Övning i positivt tänkande

På plussidan:
1. Min familj älskar mig.
2. Kläderna från Ellos passade och var snygga.
3. Vi ska ha gäster i kväll.

På minussidan:
1. Norsteds skrev: "Tack för att du skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning."

Plussidan vann! Haha!

Sportlovsskoj

Om ni tyckt att jag varit mer frånvarande än vanligt så stämmer det alldeles utmärkt. Det has haft sportlov nämligen, med några dagar i Småland.

Där gör man andra och helt annorlunda saker än hemma. Man äter till exempel pizza på Pizzeria Shalom i Högsby, man tokhandlar saker man inte behöver bara för att de är billiga, man tittar på nyfödda lamm och döda kalvar. Man grillar korv i skogen. Man åker fyrhjuling (nåja, vissa av oss). Man låter sig sminkas av uttråkade sexåringar och sminkar dem sedan tillbaka (och ja, jag är också emot smink på barn):
Lilla A (beundrar sig själv i spegeln och närstuderar sedan mamma): - Hm ... Varför blev du inte lika snygg som jag?

Och så roar man folk i bastun i simhallen i Hultsfred:
Mamma (ganska tyst): - Nej, låt bli mina bröst. Du får leka med dina egna.
Lilla A: (mycket högre): - Nä, det är inget kul. De är inte lika stora.

Men nu är man hemma igen.

En lärares frågor

Jag hade tänkt att jag skulle haka på Kajsa och skriva en lista om vad universitetslärare bör tänka på. Men den här veckan har jag mest konfronterats med vad jag inte vet. Det är bitvis ganska plågsamt.

När jag började undervisa, för sisådär 17 år sedan, var jag rätt säker på att jag kunde mitt ämne. Jag visste att jag hade en förmåga att engagera andra och jag hade viss uppfattning om hur man skulle lära ut saker. Däremot var jag helt oförberedd på det där paketet av andra saker som dyker upp när man lärare. Att man också blir kurator, biktmor, morsa och, värst av allt, en representant för alla auktoriteter de någonsin hatat. Min lista kommer därför att bestå av frågor, istället för svar, baserade på alldeles verkliga exempel:

1. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare berättar om sin skilsmässa, framskridna cancersjukdom, våldtäkten de utsatts för, eller det faktum att de tidigare arbetat som prostituerade?
2. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare alldeles uppenbart gråter under pågående lektion?
3. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare bryter ihop, fysiskt eller psykiskt?
4. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare blir osams under ett grupparbete - och drar in läraren i konfliktens mitt?
5. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare hoppar på en, betvivlat allt man säger, och påstår att man är dum i huvudet?
6. Hur hanterar man situationen när ens studenter/kursdeltagare hela tiden gnäller, i tron att det är det vi menar med kritiskt tänkande?
7. Hur hanterar man generellt information som man får, men inte borde ha?

Nu tror ni att jag har en väldigt negativ syn på mina kursdeltagare. Det har jag inte. Mitt yrkesliv har också varit full av fantastiska och minnesvärda möten. Men jag önskar att jag hade fler strategier.

Vad har du ditt hem till?

Jag tror jag måste flytta till Majorna i Göteborg. Där verkar det finnas människor som jag skulle gilla.

Den som följt min blogg ett tag känner till min ambivalenta inställning till inredningstidningar. Jag läser dem hela tiden ... och jag stör mig hela tiden. Något är det som lockar mig så klart, om än bara behovet av att vila ögonen på vackra saker. Det som stör mig är den där ängsliga och, ursäkta språket, lätt skitnödiga inställningen många verkar ha till sitt hem. Ni vet det där: "Vi var tvungna att känna efter ett par månader innan vi visste vilka beslag som verkligen kändes rätt för vårt kök. Som liksom fångade husets själ." Och så snobberiet förstås. Att folk utan att blinka bygger om kök för en halv miljon, alltid har en kompis som är arkitekt och alltid tycks samla på danska designklassiker. Ytligt är liksom bara förnamnet.

Men just idag läste jag om några personer som hade en inställning som stämmer mycket mer med min egen. Den ena var konstnär och bodde just i Majorna. "Tingen ska bråka, de ska ta sin plats istället för att vara prydnaner. Måste man flytta ett dragspel kanske man börjar spela på det." I hans kök står inte ett köksbord utan ett piano. Matbordet tar istället upp större delen av vardagsrummet, där det också står en snickarbänk i ett hörn.

Jag vill inte ha det exakt så (nej, kära svärföräldrar, jag vill fortfarande inte ha ert piano), det är inställningen jag gillar. Hemmet är inte något man har för att visa upp (och det är, ärligt talat, inte så värst estetiskt). Det är en plats där människor ska vara tillsammans och göra saker.

Granne med konstnären bor en ung familj med loppisfynd, som det brukar heta i den här världen. Inte så himla originellt, inte så snyggt heller, men inställningen gillar jag: "Våra vänner säger att det var bra att just vi fick detta hus, för då blir det deras också", säger frun i huset och berättar att en kompis ska köpa en egen badenbadenstol att ställa på deras uteplats.

Hemmet ska vara till för människorna. Tingen ska ha en funktion. Och det ska inte vara så himla uttänkt. Som tur är kontrar inte inredningentidningen med sina annars sedvanliga och helt oironiska fempunktslistor på temat "Så får du ett personligt hem".

P.S. Idag har jag fått en alldeles ny diagnos! Jag har inte ont i svansen. Jag har ont i några ligament i bäckenet, samt muskelinflammationer längst båda höfterna och den där gluteus major, eller vad den nu heter - även känd som rumpan. Så kan det gå. Vad man gör åt saken? Det är jag för blyg för att berätta ...

Pojk- och flickfilmer

Jag är ingen livmodersfeminist. Jag gillar inte idén om att könen är "separate but equal" och jag tycker inte att det är olikheterna mellan mig och min man som är det spännande. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av hur lika vi är.

Så vad gör man då med de skillnader man faktiskt tycker sig se? Det är ju svårt att undgå det faktum att pojkar som står i kö utanför klassrumsdörren brottas och slåss - och att flickor inte gör det. När skedde den insocialiseringen? Jag vågar faktiskt inte alls uttala mig om orsakerna.

Med maken blir skillnaderna allra tydligast när vi ska se på tv. Han kan med stor behållning titta på vilken sport som helst. Från ... ja ... till ... hrm något annat (ni kan inte begära att jag ska komma ihåg vad sådant heter). Han behöver inte ha någon att heja på, och han behöver inte förstå reglerna. Inte för att han är en sådan man som alltid måste titta på sport, men när han gör det har han roligt.

Han kan titta på chick flicks med mig utan att klaga, men på gång på gång tvingas jag konstatera att det han tycker är intressant och spännande tycker jag är skittrist. Bland det tråkigaste jag vet på film är biljakter. Nej, förresten, härom dagen var jag tvungen att genomleva något ännu tråkigare, animerad biljakt. Jag föll omedelbart i koma. Maken tycker förstås att biljakter är jättekul, och han tittar med stor behållning på krigsfilmer.

Härom sistens tyckte jag att det hade blivit för mycket krig och biljakter så jag frågade försikigt: "Har vi inget annat än pojkfilmer hemma?" "Jo," sa han. "Vi har ju Arn." (sic!)

Så i fredags såg vi Arn. Jag tyckte början var rolig för då kom det en förtext där det stod "Förra gången hade de i alla fall tur med vädret." Sedan insåg jag att det var en trailer för en annan film, och inte syftade på vädret i Palestina. Sedan drog själva filmen igång. "Har du funderat något på framtiden?" frågar Stellan Skarsgårds rollfigur Cecilia, som sitter inspärrad på ett kloster. Säkert en vanlig fråga för kvinnor på 1100-talet.

Sedan förflyttades handlingen till Palestina. Arn slogs och hästen dog och sedan somnade jag. Efter en halvtimme väckte maken mig och frågade om jag inte skulle gå och lägga mig istället. Så tack, Jan Guillou, för att jag fick vakna utvilad i lördags.

Nu kan ni sluta hålla!

Och här blir det en aning intimt, så hoppa om ni inte klarar sådant ...

Jag har varit inne på koloskopi idag, för att en gång för alla klargöra att mina besvär inte kommer från tarmen. Och det fastslog man att de inte gör. Däremot tog de två prover, vilket jag önskat att de inte behövt. Men men, worst case schenario är att jag får göra om detta om några månader. Best case scenario är att jag får göra om det om tre år. Det är det lilla extra straffet man får för att man har föräldrar som inte kan hålla sig vid liv normallänge. :-/

Och på torsdag ska jag på mammografi och sedan till tandläkaren. Jackpot!

Uppmaning

Håll tummarna för mig idag! Det behöver jag.

Det stora snacket

Det finns föräldrar som går och tänker på hur de ska berätta för sina barn om sex eller droger eller något liknande. Kanske oroar de sig lite, kanske ser de i hemlighet fram emot det. För mig har det alltid varit något annat som hägrat som "det stora snacket". I går kom det.

Jag satt vid datorn på kvällen när lilla M kom och slog sina lovar omkring mig.
- Mamma, visst finns det en bok om andra världskriget med några som gömmer sig på typ en vind och blir hittade sedan?
- Ja, sa jag. Anne Franks dagbok.
- Har vi den? Den skulle jag vilja läsa.
Är påven katolik? tänkte jag och hämtade ett av mina ex. Men lilla M hade mer på hjärtat.
- Mamma, min fröken sa att hon hade läst en jätteläskig bok om kriget där det var någon som fick välja mellan sina barn.
- Sophies val, sa jag.
- Har vi den?
- Ja, men den ska inte du läsa, gumman.

Sedan tog jag henne i handen, hämtade en bok och så satte vi oss på hennes säng och tittade på bilder. Inte de allra värsta, men illa nog. Efteråt var hon rädd, och grät nästan, men jag tyckte ändå att jag gjort mitt bästa när det nu var dags att prata om den stora ondskan, den som man önskar inte fanns men som man ändå måste förhålla sig till. Och så var hennes oskuld borta på ett sätt som ett sexsnack aldrig skulle kunna åstadkomma.

Skriv upp det!

Lilla A: - Jag är inte envis! Jag är faktiskt inte det! Säg att jag inte är det! Jag är inte, inte, inte envis! Jag är inte det säger jag! Inte envis! Säg att jag inte är envis! Jag är ju inte envis ...

Och så vidare hela vägen till skolan.

Bok ... hrm ... anständigfru

Man ska skriva om böcker har jag förstått, åtminstone om man vill vinna priser. Det vill jag väl inte egentligen, och inte heller är jag en sådan där lättfotad läsare, men ett litet tips eller två har jag.

Jag har de senaste månaderna upptäckt Anita Shreve. Snobbig som jag är brukar jag undvika sådana där böcker som luktar Oprahs bokklubb, men Shreve är verkligen bra. Började på Light on snow häromdagen (har inte lyckats hitta den på svenska på någon sajt) och jag har älskat vartenda ord de första 90 sidorna, och gråtit oavbrutet.

Måste också berätta om en bok som definitivt ligger på min att läsa-lista: Keep av Jennifer Egan. Slutna rum heter den i översättning. Kan man annat än bli lockad av dess coola sajt?

Lilla A blir hotfull

Mamma är olydig.
Lilla A: - Om inte du gör som jag säger så visar jag rumpan!

Mamma blev jätterädd.

Mamma offrar sig

Lilla A har tiggt i flera dagar om att få en semla. Fredag kväll, mitt i myset vid teven, slår vi till. Hon äter njutningsfullt locket, skrapar noga av all grädde och ... börjar spotta.
Mamma: - Vad är det? Varför spottar du?
Lilla A: - Det är ju marsipan!

Efter en kort redogörelse för vad en semla är offrade sig mamma och åt upp den, med "marsipan".