Jag lever fortfarande, även om det inte verkat så på ett tag. För att vara arbetslös måste jag erkänna att jag känner mig en aning översysselsatt. Det är mycket nu.
Folk säger att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös, och de skojar inte! Jag skulle ju ringa samtal häromdagen. Att ringa på jobb går till ungefär så här:
1. Jag läser annonsen två gånger noga.
2. Jag skriver ner några frågor.
3. Jag laddar upp.
4. Jag slår numret.
5. Jag kommer inte fram.
6. Jag ägnar en stund åt att hämta mig.
7. Jag läser nästa annons.
8. Jag skriver ner frågor.
9. Jag laddar upp igen.
10. Jag slår numret.
11. Personen sitter i möte.
En hel dag kan gå åt till sådant utan att jag kommer någon vart alls. Och om man till slut kommer fram och får kontakt och allt verkar bra återstår nästa moment: Att skriva ansökan. Min effektiva arbetstid igår var cirka fem timmar (jag jobbar deltid, okej?) och resultatet var en ansökan, som jag skickade iväg halv tio på kvällen. Eller rättare sagt försökte skicka iväg, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en hel del svordomar eftersom Word inte ville lägga sidfötterna som jag ville i cv:t vägrade nämligen mejlprogrammet acceptera den av allt att döma korrekta mejladressen till företaget. Ett ganska magert resultat för en enda dag, kan tyckas. Life in the slow lane.
På temat sunkiga jobb kommer jag idag att tänka på den gången jag var trappstäderska - en hel förmiddag. Efter att vi städat en trappuppgång försvann min arbetsledare med orden: "Vänta här, jag kommer strax." Efter en och en halv timmes väntan åkte jag hem. Sedan dess har jag inte städat någon trappuppgång.
Etiketter: arbetslöshet, städning, söka jobb
