Kort uppdatering

Bara en sista kommentar om reportaget om Haiti: Peter (i mina kommentarer) är överens med DN om att reportage av det här slaget behövs. Ju längre bort desto kraftigare ammunition, verkar tanken vara. I mig gror en liten misstanke om att det kan vara tvärtom. Om vi använder den här sortens bildspråk när vi pratar om länder långt borta förstärks avståndet, inte närheten. Vi lär oss att distansera oss, tänka ännu mer i vi och dem. Tänker jag.

Egentligen ville jag bara skriva att det verkar gå bättre för lilla A just nu. Eftersom hon är ett livs levande barn och inte ett forskningsobjekt satte vi in alla åtgärder vi kunde komma på på en gång, och vet följaktligen inte vad det var som gjorde saken bättre. Säkert är i alla fall att jag för ett par veckor sedan upptäckte att jag hade en sjuåring som var på gott humör - och insåg att jag inte haft det på fyra månader.

Och mirakelmedlen, undrar ni? Fastare tider och rutiner här hemma (vi har en väckarklocka som ringer både när hon ska gå upp och när hon ska gå och lägga sig), en ny metod för att handskas med ilskeutbrott (tack för det, M+M) och en ny hjälpfröken i skolan (tack för det, rektor).

Döden på Haiti

Ja, andan föll på lite när jag läste DN i går. Där möttes jag på ett uppslag av bilden av en nyss skjuten femtonårig flicka. Det var ett bildreportage från Haiti och flickan hade dödats (kanske vådaskjutits) av polisen när hon "plundrade" - hon hade tagit två blomtavlor för att ta med sig hem till sina föräldrar.

Reportaget innehöll, förutom bilder på flickan, också foton på hennes mamma, pappa och syster när de får dödsbudet.

Självklart var det ett starkt och gripande reportage. Det ökar min förståelse för vad som händer på Haiti. Det var min första tanke. Men så inser jag: Här sitter jag och äter frukost och tittar på bilderna av någon annans döda barn. Det lämnar en minst sagt bitter eftersmak och en mängd frågor: Är detta okej? Ska vi behandla brottsoffer så? Vore reportaget överhuvudtaget möjligt om offret varit svenskt? Kan man till exempel tänka sig ett reportage där man lägger ut bilder på Englas döda kropp, och på hennes föräldrars och syskons reaktioner vid dödsbudet? Är det okej för att dådet skedde på andra sidan jordklotet och de anhöriga aldrig kommer att läsa DN? Eller är det kanske okej för att syftet på något sätt är gott? Jag vet faktiskt inte. Vad tycker du?

Heliotropen har tagit paus. Jag återkommer kanske när andan faller på, eller någon läsare efterfrågar det.