Socialstyrelsen nästa

Socialstyrelsen tycks ha backat när det gäller förslaget att utbrända inte ska kunna sjukskrivas. Tack och lov för det, för då slipper jag skriva om det. Jag har gått i några dagar och sett för min inre blick hur jag sitter på mitt gamla jobb under den där värsta perioden, när jag inte kunde stava till mitt eget namn. Nu slapp jag det, och andra slipper det också. Kanske för att vi har en sådan insiktsfull socialförsäkringsminister som ju faktiskt själv varit utbränd - i tre dagar.

Men debatten går vidare. Hanne Kjöller i DN har lyckats hitta en läkare som håller med henne till punkt och pricka. Folk som har ångest eller är deprimerade ska ju inte alls vara hemma. De ska till jobbet och konfronteras med det de är rädda för. Först då blir de friska. Här ska inte daltas. Att många använder arbetet som ett utmärkt sätt att smita från ångest är ingenting man nämner. Möjligen för att just de personerna inte går till läkaren förrän de kollapsat helt.

Inte heller pratar man om att det som egentligen borde sjukskrivas är arbetsmarknaden. Jag förstår aldrig det där riktigt. Befinner sig beslutsfattarna inte i samma verklighet som jag? Har de alla gosiga, trevliga jobb där folk som sörjer, deppar, har ångest eller tusen andra saker som inverkar menligt på deras arbetsinsats, faktiskt kan jobba på i lugn och ro, i sin egen takt? Då är det där jag vill hamna! Socialstyrelsen nästa, kanske?

Förr var jag annorlunda

"Tycker du att du att du har vuxit?" frågade min chef mig idag. Han syftade på min utbrändhet, och på det faktum att jag sedan tre dagar tillbaka är friskskriven. Nu ska jag ju liksom sitta med facit på hand.

Jag drog en hel del på svaret. Det kan kännas som att man har en ny uppsättning förväntningar på sig nu. Tidningarna är ju fulla av berättelser om människor som varit stressjuka, och som sedan vänt upp och ned på sina liv, flyttat ut på landet och köpt hästar och nu försörjer sig på att skriva vykort med upplyftande sentenser. Det är så man bör vara. Lite nyfrälst. En inspiration för andra.

Men jag tycker inte att jag har vuxit. Det är fel ord. Jag har inte krympt heller. Kanske har jag blivit klokare. Kanske vet jag något nu som jag inte visste innan. Men jag är inte alldeles säker. I mitt huvud flyter ett uttryck omkring. Det var slogan för en kurs i självutveckling som jag gick för över tjugo år sedan: "Before I was different, now I'm the same." Och det är nog det närmaste jag kan komma. Jag har blivit densamma.