Har Hugo alla hästar hemma?

Den verkligt minnesgoda läsaren kommer kanske ihåg att jag en gång reagerade på något Hugo Lagercrantz skrev. Eftersom jag är en konsekvent person får jag nu konstatera att mitt intryck håller i sig.

Dagens Nyheter har haft en serie som handlar om hur vi ser på tv-serier. I sista delen tyckte man att det var en bra idé att intervjua Hugo.

Hugo Lagercrantz är, för den som inte vet det, professor i pediatrik och neonatologi. Med andra ord: Hugo är expert på nyfödda, och speciellt för tidigt födda, barn. Med typisk svensk massmedielogik gör det honom förstås till expert på allt som rör barn. Alltså intervjuar DN honom om barn och tv. Och Hugo levererar.

Små barn ska helst inte titta på tv alls, menar han. När de kommer upp i skolåldern kan de få titta någon timme om dagen, i en vuxens sällskap. Tv är nämligen skadligt för barn, speciellt små barn. I stället ska man läsa böcker. Men inte vilka böcker som helst, ”det bästa är ju om de läser Astrid Lindgrens böcker, som de om Pippi Långstrump”.

Efter ett tag verkar även reportern börja skruva på sig lite. Han tycker nämligen att han själv utvecklats bra trots att han sett på Fem myror är fler än fyra elefanter som barn. ”Jag förnekar inte att ’Fem myror’ och gamla serier har ett värde”, svarar Hugo. Bara man nu inte sätter barnen att se ”de där såporna på Kanal 5”.

Det är lätt att raljera kring detta. Man skulle kunna dra en parallell till forna tiders syn på läsning som ett fördärv för unga, till exempel. Det ska jag inte göra här. Jag tänker bara konstatera att även om Hugos synpunkter är lite extrema, så är de egentligen inte alls konstiga. Han tycker helt enkelt att de böcker han själv växte upp med och de tv-serier han lät sina egna barn se är de bästa. Och så resonerar vi nog alla. Jag gör det ju, när jag låter mina barn se rätt mycket på tv och konstaterar att de är högfungerande barn som klarar sig bra i skolan, har gott om vänner och ett ordförråd som helt klart ligger över genomsnittet. Det vi själv gör måste ju vara det rätta!

Problemet med detta är att Hugos högst privata åsikter förs fram som komme de från en expert och inte helt enkelt från en välutbildad äldre man med en konservativ och lite ängslig syn på medier.

P.S. Gärna vill gärna påpeka att min rubrik inte ska läsas som ett personangrepp. Det är bara så roligt med allitterationer!

Sms-hamstern

Min mobiltelefon är lite lik mig i det avseendet att den inte klarar av att hålla så mycket i minnet. Därför får jag regelbundet sätta mig och rensa bort sms. Det är svårt. Några vill jag ju alltid spara. Visst är sms ett snabbt medium, mer som konversation än skriven text, men den påminner mig ju också om mitt liv och vad som hänt. Några meddelanden ligger därför kvar, månad efter månad.

Att jag sparat lilla M:s meddelande från den 18 december förra året är kanske inte så konstigt: "Puss bästa mamman i världen." Men ibland kan man ju också behöva påminnas om att man inte är väldsbäst, för att inte bli för stöddig. Därför har jag behållit hennes meddelande från den 30 oktober också: "Prutt!!!"

Men kärleksfulla meddelanden ligger alltid bra till när jag röjer. Som lilla A:s: "Puss jag saknar dig" som jag fick när jag var i Skåne förra hösten. Eller en av bästisarnas: "Älskar dig Heli. Supertack för en underbar kväll." Sådant behöver man läsa jobbiga dagar.

Men där finns också sorgliga meddelanden, som makens när han fick veta att kusinen dött hastigt. Den tänker jag inte återge här.

Jag kan behålla goda råd också, som min brors från den 26 januari, när jag klagade över att livet består av för många val: "rösta på moderaterna, behåll maken, drick mer moselvin, byt elleverantör till öresundskraft, bär mer rött även till vardags och använd bara l'oreals hudvårdsprodukter". Nu har jag väl inte följt alla hans råd till punkt och pricka, men visst var det omtänksamt!

Lite fånigare är det kanske att spara teleoperatörens meddelanden från mina resor: Ett där det står "Välkommen till Italien" och ett med "Välkommen till Estland". Men mysigt är det.

Sparar du på sms?

Stora barn, hemska bekymmer?

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Någon som har hört den kommentaren? Har du möjligen hört det från en person som har äldre barn än du själv? Det är lustigt det där, vårt behov av att le överseende åt dem med yngre barn, att se oss själva som kunnigare, erfarnare, smartare … Ja, nu hoppas jag förstås att just jag inte utövat den sortens terror mot min omgivning. Har jag det så ber jag om ursäkt här och nu.

Själv utsätts jag för tillfället av en liknande terror. Lilla M är ju tolv år. Ibland fäller jag en oförsiktig kommentar om att hon faktiskt, trots begynnande pubertet, är ganska snäll fortfarande. Då ler de där tonårsföräldrarna alltid lite försmädligt och säger: ”Ja ja, vänta du bara.”

Den tanken tycks vila på tre antaganden:
1. Jag vet ingenting om tonåren eller tonåringar.
2. Tonåringar är inte individer, utan kringvandrande symptomkomplex. Likadana allihop, alltså.
3. De vet bäst om mina barn, inte jag.

Den första punkten i den där grumliga argumentationen tänker jag behandla som den förtjänar: Inte alls, eftersom den faller på sin egen orimlighet. Men de andra två …

En sak jag är förbryllad över är att det hot som dessa ”vänta du bara”-föräldrar håller över mitt huvud är så olikartat. Det kan ju till exempel vara att lilla M
- ska sluta gå ut och i stället sitta på sitt rum och lana dygnet runt
- vara ute jämt så att vi inte har en aning om var hon är (och t.ex, smita ut på fest när vi gått och lagt oss)
- bli allmänt uppkäftig och trotsig och till exempel börja kalla mig för käring oavbrutet
- börja testa droger
- skaffa olämpliga vänner
- inte ha några vänner alls
- börja skära sig i armarna
- sluta äta
- ligga med killar till höger och vänster
- utsättas för (nät)mobbing
- utsätta andra för (nät)mobbing
- vägra klä sig i något som kostar under tusen kronor
- inte överhuvudtaget prata med oss längre.

Och ja, listan kan fortsätta i det oändliga, för allt det här är sådant som tonåringar omkring mig har gjort eller gör. Det är tydligen ”typiskt tonåringar”. Det är några av de stora problemen man får med stora barn.

Jag är övertygad om att det finns saker jag kommer att tycka är bekymmersamma i framtiden. Jag räknar till exempel med att vi kommer att ha perioder av humörsvängningar, smäll i dörrar, trots, kompisproblem, vacklande självförtroende, pojkvänner, hjärtesorger, orosnätter, fyllor och mycket mer.

Jag är också djärv nog att tänka att lilla M kommer att fortsätta vara lilla M och att de problem vi får ändå ligger i linje med hennes personlighet. Och jag är fullständigt, orubbligt övertygad om att tonåringar kan vara precis hur som helst och att det bästa sättet att bemöta denna ålder – som faktiskt strikt sett är en massa olika åldrar, för vem kan säga att de var likadana vid nitton som de var vid femton eller tretton? – är med en försiktig optimism.

För jag undrar om inte allt snack om hemska tonåringar egentligen handlar mer om föräldrarna än om barnen. Kanske är de sådana som nostalgiskt längtar tillbaka till den underbara småbarnstiden? Det gör inte jag. Inte för en sekund. Jag tycker att föräldraskapet än så länge blivit roligare, intressantare och mer utmanande för varje år som gått. Jag älskar alla nya, spännande, stora bekymmer jag fått på sistone. Och jag är fullt beredd på att få äta varje ord av den här artikeln om några år.

Hurdan var du som tonåring?