Prickiga plåster och jobbiga mammor

Mitt sociala engagemang gjorde bara en tillfällig comeback. Nu är det dags att gnälla igen. Sorry!

Jag har varit hemma med sjukt barn ett par dagar. Det är inte min bästa gren. Jag blir helt skogstokig av att ha ett litet plåster på mig hela tiden. I går blev dessutom plåstret prickigt. Vi misstänker vattkoppor. Så i dag har maken, som insåg att jag var nära bristningsgränsen, ringt alla som skulle komma på kalas i morgon och ombokat.

Ovanpå det har min mamma, som är på semester i Skåne, gjort en vurpa nerför en stentrappa. Hon bröt ingenting, åtminstone enligt lasarattet i Lund, men ligger nu illa åtgången på ett hotellrum och kan inte ens ta sig till toa på egen hand. Hela kvällen igår gick åt till att ringa i stort sett varje myndighet från Stockholm till Skåne för att försöka utröna hur vi ska få hem hennne. Desemellan ringde jag mamma, som var ynklig och deprimerad och väldigt smärtpåverkad. Ruskigt lugnande.

På kvällen berätade hon att hotellet, som normalt sett har roomservice, inte serverar middagar på fredagar. "Men det spelar ingen roll," sa mamma "för jag fick ju ingen lunch heller". Så jag drar igång den stora räddningsoperationen och engagerar vår enda släkting i stan, som lovar att ta hand om det hela. Så ringer han mamma, som plötsligt låtsas att allt är okej och att hon klarar sig jättebra. Så släktingen ringer tillbaka till mig med en förebrående ton. För vad är jag för en överkänslig dotter egentligen? Om hon inte befann sig sextio mil bort och redan var rätt blåslagen skulle jag slå henne med något hårt i huvudet.

Turerna har fortsatt under dagen i dag. För många och krångliga för att jag ska orka återge dem. I mitt nästa liv ska jag bli sociopat. Det måste vara så mycket lättare att inte bry sig om andra människor.