samma:

Först en slags prosadikt som heter "Highlandtown". Ber om ursäkt för politiskt inkorrekta ord:
"Jag hatar att vara här. Hatar taket
jämrar sig buktar skälver färg som faller flagor
och hålen sår som blöder i mörkret i natten
sirener och aldrig tyst.
Hatar vardagsrum och kök och sovrum och
minnena från Ocean City trädgården på baksidan rostigt
stängsel
gnissel och metall
och svarta sopsäckar ruttnar ruttet gnisslar
i mig.
Hatar de röda jävla fulhusen upp och
ner gatan kvinnor männen och barer blinkar neonskyltar
skott i parken
och niggrernas knark.
Min bror och långhåriga vänner
zombies vid teven och heavymetal
hårt hårt i teven vapenskrammel

och hopplösheten upplöser mig.
Hatar mamma
som inte finns tror hon finns inga
minnen inga känslor inget ansikte bara ett
med ett med allt här ett med det
förbannade jävla Highlandtown
som äter oss och äter oss
aldrig tyst.

Men mest av allt. Hatar mest av allt. Hatar dig."

"Jag drömde om eld i natt. Jag drömde om en man som tände eld för att se det han kände. Jag drömde att jag var han och när jag vaknade mindes jag plötsligt de där somrarna i San Pedro när jag var barn. Det var innan huset var färdigbyggt. Överallt stod byggnadsställningar, trädgården var en samling övergivna olivträd och en och annan krokek och bortom dem en sönderbränd stäpp. Jag har inte tänkt på det på evigheter och när jag kom ihåg det så var det nästan som en dröm det med. Det var innan det fanns några murar eller övervakningskameror eller stängsel. Innan det sprang vakthundar bakom varje mur som kastade sig fram med tänderna blänkande vita när man kom till grinden. Ingenting hade slagit rot i oss då.

Jag gick med Asif till det stora brunbrända fältet bakom vårt hus. Där gick vägen upp mot bergen, ännu inte asfalterad, mellan kullarna och snåren och de knotiga träden. Ibland såg vi gula hundar som letade mat bland högar av rostiga konservburkar och coca cola-flaskor. Asif kastade sten efter dem och sa åt mig att jag inte fick röra dem, att de bar på smutsiga sjukdomar. Och så visade han mig hur man tände på."

"Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens att det fanns någon början. Det kommer att verka för henne som om mörkret alltid funnits, som om det var den enda del av henne som var verklig och äkta. Ibland när hon ser solljus spela över ett golv, eller känner lukten av desinfektionsmedel, kommer hon plötsligt att drabbas av något som är mindre än ett minne, bara en aning, en känslostämning som ilar förbi så snabbt att hon inte kommer att kunna säga om det bara var inbillning.

Men det här, det ögonblicket då allt börjar, kommer hon inte att minnas, och inte heller golvet som hon stirrar så stint på nu. Det är grågrönt med ljusare streck och små prickar och avlånga punkter och när hon vänder sig om och ser det i släpljuset är det alldeles blankt på vissa ställen och matt på andra och hon försöker att gå bara på de blanka ställena, att räkna ut var de finns, men det går inte. Hon trampar hela tiden fel. Hon kommer inte att minnas det golvet, och inte heller ljudet av de prasslande, blå skoskydden eller känslan när de liksom fastnar i golvet där de går, eller lukten, den där torra, stickande och samtidigt syrliga lukten, eller hur ljuset faller på golvet där dörrarna står öppna eller hur de själva skuggar allt ljus när de går förbi eller hur lysrören i taket är tända och deras ljus alldeles gult mot golvet."

"Plötsligt en vår slutade hon att växa. Far mätte dem med tumstocken den första söndagen varje månad och gjorde blyertsmärken på dörrkarmen i kammaren. Där fanns hela deras liv, centimeter för centimeter, år för år. Men nu vände och vred Far på tumstocken som om det var den som börjat växa och inte hon som slutat. Månad efter månad blev hennes märke kvar på samma ställe. Strecket tjocknade allt mer.

Det hade sina sidor. Hon fick gå på tå, vaderna spända, fötterna ihop. Hon fick sträcka sig och balansera, med armarna och ansiktet vänt mot taket. Slitande och ryckande i sin egen krage. Ofta nådde hon inte ändå. Då ställde Far sig bakom henne, la handen på hennes axel och sa: "Du är allt inte större än en fluglort, du."

Men ibland tänkte hon på att det fick henne att se sådant som de andra inte såg. Ådrorna och kvisthålen i golvet. Drivorna av döda flugor i hörnen. Trådarna som släppte taget i trasmattan. Och livet också. Myllret i gräset, som om hon var en del av det. Hon såg att gräset inte var bara grönt. Att dess strån skiftade i gult och grått och brunt. Hon såg att det lilla var mycket större än hon hade trott. Och hon såg att solen fick allt att växa och vakna igen. Men själv växte hon inte."

"På toaletten på flygplatsen ömsade hon skinn. Gömde det gamla omsorgsfullt och fönade håret under handtorken. Hon hade just fyllt nitton år och hennes hår var kort i nacken med lugg som föll ner i pannan. Klänningen var grön med korta ärmar. Där fanns alltför mycket hud. Hon strök med pensel, målade omsorgsfullt för att undvika blickar. Målade sig trygg. Ett ansikte på hudens blanka spegel.

Mannen väntade på henne när hon kom fram. Hans kostym var mörk och hans skjorta vit, med översta knappen knäppt så att hans hals försvann. Han hade väntat länge och i hans ansikte hängde flockar av svettdroppar. De tog i hand och han bar hennes väska till den vita hyrbilen. Hon gick efter honom, på höga klackar över asfalten. En fågel på tunna ben. När de svängt ut från parkeringsplatsen lade han en tung hand på hennes lår."

Liten skrivövning

Eftersom jag ju gillar att skriva - och jag vet att många av er som läser detta också gör det - tänkte jag idag ge er en liten skrivövning. Jag har samlat ihop en bunt "börjor" det vill säga inledningar till saker jag skrivit, eller försökt skriva, vid något tillfälle. Jag skulle vilja att ni hjälpte mig med en fortsättning. Bara några meningar. Välj vilken början ni vill. Jag har inga krav på vart det leder eller hur det blir skrivet, förstås. Det är bara kul att se vart den kan leda om någon annan tar sig an det. Så Tove, Marina, Inger, Anette, Anneli, Bodil, Elisabeth, Britta, Ulrica, Pär, Anna, Peter och allt vad ni nu heter, klicka på "0 comments" och "show me what you've got". Så ska jag bjussa er på mina egna romanbörjor om några dagar.

Börjorna:
"På väg tillbaka till stan får jag den där känslan igen."

"Idag är Margaret full igen."

"När hon var sjutton år förstod hon att hon skulle dö."

"Jag hatar att vara här."

"Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens om det fanns någon början."

"Jag drömde om eld i natt."

"Den kvällen älskade de för sextonde gången på sitt mörka, kvava hotellrum."

"Plötsligt en vår slutade hon att växa."

"Det är slutet av april och du har varit död i sexton dagar."

"På toaletten på flygplatsen ömsade hon skinn."

"Vem tror de att jag är, tror de att jag är ren i mina vita kläder?"

Kärleken till lilla M

Såg på Oprah häromdagen. (Jag är sjukskriven just nu, okej?) Programmet handlade om min gamla generationskamrat Brooke Shields som efter ett antal ivf-behandlingar och annat elände äntligen fått en liten dotter, och då drabbades av förlossningsdepression så att hon inte alls kunde knyta an till barnet. Hon har skrivit en bok om det hela, och intervjun var förstås till för att lansera boken. Jag måste säga att jag ändå tycker att hon är modig. Hon har säkerligen höga krav på sig själv att vara perfekt, och att inte kunna känna kärlek för ett hett efterlängtat barn är nog bland det mest tabubelagda man kan tänka sig.

Men jag är övertygad om att det är ganska vanligt, och speciellt för dem som haft svårt att få barn. Man får så höga krav på sig att vara himlastormande lycklig att det är svårt att göra plats för allt det som är trist och jobbigt och bara vardagligt med att ha spädbarn. Dessutom har man nog inte alltid gjort upp med de känslor som barnlösheten tidigare väckte.

Jag ska sluta prata som kungen nu och säga ”jag” istället för ”man”. Det tog nästan tre år innan lilla M blev till. Faktiskt var det inte jobbigt hela tiden, som man skulle kunna tro. Det var värst i början och i slutet. De första sex månaderna var jobbiga för att jag trott att jag skulle bli gravid direkt. Min mamma var enligt uppgift den sortens kvinna som knappt kan vara i närheten av ett par herrbyxor utan att bli på smällen. Min syster blev gravid så fort hon tänkte tanken och mina två bröder som har barn var lika framgångsrika med sina fruar. Så jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde vara en sådan som hade svårt för mig. (Nej, nu ljuger jag. Jag hade oroat mig för det precis som jag oroar mig för det mesta annat man kan oroa sig för, men det var många år tidigare.)

Sedan vande jag mig liksom vid att det inte kom något barn. Jag tröstade mig alltid med att vi nog inte träffat rätt tid på månaden. Men en dag läste jag en artikel om att 90 % av alla kvinnor som försöker bli gravida lyckas inom två år. I samma veva gick jag själv över två års-gränsen och började konfronteras med tanken att det kanske faktiskt var något fel och att vi borde göra något åt det. Men istället för att göra det ägnade jag mig åt att vara intensivt missnöjd med mig själv och mitt liv. Jag misskötte min kropp och mitt utseende. Jag jobbade jämt och stressade förfärligt. Först ytterligare ett halvår senare kom jag iväg till en doktor som sa att han skulle ställa mig i kö för utredning, men först ville han att jag skulle prova att ta tempen ett par månader för att få koll på när och om jag hade ägglossning. Den andra månaden med temptagning blev jag gravid.

När den första oerhört intensiva euforin lagt sig blev jag deppig. Det var som att glädjen över att vara med barn inte riktigt kunde kompensera mig för alla jobbiga känslor som jag haft innan. Som när en gammal pojkvän en gång i tiden behandlade mig illa och sedan kom med tjugo röda rosor och trodde att det skulle göra det okej. Den enda effekt det hade var att jag fortfarande har svårt för buketter med röda rosor.

Ändå skulle jag beteckna graviditeten som en lycklig tid. Jag frossade i allt som hade med barn och barnafödande att göra. Hade stenkoll på vilken vecka jag var i och hur utvecklat barnet var då och kände mig faktiskt till och med ganska vacker, även under den perioden när jag gick upp ett kilo i veckan.

Jag hade ju förstås hört talas om att man inte alltid älskar sitt barn från första stund, eller känner sig så där himlastormande lycklig som de gör i amerikanska filmer. Kunde nog till och med berätta om sådant för andra gravida kvinnor, så att de inte skulle känna sig illa till mods om det drabbade dem. Men själv skulle jag givetvis vara en sådan som grät av lycka med det samma och vars inneboende modersinstinkter skulle göra att jag genast förstod och kunde allt om mitt barn.

Trettio timmars något mer än normaljobbig förlossning senare låg jag chockad, hopsydd och infektionsfebrig i en sjukhussäng med ett fullständigt främmande barn i mina armar. Maken höll långa lyckliga avhandlingar om hur hon sovit i hans armar medan jag var på operation, och hur man ska sköta navelstumpen och linda in henne så att hon kände sig trygg som i magen igen. Själv var jag bara uppfylld av en enda tanke: Att det var alldeles fasansfullt synd om mig. När maken frågade om jag ville ha lilla M:s säng bredvid min så att jag kunde se henne svarade jag ja. Inte för att jag brydde mig, utan för att det verkade som en sådan sak som mammor vill.

Konstigt nog fanns ändå oron där, som en slags kärlekens förtrupp. Jag kände ingenting som jag tyckte liknade moderskänslor, men jag var oerhört orolig för att något skulle hända henne och vågade bara sova om jag visste att maken var vaken och ”hade koll”. Herregud, spädbarn är ju så bräckliga saker. Är man bara ovaksam en enda sekund kan de ju sluta andas eller sätta i halsen eller smittas av något eller…

Det dröjde kanske tre månader innan jag kände att mina känslor var i kapp mina handlingar. För utåt sett framstod jag nog hela tiden som en tillgiven och omvårdande, om än lite nojjig, mamma. Men känslorna var hela tiden svajiga. Om jag ena dagen lyckligt suttit och tittat på henne och tyckt att hon var vackrast i världen, kunde en skrikig kväll göra att allt kändes borta till nästa dag och jag upplevde henne bara som störande och jobbig.

Jag tror inte att jag någonsin var i närheten av det Brooke Shields upplevde. Jag vet inte ens om man kan kalla det för en förlossningsdepression och någon medicin behövdes aldrig. Men jobbigt var det, och tabubelagt kändes det.

Idag är lilla M sju år och solklart den vackraste och underbaraste och jobbigaste sjuåring jag kan tänka mig. Jag älskar henne till vansinne. Jag har insett att det inte alls är de gemensamma generna eller det faktum att man burit barnet i sin kropp som gör att man älskar dem. Det är det gemensamma livet som skapar kärleken, och det måste ta den tid det tar. Som jag skrev en gång i en dikt:

Det är i de tysta dagarna det
stora ska födas

Sakta

gradvis

Tills bara detta återstår:

Tidvattnet mot mina ben
din tyngd
mot mitt bröst

Genetikens irrgångar

Kommer ni ihåg Mendel från biologin (NO om du är ung) i skolan? Han med ärftlighetsläran. På min tid fick man se bilder av en svart kanin och en vit kanin som, när de korsades med varandra, fick hälften vita och hälften svarta kaniner. Precis så är det här hemma. Den vita kaninen är lilla M, sju år och en kopia av en viss vaniljdoftande sommarblomma. Den svarta kaninen heter lilla A, är tre år och en exakt kopia av en numera väldigt storväxt svart kanin som här hemma ofta går under benämningen ”pappa”.

Gener är roliga saker. Jag har aldrig blivit riktigt klar över exakt vad det är för saker (består generna av DNA eller är det tvärtom?), men roliga är de likafullt.

Det sägs att de flesta barn är lika sin pappa när de föds. Det ska vara någon naturens visdom, för att papporna inte ska förskjuta sina barn. Det stämde för oss också. Eller… i alla fall nästan. Båda våra flickor har nämligen sett ut som sin farfar som nyfödda. Möjligen har det att göra med att han är ganska tunnhårig och rund. Det var tjejerna också. Däremot hade de pappas fingrar och tår.

Med tiden har de dock utvecklats åt helt egna håll. Lilla M är en hårfager mammagris som älskar att sitta och plita bokstäver och gillar fester och färgen rosa. Lilla A är en ljus och bildskön tuffing som gillar bilar, robotar och att pilla ner tapeter från väggen. Vem hon har fått sina torkadbanandetektorgener ifrån är mer oklart. (Lilla A gillar müsli. Hon tycker bara inte om någon av ingredienserna.)

Det kan vara känsligt det där med vem man är lik. Och är man förälder är det ju lite av ett lotteri. Barnen kan ju lika gärna bli en avbild av en avskydd gammal faster som av den älskade maken, till exempel.

Själv är jag enligt min mamma ”inte lik någonting”. Det är inte så illa menat som det låter. Tror jag i alla fall. Helt klart är att jag blivit mer lik henne med tiden och att vi, de tre yngsta helsyskonen, är väldigt lika varandra. När min yngste storebror gifte sig kom en av hans nyblivna släktingar fram till mig och sa: ”Gud, vad du är lik din bror! Det är bara skägget som saknas så är ni samma person!” Och jag tittade ner på min lilla tärnklänning och kände mig liksom inte lika… kvinnlig längre. Men jag är nog ändå ganska nöjd med vem jag är lik, och jag får ju bara hoppas att mina barn kommer att känna sig nöjda också.

Vem är du mest lik? Svara gärna genom att klicka på "comments" här nedan!

Det slag som redan fallit

I dag är det 37 år sedan min pappa dog. Jag är inte så mycket för att hålla sådana datum i huvudet. Min mamma är rena rama uppslagsboken när det gäller släktens katastrofer. Själv sörjer jag inte efter almanackan. Men just i år har jag tyvärr all tid i världen att hålla reda på datum.

När det gäller min pappa har inte ordet sorg varit alldeles lätthanterligt. Länge tyckte jag inte att jag hade rätt att känna någon sorg. Jag kände honom ju inte, minns honom knappt. Det enda som finns kvar är två vaga minnen av att ha mints: Hur vi går genom en sjukhuskorridor med blå skoskydd på oss. Att han har en liten radioapparat, insydd i en kudde av gulvit plast som min syster och jag leker med. Att han är hemma på permission från sjukhuset och ligger på soffan i vårt vardagsrum och jag springer fram till honom och drar upp tröjan och han pruttar med munnen på min mage. Inga dåliga enda minnen, förvisso. Men de verkade inte ge mig någon rätt att sörja. Pappa var liksom mammas sorg, och kanske storasyskonens. För deras skull fick man inte prata om honom eller ställa några frågor. Då kunde ju någon bli ledsen.

När jag var femton sa en person till mig att jag också hade en sorg och rätt till den och i ett par år formligen vältrade jag mig i den sorgen. När mamma inte var hemma läste jag alla kondoleansbreven hon sparat i sekretären i sitt rum och jag grät och grät. Men det var lite som att gråta åt en sorglig film. Skönt, men distanserat. På något sätt gällde det inte mig.

De riktiga spåren efter pappa tog sig andra uttryck. Som vuxen har jag läst böcker om barns sorg. Där står det att treåringar uppfattar sig själva som magiska och allsmäktiga. Treåringar som mister någon tror vanligen att det är deras fel. Och det stämmer ju så väl med hur jag levt mitt liv. Någon gång som väldigt liten måste jag ha trott att pappa dog för att jag brast i uppsikten. Och sedan dess kan jag aldrig slappna av. Om jag inte är på helspänn och har koll på alla faror som hotar dem jag älskar kan det hända igen. Bara jag kan hålla dem vid liv.

Dessvärre är kunskap och insikt inte detsamma som bot. Lite har jag väl slappnat av med åren, men jag är fortfarande onaturligt vaksam. Idag ska lilla M för första gången gå hem ensam från skolan. Klockan fyra ska fritidspersonalen säga till henne, och då ska hon gå direkt hem. Inte stanna och prata med någon. Inte klappa röda katten om hon stöter på den. Det finns inte en enda bil på hennes väg, och den tar bara fem minuter att gå. Hon har inte heller några som helst problem att hitta. En normal människa skulle ha svårt att hitta några faror. Ändå kommer hela min dag att röra sig kring detta. Vad gör jag om hon inte kommit kvart över fyra? Ska jag gå ut leta efter henne eller börja med att ringa fritids? Vad gör jag om jag inte hittar henne? Tänk om…

Nej, där ska jag stoppa. Jag ska tänka på det som Alice Miller skrev ”Det slag man fruktar är det som redan har fallit”. När jag är rädd för lilla M:s skull är det september och jag är tre och ett halvt igen och det kommer ett samtal en sen kväll från ett sjukhus och jag blir i ett enda slag oändligt mäktig och oändligt hjälplös. Och just det kan aldrig hända igen. En tröst för tigerhjärtan måhända, men en tröst i alla fall.

Handbok för perfekta föräldrar

Efter mina två senaste bloggar är det nog dags att krypa till korset: Jag har också åsikter om hur föräldrar är nu för tiden. Jag anser att vi överlag är alldeles förbannat överambitiösa. Möjligen gäller detta i första hand storstadsbor, och kanske speciellt oss som fick barn relativt sent (själv var jag 33 när lilla M föddes).

Senast när vi får den blå randen på Clearblue-testet (och ofta långt innan) drar vi igång med det stora projektet ”Jag ska bli den mest perfekta föräldern någonsin”. Och ett perfekt föräldraskap med ett perfekt barn kräver förstås en perfekt graviditet. Alltså ligger vi vakna om nätterna, fyllda av lika delar ångest och skuld, och grubblar över om den där biten gravlax vi åt på mosters födelsedagsmottagning verkligen varit fryst först. Och var den odlad eller viltfångad? Och hur var det nu, var all dessertost förbjuden eller bara den opastöriserade?

Därför springer vi på kurser i GI för gravida, tränar avslappning, lyssnar på Mozart, läser allt som finns att läsa om spädbarns utveckling och om barnuppfostran och vädjar till läkare att ge oss extra ultraljud, så att vi kan se att allt står rätt till därinne.

Den perfekta graviditeten ska förstås leda till en perfekt förlossning, helst utan annan smärtlindring än TNS, akupunktur och profylaxandning tillsammans med maken.

Sedan kommer den verkligt jobbiga tiden. Nyfödda barn har nämligen väldigt många krav, men de är förhållandevis lätta att tillfredsställa. Det dröjer innan vi har någon nytta av de pedagogiska leksakerna, de gulliga rimmen vi lärt oss, eller babyrytmiken. De vill ju bara sova och snutta tutte. Inte ens åttatusenkronorsvagnen och den nyinköpta vaggan förstår ungjäkeln sig på. Om de inte vägrar ligga själva överhuvudtaget så somnar de gott var som helst och kan lika gärna ligga i en byrålåda.

Så det enda vi kan fokusera vår överblivna kraft på är dopet. Här ska fixas. Sju sorters kakor ska bakas. Och gärna smörgåstårta. 200 släktingar, vänner och bekanta ska ha handgjorda inbjudningskort. När den stora dagen passerat kollapsar vi och svär att aldrig göra något liknande igen.

Men hela barnens uppväxt blir ju något liknande. Barnen börjar äta fast föda, och nu ska man ju helst bjuda på hemlagat. Själv stod jag en gång en hel lördag och kokade kött och potatis, mosade det i matberedaren och frös in det i lagom portionsbitar. Tråkigt nog har båda mina barn som bebisar resolut vägrat att äta mat som inte kommer ur burkar.

När de väl börjar se på tv (kom nu ihåg vad Hugo sa, inte före två års ålder) ska de givetvis bara se pedagogiskt uppbyggliga saker. Helst Fem myror är fler än fyra elefanter, för det vet ju alla 60- och 70-talister att det är det bästa barnprogram som någonsin gjorts. Och aldrig aldrig någonsin ska MITT barn sitta ensam och titta på tv.

Så småningom kommer födelsedagskalasen. Och om någon till äventyrs tror att det enda som krävs är en tårta och varsin godispåse kan jag meddela att barnkalas nu för tiden måste ha ett tema. Det är därför man ser svettiga högröda föräldrar täcka hela huset med blått stanniolpapper (Lilla sjöjungfrun-tema) eller annars välbalanserade kvinnor stå och svära över marsipan och svart karamellfärg klockan tre en lördagmorgon (Batmantemat kräver förstås en Batmantårta). Och det är därför man nu kan hyra allt från McDonalds till bowlinghallar när det är dags för kalas. Trots allt har även moderna föräldrar en gräns när det gäller att komma på nya teman.

Och så småningom kommer aktiviteterna. Först förstås babysimmet och –rytmiken, sedan bolleken, minigympan, plask och lek, konstskolan, ministrålarna och så småningom fotbollen, handbollen, dansen, teatern. Och då har de inte ens börjat skolan än.

Allt detta ska förstås ackompanjeras av en fint avvägd uppfostran. Man ska behandla sina barn med respekt. Vara sjysst, men inte kompis. Sätta gränser, men inte vara auktoritär. Absolut inte vara någon curlingförälder. Perfekt dygnet runt helt enkelt.

Och om nu någon tror att jag sitter och gör mig lustig på andras bekostnad kan jag berätta att jag är lika skyldig själv. Min enda tröst är att ju större barnen är, desto mer motsätter de sig att vara mammas och pappas duktighetsprojekt. Dessutom blir hela grejen svårare när man får fler barn.

Men varför tror vi att allt måste vara så perfekt? Någon som har en bra teori?

Heliotropens föräldraguide

Var på McDonalds med mina barn (ja, jag vet, det är dålig förälder-varning) och läste en tidning man får gratis där. ”Våra barn” heter den och är ganska intressant. Förutom en del mer eller mindre förtäckt reklam för en viss snabbmatskedja så finns det också intervjuer med olika kända och intressanta personer. I just det här numret finns bland annat en intervju med Hugo Lagercrantz, överläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Hugo är en man med en hel del åsikter, och de inskränker sig inte till området neonatalvård eller så, om man nu skulle tro det. Hugo tycker också att vi moderna föräldrar låter våra barn titta alldeles för mycket på tv. En amerikansk studie har ju visat att det finns en koppling mellan barns tv-tittande och adhd (dagens fråga: hur fann de amerikanska forskarna en kontrollgrupp med barn som inte tittade på tv?). Före två års ålder ska de inte titta på tv alls, fastslår han, och börjar sedan nästa mening med ”En annan sak som jag tycker att föräldrar gör fel idag är att man låter barn välja i alltför stor utsträckning. Man kan inte fråga en fyraåring om den vill gå på Junibacken eller Skansen.”

Jag funderar på att skriva en artikel, inte om hur man bäst behandlar barn, utan hur man bäst behandlar föräldrar. Ett av mina främsta råd skulle då vara: ”Tänk på att även föräldrar behöver uppmuntran ibland. Berätta inte bara för dem vad de gör fel. Tala också om vad de gör rätt!”

Så Hugo: Även om lilla A:s entimmeslånga utbrott på morgonen berodde på att hon sett Molly Mus 34 gånger på video den här veckan, och lilla M känner sig ohjälpligt oälskad för att jag låtit henne vara med och bestämma om sådant som vad hon ska ha på sig, vilket godis hon ska äta på lördagar eller vilken film vi ska se på bio, finns det inte något som jag gjort rätt? De är ju ändå ganska hyfsade ungar. Trevliga och rara och sociala för det mesta. Ganska hjälpsamma och generösa när de sätter den sidan till. Verbala och robusta och både friska och normalutvecklade. Men man får väl tacka generna för sånt, kanske.

Jag har för länge sedan gett upp tanken att gå en föräldrakurs. Inte heller läser jag böcker om curlingföräldrar, eller av olika förståsigpåare. Jag har nämligen den subversiva åsikten att jag kan rätt bra själv. Och att de flesta barn som får tillräcklig med nattsömn, acceptabel mat och mycket kärlek nog blir rätt hyfsade ändå.

Fem(hundra) frågor för DN

Dagens Nyheter jobbar för tillfället på att på ledarsidan lansera de frågor de tycker borde drivas i valet. Under rubriken Fem punkter lägger de fram en omisskännligt borgerlig politik, och det må man tycka vad man vill om. Själv är jag partipolitiskt obunden, och tycker aldrig helt och hållet som något politiskt parti. Så ibland håller jag med DN, ibland inte.

I torsdags presenterade DN fem punkter för barnen. En av dem löd ”Låt barnen kunna själva”: ”Många barn bär blöja även som fyra- och femåringar. Det är inte bra, annat än för blöjtillverkarna. Att gå på toa själv är ett viktigt utvecklingssteg. Ju tidigare barn triumfatoriskt får utropa ’Kan själv’ desto bättre. Barn får allt färre chanser att kunna själva. Föräldrarnas bekvämlighet går före; att slippa tvätta nedkissade kläder och lakan i massor, att avverka rutten förskolan-affären-hem snabbt. Det går, med fyraåringen i vagn.”

Instinktivt kan man kanske hålla med om en del av det DN skriver. Jag har också ibland, framför allt innan jag själv hade barn, förundrats över hur stora en del barn var som satt i sulky. Men det här tyckandet är ändå lite problematiskt. Det presenteras som en politisk fråga, men hur ska man hantera den politiskt? Hur skulle till exempel lagstiftning på området kunna se ut? Tanken svindlar.

En annan sak som bekymrar mig är frågan om det de skriver ens är sant. Är det verkligen så att barn bär blöja längre nu är förr? Är orsakerna till det i sådana fall helt klarlagda? Är det i första hand en fråga om bekvämlighet, eller rör det sig om något annat? Är vår generation kanske latare än alla tidigare? Och finns det några belägg för att det – också – är skadligt för barnen? För är det något vi moderna föräldrar är klara över så är det ju att vi skadar våra barn, från befruktningsögonblicket och framåt. Vi äter olämpliga saker under graviditetern, proppar dem fulla med miljögiftsspäckad modersmjölk, låter dem suga på billiga platsleksaker med ftalater, stoppar in dem på överfulla, underbemannade dagisavdelningar och så vidare i all evighet amen.

Det är populärt just nu att tycka att ”barn är så överbeskyddade nu för tiden”. Själv har jag sett många bevis både för att de är det och att de inte är det. Men jag betackar mig en politik som är byggd på personligt tyckande snarare än verkliga fakta. Dessutom är jag mycket mer intresserad av orsaker än DN tycks vara. Vad kan det bero på att föräldrar inte tycker sig ha tid att låta barnen gå själva hem från dagis? Vad är det i vårt samhälle som gör att en mamma tycker att ett nerkissat lakan är droppen som får bägare att rinna över? Varför tror vi att vi är så belägrade av pedofiler att barn inte får gå ensamma någonstans?

Jag tror att svaren på de frågorna kan leda till helt andra ”punkter” för DN att debattera. Och att de har bittert lite att göra med hur vi moderna föräldrar är och resonerar. Kanske är det för en gångs skull något annat än oss föräldrar det är fel på?

Feministisk agenda

Feministiskt initiativ har haft sitt första årsmöte. Som den ganska medelmåttiga vardagsfeminist jag är tyckte jag att det skulle bli rätt intressant att få se vad de kom fram till. Men min slutsats är: Sorry, brudar! Ni koncentrerar er på fel saker.

Monarkin ska avskaffas. löd en av punkterna. En annan sa att landstigen ska avskaffas som huvudmän för vården. Sedan fanns något som i alla fall liknade feministiska frågor, som kvoterad föräldraförsäkring (som man kan tycka olika om, så klart), kvotering till börsnoterade styrelser och utbyggd kollektivtrafik. Men en hel del frågor tycker i alla fall jag lyser med sin frånvaro, eller är felprioriterade. Så kära Gudrun och Tiina, här kommer mina förslag på vad ni bör slåss för istället:

Gratis förskola och fritis är väl bra, men inte om det sker på bekostnad av kvaliteten. Många (borgerliga) kommuner har redan använt maxtaxan som en ursäkt för att skapa större barngrupper med färre personal. På min yngsta dotters dagis har fyraåringarna packats ihop i en grupp om 30 barn. Tänk er vad man skulle göra om ännu mindre pengar gick till förskolan. Eller har ni något annat fiffigt sätt att finansiera den?

Jag tror att de flesta människor struntar fullständigt i vem som är huvudman för vården, bara den fungerar och inte kostar skjortan. Lägg krutet på att öka patientinflytandet istället. Och lägg lite pengar på den skandalöst eftersatta vården för män med prostatacancer!

Undersökningar visar att om man jämför kvinnor och män på samma position i ett yrke så har kvinnan högre utbildning än mannen. Satsa därför på att öka lönerna för högutbildade. Det hjälper kvinnor och är samtidigt logiskt och rättvist. Det SKA löna sig att plugga.

Jag återkommer med fler briljanta idéer när de dyker upp. Just idag är jag böjd att tycka att man borde stifta lagar som tvingar barn att sova om nätterna, eller automatiskt ger trötta mammor fridag efter en tuff natt. Men jag inser att det skulle vara svårt att genomföra.

Trögtänkt heliotrop

Födelsedag

Grattis kära storebror! Idag skulle du ha fyllt 54 år och mer och mer blir det så att det är ditt liv jag tänker på när jag tänker på dig, inte din död.

Jag drömde om dig i natt. Någon förvirrad dröm om att du levde och var död på en och samma gång. Det påminner om hundra andra drömmar jag haft. För det är fortfarande så att jag inte en enda gång har drömt om det hemska. Mina drömmar om dig är alltid ljusa och fulla av hopp.

Vi tänker på dig ofta, men pratar sällan om dig. Jag vet inte varför. Det är väl den gamla vanliga familjedynamiken som är i görningen. Kanske är vi för rädda för att kunna prata om dig.

Jag har alltid trott att det värsta som kan drabba en är att dö som pappa gjorde. Att bli sjuk, och sedan tro sig vara botad bara för att känna symptomen komma smygande, om och om igen. Och att ha den där långa sista tiden när man vet att man ska dö. För jag tror nog att han visste det, även om läkarna inget sa. Och så att veta att man ska dö från sina barn. Han som själv var sju när hans pappa dog och visste vad det innebar. Det var det absoluta mardrömsscenariot.

Så kom du och gav oss en ny ångest. Den där ögonblicksdöden, som en explosion i kroppen. Ena minuten funderar man på vad man ska äta till lunch. Nästa: ingenting. Eller i alla fall något helt annat. Mitt i livet. Allting oavslutat. ”Sjukdomsförloppet varade i två minuter”, sa en läkare efteråt.

Du kan tro att vi har sprungit till läkare allihop. Den finns nog inte en syskonskara i Sverige som har så bra koll på sina blodfetter som vi. Men med tiden lägger sig ändå sådant. Kanske inte för bröderna, men för syrran och mig i alla fall. Vi går vidare med våra liv.

Men idag ska jag tänka på ditt liv. Det är det födelsedagar är till för. Så jag ska tänka på ditt skratt, på allt det du tyckte om. Jag ska ringa till de dina och höra hur de har det. Sedan ska jag åka till kyrkogården, till gravplatsen M och jag valde åt dig för att den var långt bort från en massa träd och kolonistugor och annat elände, och nära Nynäsvägen så att man kan höra bilarna. För så trodde M att du ville ha det. Och så ska jag lägga en blomma där och tänka på hur fånigt sentimentalt du skulle tycka att det var och att blommor inte var din grej. Men blommor hör kyrkogårdar till så det får du finna dig i.

För alltid din lillasyster
Heliotropen

Tuberkelromantik

Nu härjar lungsoten i välbeställda Bromma. Jag måste säga att det känns lite märkligt. Tbc:n som var de fattigas gissel, som smittade i trånga hem och låg och grodde för att ta livet av nästa generation kanske först tjugo eller trettio år senare. Men också kameliadamens sjukdom, och många andra unga, vackra människors, där blodfläckarna på näsduken blev en påminnelse om döden mitt i livet, och sanatorierna blev till egna subkulturer för Europas unga välbeställda. En av de där stora sjukdomarna med en egen kulturhistoria. Den sas ändra personligheten hos dem som fick den. De blev intensiva, passionerade, självförbrännande. Den ändrade också deras utseende och att se tbc-sjuk ut blev högsta mode: mager, blek med feberröda kinder och stora ögon.

Jag har alltid varit fascinerad av tuberkulosen. Den främsta anledningen har med Poe att göra, en av mina monomanier.

Som barn var jag under många år väldigt intresserad av skräcklitteratur. Eftersom Poe är en av de främsta i genren läste jag förstås honom också, men även om historierna bet sig fast blev jag inte riktigt riktigt tagen förrän en regnig sommardag när jag var elva år och min syster läste högt för mig ur inledningen till en samlingsvolym med hans noveller.
"Om Edgar Allan Poes liv och diktning kan man med fog säga att de sammansmälter till ett oupplösligt helt. Det bisarra, sjuka och ändå så sällsamt levande och angelägna litterära arv han efterlämnat får sin rätta belysning först i det oroligt flackande skenet av hans eget tragiska livsöde”, läste min syster på ett inte alldeles modernt språk. ”Viktigare var kanske att han hos sin faster, en mrs. Clemm, fann en fristad och en alltid välvilligt hjälpande hand. Tillsammans med henne och dottern Virginia upplevde han de få helt lyckliga ögonblicken i sitt liv. 1835 blev den endast fjortonåriga flickan – besjungen i en rad dikter – hans maka…”

Och där var jag, av skäl som jag inte ens själv riktigt förstår, fast för all framtid. Senare har jag lärt mig att mycket av det hon läste den dagen var fel, eller åtminstone omdebatterat, men det spelar egentligen ingen roll. De ingredienser som väckte mitt intresse till liv finns där.

Det var Virginia som väckte mitt intresse. Den ombesjungna, vackra Virginia som gifte sig innan hon fyllt 14 och dog i lungsot en kall januaridag 1847, bara 24 år gammal. Sedan jag först hörde talas om henne för nästan 30 år sedan har jag läst allt jag kommit över om henne och Edgar, och fantiserat ihop resten själv. Jag har rest i deras fotspår i USA. Jag har gjort otaliga försök att få ner på papper vad som hände dem och hur de var. Och jag tycker mig kunna beskriva alltihop som om jag vore där:

Att de oroats så mycket, och hoppats så mycket, från den där första gången hon fick en blodstörtning, när hon var sjutton år. Att de köpte ”judeöl” och källvatten från Saratoga för att någon sagt att det skulle hjälpa. Att hon var frisk så långa perioder, gladdes så över att känna sig frisk, ung också, som hon ju var. Att hennes liv och lycka kom att mätas i hur mycket hon hostat på natten och hur långt hon orkade gå, och vilket nederlag det var varje gång blodet kom. Att de till slut flyttade ner hennes säng till bottenvåningen i stugan för att hon inte längre klarade av att gå i trappan. Att Edgar lade sin gamla armérock över henne, och deras randiga katt Catterina vid hennes fötter för att hålla henne varm när de inte hade råd att köpa ved. Att de, när Virginia väl var död, kom på att hon aldrig avporträtteras och därför lät göra en snabb skiss av henne, med huvudet vänt åt sidan, på sin dödsbädd – mörk blek och smal. Att hennes mamma varit så orolig att hon skulle behöva begravas i en svepning av bomull, de fattigas tyg, men att hon fick linnelakan till skänks för att kunna svepa henne med hedern i behåll.

Och nu finns denna sjukdom mitt ibland oss. Fast vi trott att den inte fanns mer eller i alla fall inte kunde drabba oss. Barnen i Bromma kommer förstås att bli bra igen. De kommer inte att bli några kameliadamer eller virginior. Inga mörka, bleka magra skönheter med stora febriga ögon och en självförbrännande livsstil. Åtminstone inte på grund av tuberkulosen. De kommer att äta sin antibiotika och leva sina liv som om inget av det hänt. Kanske kommer vi vuxna också att glömma, till nästa gång det händer. Men Virginia glömmer jag aldrig.

Prestigesnobbarna anfaller

I lördags konfronterades jag med mina sämsta sidor. Vi var bortbjudna på middag hos goda vänner i deras nya hus i Tjusiga Förorten. Lustigt nog bor de numera grannar med en av makens arbetskamrater och hon i sin tur är gift med en man som, liksom jag, jobbar på X-företaget. Alltså blev även den familjen bjudna på middagen. Himla trevligt tyckte alla, även jag. Ett tag.

Jag kan villigt erkänna att jag hyser fördomar mot människor som bor i Tjusiga Förorten. Jag hade nyligen det tvivelaktiga nöjet att sitta bredvid några på en fest. Så jag hade noggrant frågat ut maken om arbetskamraten och hennes man och han försäkrade mig att de var jättetrevliga och inte alls några prestigesnobbar.

Vi kommer först till middagsbjudningen. Visas runt i det nya huset. Pratar glatt med våra vänner. Så dyker den andra familjen upp. Mannen stegar fram till mig och säger. ”Jag har hört att du jobbar på X-företaget. Var sitter du då?” Jag nämner lokalen och han börja skratta. ”Jaså, sitter du där. Det räknas väl knappt ens som X-företaget.” Jag blev en aning förstummad. Visst förstår jag också att människor som sitter på huvudkontoret är bättre än vi andra dödliga, men jag är ovan vid att någon uttrycker det så tydligt.

Och det bara fortsatte. När vi lämnades ensamma i trädgården en stund frågade jag vad han gjorde exakt. ”Ja, du vet jag fick ju uppdrag av Känd Höjdare och Annan Höjdare att resa till Y-land och styra upp vår verksamhet där. Och vad gör du då?” Jag mumlade något till svar. Fortfarande lätt chockad över killens sätt att prata till mig.

Låt mig förklara mig. Jag tror inte att många skulle påstå att min karriär eller mitt arbete är något att skämmas för. Jag har en bra akademisk utbildning. Jag har gjort en massa intressanta saker som jag brukar kunna drämma i huvudet på killar av det här slaget. Men just då, den kvällen, kände jag mig märkligt skyddslös. Kanske berodde det på att jag var rädd för att verka otrevlig. Jag hade ju värden och värdinnan att tänka på. Och maken som ville att hans arbetskamrat skulle se vilken himla trevlig hustru han har. Så istället för att försöka ge igen med samma mynt valde jag att sitta tyst. Medan missnöjet grodde i mig.

Och det var då de fula sidorna av mitt jag dök upp. För efter kaffet tog vi en tur över till den andra familjens hus. De har också småbarn och mina egna barn ville gärna leka i deras rum. Själv satt jag tyst och surmulen och letade fel. Gladde mig åt att möblerna var från Mio och inte Svenskt tenn. Observerade att parketten i huset minsann gick på diagonalen och det så ju himla knäppt ut. Såg att inga böcker fanns framme – självklart var de fullständigt ointellektuella. Dålig musik spelade de också och för övrigt var deras barn ganska fula.

Varför blir livet ständigt denna tävling? Och varför rycks man med?

Länge var jag naiv nog att tro att folk som har det bättre ställt än jag ändå ser mig som en jämlike. Det verkar så knäppt att man skulle se ner på någon för att de bor i ett ”sämre” område, har en billigare bil eller kläder utan stiliga märken. Men sanningen är att det vimlar av sådana människor. En gång i tiden flyttade vi till hus, inte bara för att vi verkligen ville bo i hus utanför delvis för att det var så jobbigt socialt att bo i en lägenhet i en förort. Folk verkade tycka att vi var knäppa. Problemet var ju bara att vi köpte ett relativt billigt hus i ”fel” område för det var vad vi hade råd med.

Så vi kan aldrig vinna. Jag skulle verkligen önska att jag med hela mitt jag kunde låta bli att tävla istället!

Hälsokontroll för själen

Någon skrev häromdagen i DN och kommenterade Svenska kyrkans reklamkampanj ”Hälsokontroll för själen”. Det var alltför uppenbart, tyckte skribenten, hur det var meningen att man skulle svara. Som ett simpelt test i någon damtidning. För mig är inte det poängen. Poängen är att det är en sådan avgrund mellan det jag tycker är rätt svar, och hur jag faktiskt lever. Och det är väl just så man ska uppfatta testet?

Om det nu är så att jag önskar att jag fick ägna mer tid åt att bara vara, hur kommer det sig då att jag ägnar så mycket tid och kraft åt att skaffa mer pengar så att jag kan skaffa fler prylar?

En gång i tiden brukade maken och jag säga att vi inte alls brydde oss om pengar. Vi ansåg andra saker i livet vara mycket viktigare. Det blev ett slags mantra, och det tog faktiskt ett bra tag innan jag insåg att vi förändrats, eller kanske var det så att vi i själva verket alltid brytt oss om pengar, men inte ens insett det själva.

Vi är också med i tävlingen ”den som har flest prylar när den dör vinner”. Jag drömmer om den stora vinsten. 22 miljoner på lotto har jag bestämt mig räcker. Då kan jag vara bussig och ge bort hälften till behövande släktingar och vänner så att jag fortfarande kan vara en god människa. Och ändå ha en hel del kvar. Det är en av mina favoritfantasier. Fast jag kan väl inte direkt påstå att den gjort mig lycklig. Och till mitt försvar kan jag säga att jag inte tror att de 22 miljonerna skulle göra mig lycklig heller. Kanske är det lite som med sexfantasier. Visst kan man drömma om att tre okända killar sätter på en i en tågkupé, men, ärligt talat, vem skulle vilja vara med om det i vekligheten?

Men jag måste ju fundera på varför jag hakat på det där tåget. Varför blir man inte nöjd med det man har, och varför tror man att det är prylar som kan göra en lyckligare?

För inte alltför länge sedan drog jag faktiskt slutsatsen att det var så. Jag var med om något som ändrade mitt liv och allt jag trodde på och jag blev nog bitter. Det jag trodde på fanns inte där när jag behövde det, så varför skulle jag bry mig om att tro? Det var ju mycket lättare att skaffa konstgjord lycka genom att köpa något. Och ett par nya stövlar står ju snällt kvar i hallen dagen efter att man köpt dem, och dryper inte av så fort det börjar blåsa.

Men det kanske inte var meningen att det var just lycklig jag skulle bli? Det är nog det som DN:s skribent egentligen slår ner på. Svenska kyrkan framstår lätt som något slags new ageig självhjälpskurs med de där frågorna. Det är lätt att tro att syftet med en tro är att man ska bli frälst och glad och springa omkring och lalla hela dagarna. ”Don’t worry. Be happy” liksom. Men kanske är det inte så. Kanske mäts livsinnehåll lika lite i lycka och hälsa och allt annat sådant som vi upplever som viktigt på ett äkta sätt? Det är inte tänkt som en retorisk fråga, för retoriska frågor har ett givet svar, och jag har inget svar. Jag lovar.

Hur som helst tycker jag att kyrkans frågor är tänkvärda. Men som den gamla universitetslärare jag är så föredrar jag essäfrågor. Så om du vill ha något att bita i kan du väl testa de här:
Vad i ditt liv är du mest stolt över?
Vad bygger du din självkänsla på?
Vad tror du på – egentligen?
Räcker det till?

Estetikens tyranni

En av mina monomanier är inredningstidningar. Men min enorma konsumtion av sådana tidskrifter drivs snarast av en slags hatkärlek. Låt mig förklara.

Jag har nog alltid tyckt om att titta på bilder av vackra hem, och av gamla hem, och av hem överhuvudtaget och när hela inredningsboomen kom igång för något decennium sedan hakade jag glatt på. Så småningom blev vi ju med hus och då nådde manin sin kulmen. Som tur var hängde maken på och vi kunde knappt prata med varandra utan att det kom en massa: ”Såg du den här tapeten/färgen/mattan/garderobslösningen/möbleringen i Allt i hemmet/Vi i villa/ Sköna hem/Äntligen hemma?”

Till slut blev vi ändå mättade. Min man var klok nog att sluta läsa när vi blev färdiga med vårt hus (så färdig som man nu blir). Själv läste jag vidare. Och mitt intresse förvandlades till något annat. Jag började se mönster och upprepningar. Jag började störa mig på saker.

En av de saker jag störde mig på var förstås den klassiska krocken mellan hur jag ville att mitt hem skulle se ut och hur det faktiskt såg ut. Så har nog egentligen alla det och inredningstidningarnas egna krönikörer skriver ju om det.

En annan sak var att allt var så likformat. Jag kunde inte längre skilja tidningarna åt, vare sig på omslag eller innehåll. Det verkade ju vara samma människor hela tiden. Det kändes skumt. Kan det verkligen vara så att det finns så många människor i Sverige som har en kompis eller släkting som är arkitekt och kan anlitas när det är dags att bygga om grosshandlarvillan/funkisvillan/den arkitektritade villan med lutande tak med ytterligare 75 kvm för att få plats med ett sovrum till, samt naturligtvis större kök och en matplats där gränsen mellan ute och inne suddas ut? Och så många som tycker att superellipsbord, sjuanstolar och ph-lampor är det snyggaste som finns? Och som samlar på danska designerstolar?

Svaret är väl nej. Och ja. För inte tror jag att alla dessa människor har precis likadana hem för att de verkligen valt det, utan för att de också suttit och bläddrat i alla inredningstidningar och ängsligt härmat varandra. Och här närmar vi oss pudelns kärna.

Jag tror att det är min generations fel. Jag tror att det är ytterligare ett exempel på vår perfektionism. Och vår ytlighet. När man kommer hem till någon för första gången går man förstås husesyn. Det har säkert andra generationer också gjort, men jag tror sällan att de varit så kritiska som vi. Allt måste ju vara rätt. Rätt möbler. Rätt möblering. Rätt magasin och böcker på soffbordet. Rätt böcker i bokhyllorna, om det nu är rätt med bokhyllor i år. Tror du mig inte kan jag berätta om min väninna vars barndomskamrater från villaområdet vägrar att komma och hälsa på henne sedan hon flyttade till radhusområdet där också jag bor. För det är ju inte lika fint som att bo i riktig villa. Eller om en bekant som vägrade åka till sin mans sommarställe, där han varit alla somrar i sin barndom och verkligen trivdes, för att huset var slitet och låg på fel ställe. Jag har tusen fler exempel, men jag tycker de är för deprimerande för att jag ska orka upprepa dem.

Om man har det fel hemma, eller bor på fel ställen, blir man fel själv. En misslyckad person. En loser. Till viss del är det här säkert ett storstadsfenomen. Åtminstone märker jag ingenting av det när vi varje sommar åker till Småland. Där är ett hem till för att människor ska bo i det och saker väljs utifrån sin funktion. Är de dessutom snygga är det ett plus, men inte så viktigt. Och vad som är snyggt får man faktiskt välja själv. Men i Skåne är det som här i Stockholmsområdet, som till exempel hos en släkting till mig, som har så fint hemma att man inte vill åka dit och hälsa på.

För inte har man alla dessa prylar för att alla ska trivas hos en och känna sig som hemma. Kanske är det därför som bilderna i inredningstidningarna nästan alltid är tomma på människor. Någon enstaka gång kan det stå någon vid en spis, eller sitta någon i en trädgårdsberså, men i stort är det en idyll helt utan människor som kan stöka till och störa.

När jag sett och tänkt allt detta kände jag mig lite befriad. Inredningstidningarnas ideal var inte längre bara ouppnåeligt, utan oönskat. Jag vill ju inte ha ett perfekt men tomt hem. Jag vill inte ha ett skrythem att visa upp för folk som jag ändå inte är intresserad av att umgås med. Jag kan sluta jaga alla de perfekta sakerna och istället försöka ha tid för dem som finns omkring mig. För något skrytigare att visa upp än min lyckade man och mina väldesignade barn är svårt att tänka sig.

En första blogg

Som den halvt datordyslektiska kvinna jag är har jag nu med mycket möda och stort besvär försökt skapa mig en egen blogg. Har ingen aning om ifall det fungerar.