Liten påminnelse

I morgon börjar årets julkalender!

Heliotropen spanar på modebloggar

Kvällens outfit: lila klänning från Cellbes (gissningsvis ca 100 tantpoäng), svarta strumbyxor från Lindex, tygstövlar från det där danska klädmärket som min svägerska sålde förut, vad det nu hette. (Och om jag ska modeblogga mer ska nog maken och jag ta oss ett snack om kameravinklar.)

Jag är en medelålders, lätt överviktig kvinna som är hyfsat intresserad av kläder, men aldrig förstått mig på det där med mode. Varför ska någon i Paris (eller var de nu sitter) bestämma vilka färger jag ska ha på mig i höst? Det tycker jag verkar fnoskigt. Om jag handlar nytt blir det gärna på postorder. Ärligt talat föredrar jag att bläddra i kataloger framför att gå i affärer. Man kan med visst fog anta att jag inte är en modebloggares idealmottagare.

Ändå bestämde jag mig en dag för att ta en titt på några bloggar. Eller kanske just därför. Jag var ju nyfiken. Det här handlar trots allt om ett ganska stort fenomen. De största, som Blodinbella och Kenza, har sisådär en 80 000 unika besökare om dagen. Många av dem är tonårsflickor och som flickmamma kan jag inte undgå att bli nyfiken. Om detta är 2000-talets motsvarighet till Starlet så borde man väl vara insatt.

Vad fann jag då? Ja, för det första kan man ju dra en del slutsatser om modebloggare och deras sajter. De är nästan undantagslöst under 25. Är de äldre rör det sig mest om moderedaktörer som skriver i jobbet. De har flashig design på sin sida – mycket bilder, lite text och gärna skrivet i något Courier-liknande typsnitt. Bilderna föreställer antingen upplagda kläder eller dem själva – på party (och det här är flickor som festar mycket) eller bara iklädd en ny outfit. Det de skriver är personligt, ofta privat och ganska ofta internt. De har intensiv kontakt med sina läsare.

Vad tyckte jag då? För det första var de stora bloggarna inte helt oväntat tråkigast. Annars var det väldigt varierat. På vissa gillade jag ju kläderna. En del har för mig oväntat innehåll – som kritik mot kvinnoidealet inom modeindustrin. Man ser också mycket som är både förnuftigt och sansat. Många modebloggare har nämligen en slags frågekolumn där man besvarar mejl från bekymrade läsare. Kan handla om allt från ”Var köper jag den där väskan?” till ”Jag vill ta livet av mig, vad ska jag göra?” Och då är det ju skönt att veta att tjejerna ofta får svar som det här fullfjädrat kbt:iga.

Har jag blivit fast nu då? Nja. Mode är ju fortfarande inte mitt favoitämne och jag tror inte att jag kommer att hänga på någon av de här sajterna varje dag. Men på några kommer jag säkert att titta in igen.

Heliotropen bloggsurfar

När jag läser bloggar är de nästan uteslutande skrivna av så kallade vanliga människor. Med det menar jag sådana som inte är kända på något sätt, och inte heller professionella bloggare. Jag gillar att läsa om människors liv, både sådana som liknar mitt och sådana som är helt annorlunda. Ja, allvarligt talat föredrar jag nog det senare.

Det jag däremot nästan aldrig läser är bloggar som har ett speciellt tema. Det vimlar ju av sådana. Ni vet: matbloggar och modebloggar, inredningsbloggar och pysselbloggar, kändisbloggar och politiska bloggar.

Men nu har jag tänkt att jag ska skärpa till mig lite. Jag kanske missar något. Om inte annat så kan det säkert bidra till min allmänbildning. På ett väldigt opretentiöst sätt tänkte jag därför ge mig på att undersöka några sådana här genrer i bloggosfären under den närmaste tiden. Mitt första nerslag blir modebloggar. Den kommer om ett par dagar. Jag kan säga att jag redan är lite överraskad av vad jag hittar i den världen.

Har du själv något favorittema i bloggvärlden? Det här är förresten mitt femhundrade inlägg.

Rävsax

Här sitter jag med dåligt samvete.

Lilla A går i skolan igen för tredje dagen. I morse lämnade jag och från det att hon vaknade var jag hennes slagpåse. Ingenting kunde jag göra rätt. "Jag hämtar dig vid fyra i dag", försökte jag på vägen till skolan. Jag ligger ju redan efter med allt och folk börjar flåsa mig i nacken. Varför blir jag aldrig klar med rättningen av omtentorna, insändarna, annonsanalyserna eller labbrapporterna? Hur lång tid ska 70 texter behöva ta egentligen? "Nej, jag vill bli hämtat klockan två," sa lilla A bestämt.

Och här sitter jag nu. Har hunnit fyra rapporter. Klockan är tjugo över ett. Mitt barn lider. Jag med.

Vaccinera dig

Jag tänkte för en gångs skull leka missionär och föra fram ett enkelt och tydligt budskap: Se till att vaccinera dig och dina närstående så fort du har chansen!

Jag är medveten om att det är svårt att få tag i vaccin just nu, men jag är också medveten om att det finns en mängd människor som anser att det finns skäl att inte vaccinera sig. Här kommer därför mina argument:

Många får influensan väldigt lindrigt. En del av dem går ut i pressen och säger att det inte var så farlig. Det kan kännas skönt och lugnande att lyssna på dem, men det är också lika meningslöst som att försöka dra slutsatser om hur din förlossning kommer att bli genom att lyssna på andras föda barn-historier. Alla reagerar olika på det här viruset, och ingen vet vilken grupp du kommer att tillhöra, de som får det lindrigt, de som blir sjuka väldigt länge, de som blir liggande i lungmaskiner eller, gud förbjude, de som dör.

Tillbringar du det mesta av din tid i en isolerad skogskoja utan kontakt med andra människor? Då kan du säga att ditt beslut är din ensak. Men om du har någon som helst kontakt med andra människor så har du ingen aning om vem du kan smitta medan din egen influensa håller på att bryta ut: ett spädbarn som inte får vaccineras, en kvinna som just fått veta att hon är gravid och inte hunnit få sprutan på mvc, en äggallergiker som inte kan ta sprutan alls.

Men mitt allra bästa argument ligger nedbäddad i tevesoffan just nu. Lilla A har varit sjuk i en vecka och om jag varit en sådan som var emot vaccinet, som tackat nej å mina barns vägnar, hur tror ni då att jag hade känt mig i onsdags när vi for iväg till närakuten med en liten febrig unge i baksätet som satt och ropade "Jag kan inte andas! Jag kan inte andas!" Utsätt er inte för det!

Men vaccinet då, är inte det farligt? I massmedia har man fått det att låta som om just det här vaccinet är något helt nytt och oprövat, men vaccin i allmänhet är en gammal uppfinning och influensavaccin används varje år. Det är inte i grunden olikt andra vaccin.

Möjligen ligger det något i påståendet att en genomgången infektion skyddar bättre om influensan kommer tillbaka i munterad form. Frågan är bara: Vilket pris är du villig att betala för det skyddet?

Vaccin är och förblir en av de största välsignelserna inom modern sjukvård. Ibland stöter man på folk som hävdar att vaccin i största allmänhet är farligt, att sjukdomar leder till utveckling och att det är dumt att hoppa över dem. Det hävdar ju till exempel antroposoferna som inte låter sina barn ta trippelvaccinet. Jag tycker att det är en skrämmande form av historielöshet. Två nära vänner till mig var nära att dö i mässlingen och vore det inte för vaccin skulle man fortfarande behöva gå och vara rädd för den bestialiska polion. Jag tror inte debatten hade uppstått 1918. De 38 000 svenskar som avled i spanska sjukan hade nog gärna räddats av ett vaccin.

Så vaccinera dig!

Mötet

I måndags var vi alltså på krismöte i skolan, med lilla As biträdande rektor, V, hennes lärare, Y, och "extrafröken", A. Jag har försökt samla mina intryck sedan dess, men lyckas inget vidare.

Vi hade planerat upplägget så att jag inledde med att berätta vad som hänt och när. Sedan blev det en slags allmän diskussion och V menade att lilla A helt enkelt kommit ett steg längre i utvecklingen än de andra barnen och utvecklat ett stort mått av självkritik. A påpekade att hon minsann inte skällt på lilla A eller sagt att hon var dålig på något och Y hävdade att det där med "dåliga bordet" faktiskt bara varat två veckor (vilket bevisligen var osant). Y dementerade också bestämt att hon såg lilla A som ett stökigt barn eller tyckte att klassen var särskilt jobbig. När jag själv redogjort för fakta frågade Y vad jag drog för slutsats av allt det som jag berättat att lilla A sagt. "Ja", sa jag, "Vad skulle ni själva ha dragit för slutsats om det var ert barn?" "Att det är jobbigt att börja ettan", kontrade A snabbt. Det var svårt att bemöta det de sa med annat än att barnets perspektiv inte alltid är detsamma som den vuxnes.

Vi pratade en hel del om hur lilla A är, och de verkade lite förvånade över att hon återberättar så mycket hemma av det hon lär sig i skolan och att hon sitter hela eftermiddagarna hemma och skriver och ritar. Mitt intryck är och förblir att de fått lilla A om bakfoten.

V verkade vara den som bäst förstod vad vi menade. Hon läxade upp båda fröknarna på ett milt sätt och vi kom överens om att den dag lilla A kommer tillbaka till skolan igen (just nu är hon sjuk), ska V vara med och ta emot och sätta sig och prata med lilla A. Lilla A känner henne och gillar henne, så det borde gå bra. Det kändes också som att hon hade en mycket mer positiv bild av lilla A än de andra två. Jag kommer också att vara med under en skoldag om ett par veckor, och sedan blir det uppföljningsmöte för att se om det blivit bättre.

När vi skulle gå bad jag att få prata med V avsides och gav henne en hälsning från lilla A: Att hon tycker att A är dum, sträng och elak, men att jag absolut inte fick säga det till A själv för då ville hon aldrig gå till skolan mer. "Ja," sa V, "Jag har pratat med henne och hon är medveten om att hon blir lite skarp på rösten ibland.

Sedan följde vi med Y tillbaka till klassrummet för att få med en läxbok hem. "Ja, jag har ju undervisat fyror och femmor förut," sa Y, "och det är ju mycket roligare".

Dagen efter satt jag på jobbet och lyssnade på en student som lyriskt berättade om sin underbara första fröken, Laila, och jag blev så ledsen att jag knappt kunde koncentrera mig på vad hon sa. Varför kunde inte lilla A också få underbara fröknar som älskar det de gör och som ser alla goda sidor min lilla tjej har?

Kris!

Lilla A:s skolproblem har nu nått någon slags kulmen. I går hade vi en bökig och småbråkig morgon som så många andra, men jag kände att saker och ting inte var som de skulle med min lilla tjej. Så kom vi upp till skolgården och i kön utanför klassrummet blev det lite småtjafs med en av bästa kompisarna och då brast det: "Jag vill gå hem," sa lilla A och började gråta.

Jag gick åt sidan med henne och så stod vi där medan hon grät och grät. Jag grät jag med, och var lite extra ledsen för att ingen kom fram till oss och frågade hur det var. Kanske tänkte de att vi ville vara i fred, men det hade känts bättre om kompisens mormor kommit fram och frågat hur det var. De är ju tillsammans så mycket och kompisen är så viktig för lilla A.

När fröken till slut öppnade gick jag fram och sa som det var, att lilla A var ledsen och inte vill vara där. "Du kanske kan vara med en stund?" frågade fröken och det kunde jag, så jag följde med in och satt med en halvtimme till första rasten. Lilla A var lite klängig, men verkade annars ha hämtat sig. Men när rasten var slut och jag försökte gå var det samma sak igen. Lilla A ville inte gå in. Vi blev stående i hallen medan hon grät tryckt mot mig. Vi bad en annan tjej hämta fröken som kom ut, ganska motvilligt, och sa: "Men lilla A, du är ju en tuff tjej". Då sa jag bestämt att det här går inte och nu går vi hem.

Väl hemma skrev jag till biträdande rektorn att vi inte kan ha det så här. Nu är ett akut möte inbokat till på måndag. Då ska vi träffa bitr rektorn och fröken. Lilla A sa själv att hon inte vill att extrafröken ska vara med för "det är ju henne jag vill prata om".

Sedan fick lilla A följa med mig till jobbet. På kvällen fick hon feber och säkert bidrog det till hennes starka reaktion, men jag tycker att det egentligen är ganska bra att hon på det här sättet tvingat fram en reaktion från skolans sida.

Och vi fortsätter att klura på vad det här handlar om. Jag tror att det rör sig om i grunden (minst) fyra problem:
- Man har satt ihop ett lärarteam som består av en kompetent, men ganska svag och trött lärare som egentligen inte vill jobba med ettor, och en fritidsfröken som agerar tyrann i klassrummet och säger saker som sårar.
- I klassen finns flera helt normallivliga och en kanske något mer än normalt livlig, barn som fröknarna inte hittat något bra sätt att hantera. Istället gör man pratigheten till ett jätteproblem och skuldbelägger barnen.
- Lärarnas sätt att hantera barnen leder till osämja mellan barnen också och lilla A kommer i konflikt med allt och alla.
- De har helt och hållet missuppfattat lilla A. Hon ÄR ett livligt barn. Hon ÄR pratig. Hon HAR lätt att tappa koncentrationen, men hon är också entusiastisk, arbetsvillig, empatisk och smartare än genomsnittet. Och hon är tamejfan inte tuff och okänslig! På dagis och i sexårs har jag alltid känt att det funnits personal som förstått sig på lilla A och tyckt om henne som hon är. Det känner jag inte nu, och mitt förtroende för de här människorna urholkas allt mer för varje dag som går.

Lösningen? Jag vet inte just nu. Jag har pratat med flera andra föräldrar de senaste veckorna. Ytterligare tre är rejält missnöjda och jag har inte träffat någon som verkar ha fullt förtroende för våra fröknar. Så att bara byta klass, när hon nu hamnat tillsammans med alla de kompisar hon gillar bäst, känns inte som den bästa lösningen.

Mu!

I går funderade jag en lång stund (läs ca 5 minuter) på hur Aftonbladet skulle göra nu. Skulle de lyckas göra en kovändning - de som i ett par månader nu lobbat för att vaccinet är JÄTTEFARLIGT, och att ingen svensk borde ta det, och som fått en hel del oförtjänt gehör för det. Hur skulle det bli nu, när en liten pojke gått bort i svininfluensan. Skulle de
a) skylla på att pojken tillhörde en riskgrupp och fortsätta larmrapporterna om vaccinet
b) skriva något nyanserat om hela frågan
c) kovända utan att blinka.

Rätt svar blev så klart c.

Nästa sak att fundera över: Är det komiskt eller djupt beklämmande att så många människor tycks basera sina hälsobeslut på vad kvällstidningarna skriver?

Fortsättning följer

Tänkte bara rapportera kort att lilla A från och med idag sitter vid ett annat bord, i en annan konstellation. Maken har också skickat ett mejl till rektorn idag och talat om, på ett väldigt tydligt sätt, vad han tycker om att placera barn permanent i skamvrån och en del annat som dykt upp på vägen. Vi är inte ensamma om att tycka att det är struligt i klassen och att barnen verkar fara illa. Åtminstone tre andra föräldrar har redan suttit med i skolan under en skoldag för att se vad som pågår egentligen och deras rapporter är inte så förtroendeingivande. Svaret från rektor är än så länge att personalen är informerad och att de ska återkomma om samtal och åtgärder.