Fotboll och ... hur ska jag säga det här nu då? ... idioter

I lördags spelade lilla A sitt livs första fotbollsmatch. Vi föräldrar var överväldigade av att det faktiskt såg ut som fotboll. Barnens överväldigades av att de vann med 4-2. Men det jag tänkte på allra mest var, som vanligt, hur konstiga människor är som gillar fotboll.

Matchen hölls i min gamla barndomskommun, Solna, och när vi var på väg ut ur centrum efter lunchen pekade jag på stadion och sa:
- Det är där AIK spelar.
- Jag är inte intresserad av AIK, sa lilla A.
Då dyker det plötsligt upp en tant bakom oss som slänger ur sig:
- Det måste du vara. Annars får du inte vara i Solna.

Ja, jag fattar att det var ett skämt. Men skrattade någon? Nä. Kan man, generellt, förvänta sig att en väldigtnästansjuåring tycker att sådant är kul? Nä.

Vidare till idrottsplatsen där jag hamnar några säten från en pappa med ... ähm ... visst intresse för fotboll. Det är ganska lustigt egentligen. Plötsligt har jag en massa människor i min bekantskapskrets som är väldigt intresserade av fotboll. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till. Den här pappan är alltså capo i AIK, och för en kvinna som inte tillbringade sina tonår med att spela eller titta på fotboll utan med att skriva en roman om förintelsen, har det ordet helt fel associationer.

Hur som helst, där spelar våra barn - och motståndarna kvitterar med ett fint mål. "Nej", säger jag och applåderar sedan bedriften.
- Hejar du på fel lag? säger pappa capon, helt utan ironi.
- Men de var ju duktiga, säger jag.
Han skakar på huvudet.

När barnen spelat klart blir det match i division 1 för damer. In kommer en mycket högljudd hejaklack för vårt eget lag. Då blir lilla A ledsen. Hon tycker det är synd om motståndarna för att ingen hejar på dem. Pappa capon skakar ännu mer på huvudet.

Och jag skakar på mitt. Åt hela fotbollsfenomenet.

Hon är gullig när hon sover

Idag fyller lilla A sju år. En del människor blir kanske glada och trevliga på sin födelsedag. Lilla A blir en tyrann.
- Idag fyller jag år, idag får jag bestämma! deklarerade hon frankt och utnyttjade flitigt sin nya ditatorsroll till att beordra oss att sjunga, förbjuda oss att äta innan hon sagt att det var okej och så vidare.

Efter middagen utspelade sig följande lilla replikskifte:
Lilla A (på toaletten): - Jag är klar! Jag är klar! Jag är KLAR!!!
Mamma kommer rusande.
Lilla A: - Jag är inte färdig. Gå din väg. Man ska inte stå och se på när ens barn bajar.

Och ja, hon är gammal nog att torka sig själv. Och ja, hon är rätt söt, trots allt.

Lilla A och könsrollsdebatten

Lilla A ser alla barn och föräldrar strömma in till barnkören när hon utbrister, förbluffat:
- Titta! En pappa!!!

Between the rock and a hard place

På senaste tiden har jag mer än vanligt känt mig klämd mellan mitt arbete och mitt privatliv. Eller snarare, mellan mina båda arbeten. För det är så det känns.

Naturligtvis har det mycket att göra med det faktum att maj är en fullspäckad månad på jobbet både för mig och maken, samtidigt som den är full av avslutningar och utflykter för barnen. Förra veckan skulle det vara två lunchmatsäckar, den här veckan en. Och det är orimligt mycket logistik.

Innan man får barn tänker man kanske "Men hur svårt kan det vara? Det är väl bara att slänga ner något i en matlåda till ungen." Men sedan inser man att den där matsäcken kommer ovanpå allt annat. En matsäck som grädde på moset alltså. Och för varje ny sak att komma ihåg, varje ny skjutsning, varje lapp som ska tillbaka ifylld, blir marginalerna allt mindre.

Dessutom känner jag, säkert fullständigt orättvist och utan verkligt fog, att det hela tiden är min tid som tas i anspråk. Min tid som inte respekteras. När jag försökte förklara för lilla M hur jag kände det sa hon: "Men vad är viktigast egentligen, jobbet eller vi?" Jag förklarade förstås att mina studenter inte riktigt köper det resonemanget och det förstod hon, men det är en intressant och symptomatisk replik. Skulle de säga så till sin pappa? Jag tror inte det.

För där finns en hel del spännande skillnader. Maken kan till exempel jobba hemma, med hörlurar på, och inte bli störd. Jag får inte vara ifred många minuter i sträck. Och där är pudelns kärna. Jag känner mig älskad, men inte respekterad. Då blir minsta struntsak en provokation. Lilla M stänger av datorn för hon tyckte att jag sa åt henne att göra det, och för mig låter det som "Mammas jobb är inte så viktigt. Hon har väl tid att sätta på den igen."

Och så byggs det på och på och hemma går en sur och tvär mamma som diskar och tvättar och drar upp maskrosor medan maken jobbar med hörlurar på och barnen skriker "Mamma, kom hit!" i kör. Och inte en enda studenttext blir rättad på en hel lång helg och det dåliga samvetet skriker ikapp med barnkören, och rösten där inne som säger: "Men jag då? Men jag då?"

Lilla M och geografin

Selm Lagerlöf skulle vända sig i sin grav om hon visste vad det blivit av de svenska läromedlen i geografi. I en normal svensk fjärdeklass finns i dag inga böcker i ämnet, utom någon enstaka som lånats på biblioteket. Istället får man hem papper, utskrivna från internet, och pluggar in fakta. Men inget att bläddra i, hålla i, ta med sig. Inga bilder.

Och det är inte det enda problemet.

Lilla M har för tillfället en serie prov om Sverige. Inför prov nummer två fick hon hem ett tvåsidigt blad som heter Fakta om Sverige. Förutom att författaren stavat fel till statsminister har jag inget särskilt att invända mot texten. Men det lilla M återgett om provet gör mig fundersam. Så här stod det t.ex. i texten:

"Från våra jordbruksbygder får vi mycket av den mat vi äter. Där odlar bönderna bl.a. säd och olika grönsaker. Från jordbruket får vi också mjölk, kött och ägg. I södra Sverige finns stora jordbruk med vidsträckta åkrar. I mellersta Sverige samlas jordbruken på slätterna kring de stora sjöarna. Här har bönderna ofta skogsmark också som de sköter om. I norra Sverige är jordbruken små."

På provet fick de frågan: "Var finns det flest jordbruk?" Vad skulle du ha svarat?

Förebilder

Lilla A äter gröt till frukost.
Lilla A: - Mamma?
Mamma: - Ja.
Lilla A: - Vad gör lilla M när hon äter gröt och sockret tar slut?
Mamma: - Tja ... hon säger väl till nån.
Lilla A: - Mamma?
Mamma: - Ja.
Lilla A: - Sockret är slut.

Öknamn

Lilla A ser på Spårlöst där Hans Fahlén är veckans programledare: - Åh nej, det är han. Tafsaren.

Om du sett programmet förstår du vad hon menar.