Fienden

De senaste månaderna har jag haft anledning att försöka hitta ett förhållningssätt till detta med smärta. Den uppmärksamme läsaren vet förstås att det inte är något nytt. I ganska exakt ett år har jag haft ont i ett område som enklast kan beskrivas som allt nedanför korsryggen. Jag har varit hos fyra olika läkare. Jag har röntgats ut- och invändigt. Jag har jagats upp av läkare - och avfärdats av dem. Jag har fått höra att de inte kan göra mer för mig. Jag har varit hos två sjukgymnaster, en kiropraktor och en massör. Jag har testat bålstabilitetsträning, spikmattor, varma bad, yoga, vetekuddar och simning. Och jag har knaprat piller.

I juni hände något nytt, kort beskrivet här, innan jag beslutade mig för att helt enkelt sluta skriva om att jag har ont och försöka ignorera det istället.

Men det här är den enkla, raka sanningen: Sedan den 16 juni har jag inte haft en helt smärtfri dag. Ibland känner jag bara av den ena smärtan, ibland båda. Ibland känner jag något en kort stund av dagen, andra ligger det som en tjock matta av värk över mig från minuterna efter att jag vaknat tills jag lägger mig på kvällen.

Jag har långsamt insett att det här förmodligen inte är saker som går att bota - och att jag inte heller kommer att få veta säkert vad det beror på. Det finns ingen brist på teorier dock. Jag kan ha en skada på svanskotan, i en led i svansen, i ligamenten som håller bäckenet på plats. Eller så har jag en överrörlig kota som ibland kanske åker snett. Eller ett instabilt bäcken. Eller alltihop. Smärtan i ansiktet kan komma från käkleden, som enligt övertandläkaren på Sös är rätt imponerande spänd, eller från nacken.

Hur som helst: Så här är det nu. Så då får jag leva med det. Jag vill inte för en sekund påstå att det är mer synd om mig än andra som har ont. Var femte svensk har ont i ryggen. var tionde har ansiktssmärtor. Mina smärtor är nog, normalt sett, ganska beskedliga. Det är ju mycket bättre nu än i vintras när jag låg i min säng och grät för att det gjorde så ont. Och ansiktet gör mindre ont än i juni när jag sov med bomullstussar i öronen för att det stormvärkte varje gång jag badat.

Men, faktum kvarstår, på något sätt måste jag hitta ett förhållningssätt. Jag läste en artikel om den där kvinnan som sprang naken och skrikande längs en väg i Vietnam när hon som nioåring bombarderats med napalm. Hon är ju vuxen nu, bor i Kanada och lever på att föreläsa. Där kan man snacka om att ha ett förhållningssätt till smärta. Hon tar inga värktabletter, stod det i artikeln, utan försöker mota bort smärtan med massage, motion och glada tankar.

Hon har kommit längre än jag, det får erkännas. Kanske måste man på något sätt bli vän med smärtan. Det är inte jag. Jag ser den, inte bara som fienden, utan som något kroppsfrämmande. Det är svårt att ta till sig att det är min egen kropp som gör det där onda, och inte något utanför mig. Men jag jobbar på det. Rycker upp mig emellanåt. Fast oftast för att jag kommer på något som kanske kan hjälpa. Akupunktur? Zonterapi? Smärtläkare? Ännu mer spikmatta? För innerst inne är det ju så här: Jag vill inte ha ett filosofiskt förhållningssätt till smärta. Jag vill bara bli av med skiten.

Tidernas sämsta ingress?

Expressen 28 september 2009:
"Hans mor och syster dog i ett koncentrationsläger.
Hustrun mördades av ett gäng vettvillingar när hon var i åttonde månaden.
Nu sitter Roman Polanski i schweiziskt fängelse - anklagad för att sexuellt ha utnyttjat en 13-åring för 31 år sedan.
Än en gång har skuggorna från det förflutna hunnit i fatt den världsberömde filmregissören."

Alla tiders skitdag

Ja, jag har varit med om sämre dagar. Mycket, mycket sämre. Ändå vill jag påstå att gårdagen kvalar in på listan över de riktiga skitdagarna. För att förstå det behövs egentligen en lång bakgrund. Jag skulle behöva berätta mer om mina fysiska plågor. Prata om det där med sjukdomars olika status, om saker som inte syns och därför inte finns och om läkare som ler försmädligt och säger "Ja, det är väl snarast en livsstilsförändring som måste till". Och en dag när jag får tid ska jag skriva om det (men håll inte andan). Kanske stoppar jag också in ett kort stycke om vad jag tycker om att fastna i sjukhushissar. Men just nu får ni nöja er med detta: Jag var i dålig form redan när jag vaknade.

Tecknen var ganska tydliga: Jag tvättade en maskin med makens t-tröjor på 80 grader istället för 40. Jag glömde att äta lunch. Ja, du läste rätt och om du känner mig hickade du förmodligen till där och var tvungen att läsa om. Men det stämmer faktiskt. Jag åt ett mellanmål vid tolv och skulle äta mer sedan, men jag GLÖMDE BORT DET. Med andra ord hade jag ingen hunger, ingen aptit. Och i min värld händer inte sådant.

Själv blev jag inte riktig orolig förrän tjugo över sex när jag ringde maken för att fråga varför han aldrig kom hem från jobbet och han svarade "Lilla M har inte kommit ut ännu". Mycket långsamt trillade poletten ner. Det var ondag. Då går lilla M på fagott. Det är jag som skjutsar henne dit. Men där satt lilla M i godan ro och såg på teve medan maken suttit och väntat på henne i en halvtimme.

Efter det fungerade ingenting ordentligt. Jag åt för att jag insåg att jag måste bli mätt. Samtidigt mejlväxlade jag med styrelsen jag själv sitter i för att försöka reda ut de sista frågetecknen inför konferensen vi ska hålla på fredag. Och frustrationen steg. Jag har lagt närmare två timmar om dagen på konferensen senaste veckan, och det är ett i stort sett helt ideellt arbete. Varje gång jag försökt delegera något har det kommit tillbaka som en bumerang. Så även i går kväll. Så jag var trött, less, frustrerad och snart ganska arg.

Dessutom bakade jag en kaka till konferensens berömda kakbuffé, och försökte prata i telefon med vår extraflickas fostermamma om saker som är bekymmersamma och tråkiga.

Då kommer lilla M ut i köket och säger: "Mamma, det står på ridskolans hemsida att en flicka blev våldtagen där i går." Nytt pådrag. Samtal till farfar som ska med till stallet i dag. Samtal till föräldrarna till kompisen som skulle följt med, men som farfar nu inte vågar ta ansvar för. Samtal med lilla M som efter en stund frågar: "Mamma, vad är egentligen våldtäkt?"

Och så måste allt stå tillbaka för det. Kakorna får vila på spisen. Mejlen stängs av. Mamma ligger hos lilla M och pratar och pratar.

När allt lugnat ner sig kokade jag te och maken och jag satte oss för att äta några mackor och pratar. Då piper lilla M:s mobil till. Klockan är halv tio. Lilla M är elva år och ska inte få sms vid den tiden. Hon ska inte ens vara vaken, men det är hon förstås och piper upp och läser och säger: "Det här var konsigt". I sms:et står det: "finns där någon m som känner e som går i kunskapsskolan i x-kommunen?" Lilla M svarar snabbt "Jag känner ingen e". Tillbaka kommer "vad heter du? hur gammal är du?"

Tajmingen är dålig. Sönderstressade oroliga föräldrar har ingen tolerans för konstiga meddelanden från okända avsändare, som känner till ens försvarslösa dotters namn. Efter snabbt detektivarbetet med telefon och hitta.se ser vi att samtalet kommer från en Erik i en grannkommun och snart hittar vi ett hemnummer att ringa, till en mycket förbryllad mamma. "Min son är sex år", säger hon. Pedagogen i mig vill gratulera henne för att hon har ett sådant bildat barn som inte bara kan leta rätt på telefonnummer till okända flickor (vi har fortfarande inte förstått hur just det gick till) utan också skriva rättstavade sms. Det klarar inte min sjuåring. Men faran var över för denna gång. Åtminstone ur den aspekten. Men stresseländet vevar vidare. Och problemet är evigt det samma: Ja, jag förstår att jag är stressad. Ja, jag fattar att det inte håller i längden. Men vad ska jag göra då?

Rikssprängningen

Ibland får man sådan lust att skriva om ämnen som man egentligen är ganska dåligt insatt i. Eftersom jag trots allt inte skriver denna blogg i egenskap av akademiker tänker jag göra det. Jag vill prata om 1809, lite om Finland och finskan och om perspektiv.

Härom kvällen såg jag delar av ett intressant program som redde ut vad som hänt med finska språket sedan 1809, och varför. Det var lätt att konstatera att finskans ställning stärkts, mycket tack vare professorn och filosofen J V Snellmans förhandlingar med tsaren som ledde till att finskan blev officiellt språk i Finland, jämställt med svenskan.

Det ledde till en språkförskjutning av en storlek vi knappast kan föreställa oss i dag. För tvåhundra år sedan talade 3 av 4 Helsingforsbor svenska till vardags. I dag rör det som en av tio. Hela släkter bytte språk.

Det riktigt intressanta med programmet inträffade när man intervjuade två forskare, en svensk och en finsk och gav dem båda frågan "Vad skulle ha hänt med finskan om Finland varit fortsatt svenskt?" Den finska forskaren var övertygad om att finskan skulle ha dött ut. Det fanns till och med konkreta planer för det, menade han. Den svenska forskaren sa: "Jag förstår inte riktigt vad du menar med frågan. Är det meningen att jag ska säga att det var bättre för Finland att vara ryskt?"

Perspektiven kan alltså skifta, och potatisar vara heta i tvåhundra år. Vilket får mig att tänka på det officiella namnet man valt på alla dessa "jubileumsfiranden". "Rikssprängningen". Vem valde det? Vems perspektiv är det? Knappast ett som en modern finne, eller svensk, kan känna sig alldeles hemma i, oavsett hur dramatiskt och omvälvande det var en gång.

One of those days

På vägen till skolan möter Heliotropen vännen H.
H: - Härlig morgon!
Heliotropen: - Håll käften!

(Ja, det var ovanligt burdust för att vara jag. Men ibland är det skarpt läge.)

Målgruppsanpassning

Adlibris tycker att jag ska förhandsbeställa Dan Browns nya bok. Det tycker inte jag.

Utmanande?

Har man tråkigt är det lätt att hitta på ett tidsfördriv. Som detta till exempel. Alla svar ska börja på samma bokstav som mitt namn. Man får inte hitta på nya ord. Kul att göra, mindre kul att läsa. Sorry!

01. Vad heter du? Heliotropen
02. Ett ord på fyra bokstäver: Högt
03. Flicknamn: Helga
04. Pojknamn: Hans
05. Yrke: Hortonom
06. Färg: Hallon
07. Klädesplagg: Halsduk
08. Mat: Hamburgare
09. Sak i badrummet: Handdukar
10. Plats/stad: Hudiksvall
11. En orsak att vara sen: Hunden åt upp min läxa.
12. Något man skriker: Ha!
13. Film: Hero
14. Något man dricker: Hallonsaft
15. Band: Heart
16. Djur: Häst
17. Gatunamn: Huvudstagatan
18. Bil: Honda
19. Sång: Hello
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Hundspann

Att vara uttråkad är en lyx som är få människor förunnat!

Översätt!

Av en slump upptäckte jag att ett gammalt inlägg på den här bloggen fyllts med kommentarer på japanska. Det kändes ju lite roligt och spännande och jag blev förstås väldigt nyfiken på vad där stod. En sådan tur då att Google Översätt finns! Fast ... visst ja, automatiserad översättning har ju vissa ... ehm ... brister.

Nåja, en del av inläggen tror jag handlar om sex, åtminstone är jag nästan säker på att det är det "Host Leverans" skriver om här:

"Jag vill göra en leverans värd för kvinnor webbplatser sex resor? Expensive deltid arbete två million yen per timme. Efter gratis registrering, så du behöver bara vänta på ett samtal från en kvinna, rättegång registrering också välkomna. Om du är intresserad så Motareta nu."

Fast jag blir lite orolig för det där med rättegång registrering. Är jag på väg att göra något olagligt? Första pris delas hur som helst ut till den som kan förklara vad "Runaways" vill mig:

"Ungdomar ombord rymde hemifrån har nyligen införts i media har Runaway Girl skrev ett antal meddelanden som vilandeförklara lokala caféer i går över landet. De kommer att spela så fort jag träffade en man jag har inga pengar ombord. Varför ens skriva tillbaka ett svar."

S.A.D.

Fan, fan, fan! Nu måste man inse det. Sommaren är slut. Återigen får man sitta där med sin tvättade hals och så mycket ogjort. Kryddorna som jag planterade - var det inte alldeles nyss? - har jag fortfarande inte använt i maten. Skärgården har jag bara sett från en Finlandsfärja. Min solsäng står orörd. Listan över möjliga utflyktsmål ligger kvar med bara ett ord struket.

Men någonstans i sig får man komma till ro och tänka på det som blev gjort. Sjöarna jag simmat i, älgarna jag klappat. För det kommer ju en ny sommar. Och hösten är också fin och visst finns det saker att se fram emot även nu. Visst finns det väl det?