Vad gör arbetslösa hela dagarna?

Jag lever fortfarande, även om det inte verkat så på ett tag. För att vara arbetslös måste jag erkänna att jag känner mig en aning översysselsatt. Det är mycket nu.

Folk säger att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös, och de skojar inte! Jag skulle ju ringa samtal häromdagen. Att ringa på jobb går till ungefär så här:
1. Jag läser annonsen två gånger noga.
2. Jag skriver ner några frågor.
3. Jag laddar upp.
4. Jag slår numret.
5. Jag kommer inte fram.
6. Jag ägnar en stund åt att hämta mig.
7. Jag läser nästa annons.
8. Jag skriver ner frågor.
9. Jag laddar upp igen.
10. Jag slår numret.
11. Personen sitter i möte.

En hel dag kan gå åt till sådant utan att jag kommer någon vart alls. Och om man till slut kommer fram och får kontakt och allt verkar bra återstår nästa moment: Att skriva ansökan. Min effektiva arbetstid igår var cirka fem timmar (jag jobbar deltid, okej?) och resultatet var en ansökan, som jag skickade iväg halv tio på kvällen. Eller rättare sagt försökte skicka iväg, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en hel del svordomar eftersom Word inte ville lägga sidfötterna som jag ville i cv:t vägrade nämligen mejlprogrammet acceptera den av allt att döma korrekta mejladressen till företaget. Ett ganska magert resultat för en enda dag, kan tyckas. Life in the slow lane.

På temat sunkiga jobb kommer jag idag att tänka på den gången jag var trappstäderska - en hel förmiddag. Efter att vi städat en trappuppgång försvann min arbetsledare med orden: "Vänta här, jag kommer strax." Efter en och en halv timmes väntan åkte jag hem. Sedan dess har jag inte städat någon trappuppgång.

Dumskallarnas sammansvärjning

Sju veckors ledighet är till ända. I morgon börjar allvaret och jag kan konstatera att de kognitiva terapeuterna åtminstone delvis har fel. Man kan mycket väl må uselt utan att tänka en enda negativ handling eller ägna sig åt något som helst undvikande beteende.

Däremot måste jag bekänna mig skyldig till att ha tänkt en och annan arg tanke. Jag har pratat med några före detta kolleger, sådana som också fått gå, och häpnat och förfasat mig över de fortsatta klumpigheterna från min arbetsgivare, med de närmaste cheferna i spetsen. Man hade inte tänkt ha något avtackning för dem som slutade. Till slut tog en av de som ska vidare själv initiativet till en avslutningslunch, och efter påtryckningar från facket blev det till ett avtack. Företaget bjöd på lunchen och en blombukett. Inget från arbetskamraterna dock. Ingen insamling och inga presenter. Och jag, som inte var intresserad av att avbryta min semester för att komma in och vara trevlig mot cheferna, fick följaktligen ingenting. Inte för att jag vill ha deras blommor. Faktiskt hoppades jag att de skulle försöka skicka dem till mig bara för att jag skulle kunna tacka nej. Men det slapp jag ju. Presenter från arbetskamraterna tar jag däremot tacksamt emot. Om det nu, mot förmodan, skulle komma några.

Inte ett ljud från någon chef. Inget "vi tycker du är jätteduktig och det har var verkligen trist men ..." Det kunde de ju möjligen ha kostat på sig. Och en del av dem som varit kvar to the bitter end och slutade sista dagen har behandlats extra styvmoderligt och fått veta att man inte får vara kvar en sekund längre än vad som är sagt. Ovanpå det har man också brutit mot de fackliga överenskommelserna och gett visstidsanställda jobb samtidigt som tillsvidareanställda fått gå.

Men jag behöver inte bry mig. Jag är därifrån och de kan få fortsätta vara hur dumma i huvudet de vill. Nu blickar vi framåt och detta kommer väl så sakteliga att förvandlas till en söka jobb-blogg.