Smått och gott

En ny påminnelse om de kriminellas behov av svenskkurser lämnades oss igår när Nordeas kunder utsattes för ett svindlingsförsök. Mejlet började så här: "För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar." Vi tackar Botilda för det bidraget!

På tal om politik gjorde jag förresten ett litet experiment idag. Jag var inne på Aftonbladets partikollen, valde de tio första frågorna och svarade sedan konsekvent antingen "mycket bra förslag" eller "mycket dåligt förslag". När jag var positiv till allting blev jag folkpartist, när jag var negativ blev jag kristdemokrat. Vet inte vad det säger om alliansen, men lite kul var det.

Halvtidsblues

Jag jobbar numera halvtid och det går... så där. Det vill säga när jag är på jobbet klarar jag av att prestera. Jag känner att kompetensen finns kvar. Men när jag kommer hem mår jag dåligt. Varje dag. Ju senare på dagen desto sämre mår jag. På kvällarna är stressen som en svag värk i mig hela tiden. Och ju längre veckan går desto jobbigare blir det. Vila verkar bara hjälpa till viss del. Jag kan inte riktigt säga varför det blir så här. Det är ju värre om jag haft mycket att göra, men jag mår dåligt även när jag haft det lugnt. Det väcker mängder av frågor, som ingen ännu gett mig något svar på: Hur ska jag göra för att bli frisk på riktigt? Är det bara att avvakta så löser det sig av sig självt? Eller kommer jag i själva verket att må ungefär så här under väldigt lång tid, och kommer jag i sådana fall att vänja mig vid det? Vänja mig vid att alltid vara grinig mot mina barn. Vänja mig vid att mina muskler är som betong. Vänja mig vid hjärtklappningen, vid att delar av ordförrådet plötsligt kan trilla bort, att jag rätt vad det är kör bil på vänster sida istället för höger, att jag inte tål ljud eller lukter?

En bidragande orsak till att jag mår som jag mår tror jag är andras attityder. När jag var helt sjukskriven kände jag aldrig att min sjukdom var stigmatiserande. Jag omgav mig med kloka och förstående människor och om någon ytlig bekant frågade varför jag var hemma berättade jag det utan att känna någon skam. Det har blivit mer komplicerat sedan jag började jobba igen. Många kolleger har börjat behandla mig annorlunda. Varför vet jag inte, och jag har inte vågat ställa en direkt fråga, men jag får intrycket att jag gjort något dumt. En bekant, vi kan kalla henne X, ägnade jag mycket tid åt strax innan jag blev sjukskriven. Hon mådde dåligt och jag gick ofta bort och pratade med henne, eller tog med henne ut på lunch. Och hon pratade och pratade om att hon kände sig illa behandlad och att folk var så falska. De hon trott var hennes vänner övergav henne plötsligt när hon blev oplacerad inom företaget. När jag blev sjukskriven mejlade jag henne och bad henne höra av sig till mig. När jag inte fick svar bad jag en arbetskamrat stöta på. Men hon hörde inte av sig. Nu ser jag henne ibland i korridorerna och då säger hon hej och undviker min blick.

Jag förstår helt enkelt inte varför människor beter sig som de gör. Men inte får det mig att må bättre.

Dagen efter

Nu börjar det bli dags att bestämma sig för vad man ska rösta på. Igår roade vi oss på jobbet med att göra samtliga tidningars röstbarometrar, eller vad de nu kallar det (ja, det var en lugn dag på jobbet). Enligt DN är jag i första hand centerpartist, i andra hand folkpartist. Enligt SvD är jag i första hand sosse, i andra hand centerpartist. Enligt Aftonbladet är jag i första hand miljöpartist, i andra hand folkpartist, i tredje hand vänsterpartist. Originellt, va!

Det är inte lätt det här med att rösta. Under åren har jag röstat på alla de nuvarande riksdagspartierna utom två. Ni kan få gissa vilka, om ni vill. Men jag har aldrig känt mig riktigt hemma någonstans. Kanske är det ett tidens tecken. De flesta jag pratar med verkar vara politiska hoppjerkor. Ett parti kan passa en i vissa sakfrågor, men inte i andra. Kanske är ett system med täta folkomröstningar i olika frågor trots allt bättre, om än administrativt jobbiga.

Två saker är jag i alla klar över: I kommunalvalet kommer jag inte att rösta på den nuvarande majoriteten efter den resa vi haft med lilla A:s dagis. Och om det fanns ett parti som stod för min rätt att aldrig mer ha barnkalas för femton åttaåringar en fredagkväll, skulle jag rösta på dem innan någon hann säga "rösträtt".

Vet du vad du ska rösta på?

Utmattad Heliotrop

Engelska mord

Nu har jag bestämt mig: I nästa liv ska jag vara gift med en kriminalkommissarie på den engelska landsbygden. Fördelarna är många och stora: Jag kommer att få bo i ett stort och vackert hus, ha en fin bil (fasr eventuellt är det mest min man som kommer att använda den) och kommer att kunna ägna all min tid åt obskyra hobbies som att åka runt och leta efter hus som borde K-märkas, eller gå på byfester. Naturligtvis kommer även denna medalj att ha en baksida. Jag får ta det med jämnmod om min man jobbar hela tiden, eftersom han är grevskapets enda kriminalkommissarie, utan vare sig chef eller kolleger och med bara en assistent under sig, och jag får finna mig att de flesta i min bekantskapskrets blir mördade. Men undersökningar tyder på att det inte kommer att bekymra mig så mycket. Jag kommer att vara betydligt mer störd av sådant som hagel i maten, eller att det är dimmigt när vi gör en utflykt till kusten.

Ja, jag ser också på Morden i Midsomer, men jag kan egentligen inte säga varför. Är det för att den hör sommaren till? Eller för chansen att kanske se insidan på en "typsikt" engelsk pub, som inte liknar en enda engelsk pub jag någonsin varit i? För inte är serien bra. Eller också är det bara jag som har orimligt höga krav på realism, eller en fiffig intrig, eller en rolig dialog, eller mästerliga skådespelare...

Nu hoppas jag att jag kommer att bli duktigt påhoppad. Men när du ändå hoppar på mig, berätta vilken serie du tycker är bäst på svensk tv just nu, MiM undantagen!

Börjas det nu?

Efter en underbar vecka på "vår" kära gård i Småland (tack, familjen B!) är vi tillbaka i vardagen igen. Båda har börjat jobba. Lilla M är på fritids och lilla A på dagis. Och det var kruxet, det. Efter att ha varit ledig i sju veckor kommer min lilla fyraåring till en ny avdelning, med dubbelt så många barn och bara två fröknar som hon känner sedan tidigare (varav en fortfarande är på semester), och ingen tar emot! De fröknar som är där sitter inne i matsalen med de barn som äter frukost. Ingen finns vid dörren. Ingen är glad att se henne igen och frågar hur hon haft det. Min vanligen inte så timida man väljer att vänta ut dem. Ingen kommer förrän han en lång stund senare säger att nu måste han åka till jobbet. Då kommer en nödbedd fröken från en annan avdelning och tar lilla A, som gråter. Och här sitter jag. Jag vill åka hem och hämta henne! Försöker att inte fantisera för mycket om hur det ska bli, men honeymoon's definitivt over vad dagis anbelangar.