I morgon

Då blir det adventskalender. Tänkte jag bara säga.

7 Min bästa vän

Den där rubriken är ju uppenbart fel. "Mina bästa vänner" ska det vara, och dem tänker jag inte lista här. De vet själv vilka de är. I stället tänkte jag prata om vad jag söker hos en vän. Eller, kanske, vad jag inte söker.

Jag umgås inte så gärna med människor som haft spikraka liv. Med det menar jag dem som haft en helt "normal" och harmonisk uppväxt, trivts i skolan, haft några vilda år i ungdomen för att sedan stadga sig och skaffa ett hus i Täby, mest umgås med vänner som klär sig som de, jobbar med samma saker och tycker samma saker och som -när de någon gång i medelåldern för första gången drabbas av någon riktigt svårt - utbrister: "Jag trodde aldrig att det kunde hända mig.

Jag försöker inte raljera. Jag försöker inte heller dissa Täbybor. Jag menar bara att motgångar och elände är förfärliga saker, men de gör faktiskt människor mer intressanta.

Mina nära vänner är inte särskilt lika varandra. De är inte heller särskilt lika mig, men de har haft liv som varit rätt krokiga och jag tror aldrig att våra samtalsämnen kommer att ta slut.

6 Min dag

Jag klev upp tio i åtta, strax innan klockan skulle ringa. Det var lite kallt inne så jag gjorde envisa försök att få igång en brasa medan jag fejsbuckade lite (och bland annat konstaterade att en vän suttit fast hela natten på E4:an på väg mot Umeå). Så småningom dök resten av familjen upp och vi åt frukost.

Efter frukost klädde lilla A och jag på oss och gick över för att ta farväl av grannarna som flyttade till Umeå i dag (det var deras flyttlass som satt fast på vägen). Sedan tog jag lilla M med mig och åkte till centrum där vi införskaffade bland annat ett par vita strumpbyxor till lilla A, samt fikade.

När vi kom hem igen blev det lite stressat och irriterat. Vi höll på med tvätt och packade samtidigt saker till lilla A som skulle gå luciatåg. I väg till församlingshemmet (lite grinigt i bilen). Men luciatåget gick bra och vi fikade efteråt och tog en sväng upp till en julmarknad. KALLT!

Så mellanlandande vi snabbt hemma innan det var dags att åka på middag hos vänner. Där satte lilla A och dottern i huset upp en pjäs om en riddare, en prinsessa, en mormor och en tvåkönad flugsvamp som kunde prata. I övrigt konverserade vi mycket trevligt och åt vansinnigt gott.

Så småningom åkte vi hem.

5 Vad är kärlek

Här får jag be att ansluta mig till Fromm. Kärlek är inte i första hand en känsla, utan ett åtagande och handlingar. Det är praktiskt, för då kan man vara kristen på riktigt och faktiskt älska alla. Då säger åtagandet: Jag ska vara sjysst och behandla alla jag möter efter bästa förmåga. Fast sedan kan ju viss kärlek vara en känsla också.

4 Det här åt jag i dag

Jag inser att jag måste ha många andäktigt väntande läsare nu som vill veta VAD ÅT JAG?

För att göra det hela roligare tänkte jag dra det lite huller om buller, så kan ni ju själva få gissa när jag åt vad: en banan, en ost- och skinkmacka, en ostmacka, färsk pasta med svampsås, en banan, yoghurt och müsli, 50 gr mörk choklad, en banan.

Just nu sitter jag och funderar på om jag kanske ska ta mig en macka.

3 Mina föräldrar (och en syssling)

När min mamma var ung flyttade hon från Skåne till Stockholm, där hon var inackoderad tillsammans med sin syssling, Ulla. Trots att detta var sent fyrtio- och tidigt femtiotal var flickorna ganska vilda. Särskilt Ulla, som ibland väckte min mamma efter att hon gått och lagt sig för att de just fått en het dubbeldejt. Ja, så vilda var de faktiskt att Ulla var övertygad om att de skulle få ett straff.
– Antingen blir vi med barn, sa hon, eller så får vi lungsot.

Och faktiskt blev det just då. Ulla fick tbc och kom till ett sanatorium där det fanns en väldigt trevlig läkare. Min mamma blev med barn med en tjusig och spännande civilekonom och gifte sig ganska hastigt i maj 1951.

Båda fick de så småningom fyra barn, Ulla med sin läkare, och mamma med min pappa Olle. Men Ulla blev inte den framstående spågumma man kanske kunde förvänta sig. Däremot lyckades hon med konststycket att en gång återuppstå från det döda. Men det är ju en helt annan historia.

2 Min första kärlek

Min första kärlek hette Torsten. Åtminstone var det det min syster tyckte sig höra att de ropade till kaptenen på båten Koster i Strömstad. Han var solbränd och skäggig och, jämfört med mig, storväxt. Jag var elva år och mina tankar om Torsten var inte rena och oskyldiga.

Naturligtvis hände det ingenting. Han visste nog inte ens att jag fanns. Men kanske blev jag ändå lite präglad, för nu är jag ju gift med en storväxt och skäggig man. Fast han är inte sjökapten.

Vem älskade du först?

1 Presentera mig själv

Vem är jag? En lagom gammal kvinna med ett ganska vanligt liv och ett brinnande intresse för skrivande, för människor, för litteratur och för att dricka min morgoncappuccino i trevligt sällskap. "Ingenting mänskligt ska vara mig främmande", var min devis som ung. Den skrotade jag när jag insåg hur mycket det fanns här i världen som alltid kommer att vara mig främmande. I grunden är jag dock stark och övertygad humanist.

Jag tror att jag är agnostiker, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Detsamma gäller politik. Är jag vänster, höger eller mitten? Ingen aning. Fast särskilt långt åt höger är jag nog inte i alla fall.

Skriver gör jag alltså mycket och gärna, men sällan det jag borde. Länge tyckte jag att jag skulle skriva små finstämda, prosalyriska texter, sådana där som skulle stämplas som Litteratur. I stället tränger sig alla möjliga omöjliga historier på. Numera har jag slutat kämpa emot och försöker välkomna dem i stället. De är ett trevligt sällskap.

Min familj är mycket central i mitt liv, likaså mitt engagemang för barn utanför min familj. När jag var barn var jag ofta frustrerad över hur lite vuxna såg. Nu är jag vuxen och jobbar stenhårt på att inte vara så blind.

Vem är du?

En utmaning

Kajsa har en utmaning som går ut på att man ska skriva ett inlägg om dagen i trettio dagar på ett visst givet tema. Det är väl ett bra sätt att komma igång med att skriva regelbundet? Jag har visserligen adventskalendern som hägrar, men jag gör ett försök. Någon mer som hänger på? Så här ser det ut:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ibland är det för sent

Mina trogna läsare vet att vi sedan länge har ett engagemang i ett annat barn än våra egna, vår kära extraflicka. Om några månader är det fyra år sedan vi lärde känna henne och i drygt två år har vi varit hennes kontaktfamilj. Nu förändras tillvaron för extraflickan igen, och därmed även för oss. Samtidigt står vi i begrepp att vänja in ett annat barn i egenskap av kontaktfamilj. Den nya flickan har vi bara fått kontakt med genom soc.

Just nu känns det lite kaotiskt känslomässigt, men jag kan i alla fall konstatera att det nog inte finns något i mitt vuxna liv som tvingat mig till lika mycket självrannsakan som detta att engagera sig i andras barn. Man tvingas se sina begränsningar, man tvingas skärskåda sina motiv, man tvingas säga nej till det man inte orkar, man tvingas inse att allt inte går att fixa. För oavsett vad självhjälpsböckerna förkunnar, och oavsett hur många som vill väl och gör sitt bästa, så är det ibland för sent att få en lycklig barndom.