Världens bästa etta

"Aldrig får man vara riktigt glad", brukar min mamma säga, och även om uttrycket irriterar mig måste jag nog ge henne rätt just nu.

För två månader sedan hade vi världens gladaste lilla ettagluttare här hemma. Nu har vi en tjej som bara blir argare och ledsnare för varje dag. Vi lägger fortfarande pussel för att förstå exakt vad som pågår. Den första riktiga pusselbiten fick vi den dagen hon kom hem och sa: - Mamma, jag sitter vid det dåliga bordet, där de stökiga barnen sitter. Jag är ingen bra skolflicka.

Vi satte förstås omedelbart middagsdrycken i halsen och började fråga henne vad hon menade. Tydligen har fröken bestämt att barnen ska sitta i stökighetsordning. De sitter fem och fem runt bordet. Längst fram sitter de tysta och lugna barnen. De får en guldstjärna varje dag för att de jobbar så bra. Längst bak till vänster sitter de stökiga barnen. De får inga guldstjärnor alls. En av dem är lilla A.

Som tur var hade vi utvecklingssamtal veckan därefter och jag kunde ta upp det med fröken, som blev generad: - Ja, det var ju bara ett försök vi gjorde för att de andra ska få jobba i fred och så kommer de inte att sitta alltid.

Det fanns mycket annat att prata med fröken om. Som varför hon skrivit i lilla A:s läsebok att hon inte läste tillräckligt bra för att det inte gick helt flytande. Är det inte lite höga krav på någon som gått två månader i ettan och som bara kunde ljuda i början. Fröken gick mer och mer i försvarsställning och sa: - Men jag säger ju att du är duktig också, lilla A, visst gör jag det?

Det kanske hon gör, men det är inte vad lilla A hör. För det har inte blivit bättre. Visserligen fick lilla A en guldstjärna förra veckan och hon sa: - Jag har blivit bättre på att vara tyst nu, mamma. Men ledsen är hon fortfarande. Och i sina utbrott, som alltid börjar som ilska och slutar i tårar kommer det ett: - N vill inte leka med mig för att jag sitter vid stökiga bordet. Och ett: - Mamma, jag är ingen bra tjej. Jag är ingen bra kompis.

Och jag håller om henne hårt och vill skydda henne mot allt i världen. Och jag vill säga att det inte är henne det är fel på för att hon har hamnat i skamvrån som avskaffades för femtio år sedan, och att hon har samma rätt som de andra barnen att arbeta utan att bli störd även om hon råkar vara en liten pratkvarn och att hon är fin och duktig och faktiskt jättebäst, men det känns som om jag bara stoppat in tummen i en jättelik soricka i dammen och vem är jag att hålla emot när hela världen bestämt sig för att stämpla henne.

Fel tröst

Det har varit turbulent runt lilla A på sistone. Hennes humör går upp och ner, hon får skäll och hon blir osams med folk. Hemma är det en evig strid. I dag var det värre än någonsin och till slut bröt vi ihop båda två och började gråta. Det är oerhört sorgligt när man hela tiden blir så arg på sitt älskade barn. Då berättade lilla A att hon tycker att kompisarna i skolan är dumma. Att hon ibland blir utan någon att leka med. Jag tror att det är just bara ibland, men kompisarna är hennes liv och lilla A är inte den som uppskattar att gå ensam.

Mamma, med armarna om lilla A: - Du ska se att det ordnar sig. Jag vet hur det är när man känner sig utanför.
Lilla A: - Ordnade det sig för dig då, mamma?
Mamma: - Eh ... Ja ... Typ.

Visst är det okej att undanhålla barn vissa saker, trots allt?

Sömnfråga

Den här veckan har jag ett projekt tillsammans med Botilda. Vi ska komma i säng senast klockan tio på kvällarna. Vi måste inte släcka då, men vi ska i alla fall ligga. Själv har jag lyckats två kvällar av tre. Sömn, har det visat sig, är viktigt för välmåendet och stresshanteringsförmågan. Själv mår jag egentligen bäst av nio timmars sömn, men det är ju en ren utopi.

En sak som i alla fall är till hjälp är att låta bli teven. Vår stängs numera av när vi äter middag, och sätts inte på mer den dagen. Undantaget är helgerna. Det ger ett helt annat lugn hemma och jag saknar den inte särskilt mycket än så länge.

Hur har du det med sömnen?

Heliotropen läser lokaltidningen

Utdrag ur senaste numret av min lokaltidning:

Artikel 1:
"Sent på lördagskvällen den 9 augusti begav sig 18-åringen till F-gången. Han kände sig ensam och deprimerad och hade under en längre tid fantiserat om hur det skulle vara att döda en annan människa. Med sig hade han en kökskniv. Hans offer blev den 15-åriga flickan som tillsammans med sin jämnåriga väninna var på väg till en fest. --- Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider 18-åringen av en allvarlig psykist störning ... Han beskriver själv hur han inte gått i skolan sedan 14-årsåldern och hur han saknar socialt umgänge utanför familjen och tillbringar större delen av sina dagar med att spela dataspel."

Artikel 2:
"Två okända män kom förra måndagen fram till två 5-åriga flickor som gungade på en lekplats vid K skola. Den ena mannen ska ha frågat en av flickorna om hon tyckte att han var snyggt och sagt att de båda flickorna var söta. Han bad också flickorna om en kram. Männen ska därefter ha gått därifrån. Händelsen polisanmäldes efter att den ena flickan berättat om männen för sin far. Inga andra barn eller vuxna fanns på lekplatsen vid tillfället."

Kommentar? Ja, jag har försökt komma på en men lyckas inte.

Uppvaktning

Lilla A har en beundrare, lille S. Hon tycker det är lite jobbigt, för hon är ju inte kär tillbaka. Hon gillar lille E. Om vi stöter på lille S när vi är på väg till skolan gömmer hon sig bakom mig.
Mamma: - Varför gömmer du dig?
Lilla A: - Han är så jobbig.
Mamma: - Varför då?
Lilla A: - Han säger "hej lilla A".
Mamma: - Men ... det verkar väl ganska rimligt.
Lilla A: - Men han gör det hela tiden.

I dag när vi gick hem från skolan var lille S och lekte på vår gård. När han såg lilla A rusade han fram till henne och kramade henne.
Lille S (glädjestrålande): - Jag är kär i lilla A! Och i alla i 1b!