Köp varm korv

Nu har jag fnissat i rätt exakt 18 timmar. Kalla mig lättroad. Saken är som följer: Igår kväll gick jag och lilla M på en instrumentdemonstration anornad av kommunens kulturskola. Man fick titta på, och prova att spela, en hel mängd instrument, och vi hade sagt att om hon hittade något som verkade riktigt roligt så skulle hon få gå och lära sig det. Hon har pratat lite om fiol tidigare, så det trodde jag att det kunde bli. Eller kanske gitarr. Vi oroade oss lite för att hon kanske skulle välja piano. Vi har nämligen inget. Det har däremot farmor och farfar och de har länge velat att vi ska överta det, och vi vill inte ge dem fler argument. Vi har definitivt ingen plats att ställa ett piano.

Hur som helst, hon fick prova på gitarr, fiol, cello, trumpet, fagott, oboe, klarinett (en naturbegåvning, sa läraren), saxofon och tvärflöjt. När vi kom hem sa hon att hon bestämt sig. Och hon valde – fagott! Så nu står min lilla gurka i kö för att spela ett instrument som nästan är större än hon. Vi konstaterade i alla fall till vår lättnad att man får låna instrument gratis de första tre åren. En begagnad fagott kostar 24 000.

Men roligt är det. Någon som kan några fagottskämt?

Livet från den ljusa sidan

Livet har så smått börjat visa sig från en ljusare sida. De senaste två veckorna har det gått snabbt uppåt med mitt mående. Det gör mig lite rädd. Jag har ju haft många återfall och kanske kommer det ännu ett. Att må bra är rätt beroendeframkallande. Man vill för allt i världen inte mista det. Kanske är det lite av en besvärjelse när jag oroar mig för nya svackor. Förut har jag ju så många gånger tänkt att "Okej, nu är jag frisk", och så har motgångarna kommit som ett brev på posten. Så nu gör jag tvärtom: Om jag förväntar mig elände kanske det inte kommer?

Igår reflekterade jag över det faktum att jag gått upp i vikt samtidigt som jag börjat må bättre. Jag var på intet sätt för smal tidigare. Snarare var det så att när jag före jul gick ned i vikt rätt hastigt så tänkte jag som så: "Okej, jag är deprimerad som f-n, har ont hela tiden och kan inte finna någon mening med livet. Men jag går i alla fall ned i vikt." Nu lutar jag åt att det kanske är roligare att vara mullig och glad. Så jag tänker fortsätta äta extra mackor och lite (nåja) choklad då och då. Say after me please: "Det är vackert med valkar! Det är vackert med valkar!"

Det har nu blivit halvt om halvt bestämt att jag ska börja arbetsträna i maj. Det känns faktiskt rätt okej. Undrar just om jag kommer i mina jobbkläder...

Flyktingmottagning

Finns det någonting som så snabbt och effektivt försätter oss moderna människor i stress som ett telefonsamtal mitt i natten? Där ligger man i lugn och tystnad och litar på att världen ska stå kvar tills man vaknar, och så plötsligt bryter sig en hög signal in i lugnet och man vaknar viss om att katastrofen är här.

Kvart i ett i natt ringde vår telefon. Maken hann inte svara innan telefonsvararen gick igång men hörde vem det var. "Det är mamma", sa han, och lade till ett onödigt: "Nu har det hänt något." Man hinner tänka ganska många tankar på den stund det tar nymornad make att stiga upp, stänga av telefonsvararen och svara när det ringde igen.

Men nej, ingen hade dött. Istället hade de både i all hast och mitt i natten blivit evakuerade från sitt hem av gasmaskprydda poliser på grund av en brand i en industrilokal 150 meter bort. Då hade de redan suttit i en och en halv timme i så tät rök att de inte såg grannens hus. En granne hade varit borta på kvällen och stoppades av polisen på vägen hem, nu ringde han och undrade vad som pågick. Så med några whisky innanför västen fick de ta fan i hågen och köra iväg. Kvart över ett var de på plats hos oss och vi ringde Sjukvårdsupplysningen och Giftinformationscentralen (tfn 112!) för att få reda på om vi skulle hålla utkik efter några speciella symptom (jag är numera expert på brandgaser) eller om vi kunde sova lugnt. Det kunde vi. Men det gjorde vi inte.

Vad blev det av Heliotropen?

Hallå Heliotropen! Det var länge sedan vi hörde av dig. Vad gör du nu för tiden?
Tja, det är väl ungefär samma sak som förut. Går hemma och skrotar.

Har du varit sjuk? Du brukar ju vara en sådan flitig skribent.
Inte direkt. Jag hade ju lite ont i magen en vecka, och sedan gick jag en kurs och blev väldigt trött. Men det är väl mest att jag inte tycker att jag haft något att skriva.

Har du inte lite väl höga krav på dig själv nu?
Kanske det, men jag har ju bestämt att den här bloggen ska ta upp verkliga ämnen, gärna samhällsfrågor och sånt, och inte bara vara dagboksanteckningar.

På tal om samhällsfrågor ja, vad tycker du om Freivalds avgång?
Ja. Öh... Jag vet inte riktigt.

Fågelinfluensan då? Den har ju kommit till Stockholm nu?
Ja, den tycker jag inte om.

Och vad tror du om valet i Vitryssland.
Ja, det verkar ju uppgjort på förhand liksom.

Jaha... Men Melodifestivalen då? Såg du på den?
Ja, det gjorde jag faktiskt.

Nå, vann rätt låt?
Nej, det tycker jag väl inte. Men jag känner mig inte särskilt upprörd. Senaste gången jag var upprörd över ett resultat i en Melodifestival var när Johnny Logan vann andra gången. Den låten var verkligen dålig. Men man måste ju komma över sånt där.

Vilka hejade du på då?
Jag tyckte det var flera bra låtar som inte ens kom till final. Vår favorit var den där knäppa Golden Star. Den går under benämningen "Julsången" här hemma och spelas ungefär 83 gånger om dagen.

Heliotropen börjar nynna för sig själv.

Spelar du den så många gånger?
Nä... hrm... alltså, jag står nog bara för 53 av gångerna. Men vad då, det låter ju som musikalmusik.

Ja, Heliotropen, då får vi hoppas att du tillfrisknar snart och börjar läsa tidningen igen. Grattis på födelsedagen förresten.
Tack tack!

Maggnäll

Idag är det en fantastiskt vacker dag och jag kommer att stanna i sängen. Har haft ont i bihålorna sedan några dagar (blev vägrad en läkartid i helgen eftersom jag inte har feber), och har nu också ont i magen. Det är i och för sig inget ovanligt, men det brukar inte bara värka på det här sättet. Troligen beror det på att jag dristade mig till att stoppa bacon i min burgundiska biffgryta igår. Det har jag visserligen gjort förut utan problem, och jag åt inget av själva baconet, men min mage är inte det mest förutsägbara här på jorden.

Ibland känner jag mig faktiskt som om jag står utanför den mänsliga gemenskapen på grund av mina magproblem. Under långa perioder i mitt liv har jag mått rätt bra, och kunnat äta och dricka ungefär som alla andra. För några år sedan började jag ta bort en del saker ur min kost för att jag inte mådde bra av dem. Lök i alla fomer, starka kryddor och sill är aldrig "tillåtet". Bönor, linser och skumma saker som quinoya undviker jag också. Efter mitt senaste sjukdomsutbrott kan jag inte heller äta fullkorn i någon form, glass, stekt eller grillad mat, snacks och annan väldigt salt mat, curry och andra "exotiska kryddor" och jag kan inte dricka kaffe, vanligt te, läsk eller alkohol i någon form. Jag är till och med tillsagd att jag inte får äta fibrer överhuvudtaget. Det blir inte att jag går bort och åter middag så ofta, om man säger så.

Jag är i grunden ganska intresserad av mat och av att läsa om olika dieter och hur man bäst tillgodoser kroppens behov. Men min kunskap och min verklighet krockar på ett väldigt knepigt sätt. Vitt bröd är ungefär lika nyttigt som rent socker, skriver morgontidningen och där sitter jag och tuggar på mitt garanterat fiberfria tunnbröd. (För övrigt finns det två sorters tunnbröd i min Ica-affär. Den ena är enligt texten på förpackningen "god", den andra är "fiberrik".) Ovanpå allt detta har jag en bror som drabbats av åldersdiabetes, en som dött i hjärtinfarkt och en tendens att få höga blodsockerhalter under graviditeten, precis som min syster.

Nästa vecka ska jag gå en kurs på ett sjukhus för att lära mig hantera min mage. Jag tror att jag kommer att ha en och annan fråga att ställa.

Jag mötte Lassie Palme

Idag glädjer jag mig lite extra åt att jag faktiskt sett den film som vann en Oscar för bästa rulle. Inte illa marscherat av någon som inte varit på bio sedan september.

Annars har jag mest funderat på det faktum att det förra veckan var 20 år sedan Palmemordet. Jag hade inte tänkt se minnesprogrammen. Ärligt talat är man ju lite trött på det där mordet. Men så fastnade jag framför en rekonstruktion som TV 3 gjort och plötlsigt blev det väldigt verkligt för mig, hela den epoken. Man fick höra de första nyhetssändningarna och då rös jag faktiskt. Tänk så världen förändrades i ett enda slag! Och tänk så många gånger den gjort det sedan dess också. När jag var barn vet jag inte om att det någon gång kom nyheter som fick hela världen att stanna, regeringen att utlysa en tyst minut och oss att sitta som klistrade framför extrainsatta nyheter. Men sedan jag blev vuxen har det ju hänt många gånger: Estonia, 11 september, Anna LIndh, tsunamin. När vi stod tysta på jobbet för tsunamins offer undrade jag i mitt stilla sinne hur många gånger till man ska vara med om något sådant.

Men frågan jag tänkte ställa till er idag, kära läsare, är: Var befann du dig när du fick veta att Palme blivit skjuten? Själv var jag i min mormors hus i Skåne. Min dåvarande fästman och jag hade åkt ner för att hjälpa mormor att flytta eftersom huset skulle rivas. Men istället för att göra någon nytta blev vi liggande i influensa. På morgonen kom min mormor in och väckte oss med orden. "Gå aldrig på bio. För Palme blev skjuten när han var på väg hem från bio." Det var ett surrealistiskt uppvaknande.

För övrigt har jag träffat Palme ett par gånger. Första gånger var när han kom till min gymnasieskola för att prata om sin roll som medlare. Jag blev mycket fascinerad av honom och det han sa, lite förvånande eftersom jag kommer från en familj där "sosse" bokstavligen är ett skällsord. Andra gången var när jag hälsade på en person på Rosenbad och Palme plötsligt klev in i rummet. Han gick genast fram och tog i hand och sa "Olof Palme", vilket jag tyckte var lustigt, och väldigt väluppfostrat. För att fortsätta på temat "jag mötte Lassie" växte jag dessutom upp på samma gata som Christer Pettersson. Honom har jag dock aldrig träffat.

Det ringer, det ringer

Min mamma har en fascinerande förmåga att få märkliga telefonsamtal. För några år sedan fick hon det kanske allra märkligaste en påsk hemma hos oss, när hennes hemtelefon var vidarekopplad. Bakgrunden var denna: I sin ungdom var mamma väldigt mycket tillsammans med en syssling - vi kan kalla henne Vera - en parant och äventyrslysten kvinna. När de båda gift sig kom de ifrån varandra lite grand, men höll viss kontakt. Så drabbades Vera av stroke och hamnade på sjukhus. Hon kunde inte prata och knappt röra sig.

En dag ringde Veras man hem till mamma och undrade med dyster ton om mamma sett annonsen. Mamma blev förstås jätteledsen, dels för att hon mist sin syssling, dels för att hon missat dödsannonsen. Under flera år pratade hon ofta om Vera och hur sorgligt det var. Så kom den omtalade påsken. Återigen ringer Veras man. De småpratar en stund om barn och barnbarn och så säger han: "Vill du växla några ord med Vera?" Jag är full av beundran för min mamma som faktiskt lyckades få ur sig något i det läget. När samtalet var slut kom hon ut till oss andra, dubbelvikt, och ropade "Hon lever! Hon lever ju!" Det skänkte ett speciellt skimmer åt den påsken - det är ju inte varje dag någon återuppstår - men vi undrar fortfarande vad det var för annons Veras man pratade om.

Igår fick mamma ett nytt spännande samtal, dock inte från de döda. Det var en gammal pojkvän som ringde för att be om ursäkt för att han behandlat henne så illa. Mamma blev en aning förvånad och omskakad, inte så mycket för det han sa, som för att han gjorde slut med henne 1949 och de inte pratat med varandra sedan dess. Idag har hon tillbringat nästan hela dagen med att gå igenom gamla brev och dagböcker för att försöka utröna vad han egentligen bad om ursäkt för. Hon var imponerad av hans detektivarbete i alla fall. Han hade ringt pastorsexpeditionen i mammas födelsestad, lyckats hitta uppgifterna om mormors död och på så sätt fått mammas namn som gift. Sedan var det väl bara att läsa telefonkataloger.

Vad är det mest oväntade telefonsamtal du fått?