Vem i hela världen kan man lita på?

I går blev min mörkaste dag hittills, trots att den började ganska bra, och trots att jag tyckte att jag laddat på rätt sätt. I onsdags kollapsade jag. Jag funderade på att skjuta på det till en dag som var mer lämplig, men sedan gav jag upp, stannade i sängen hela förmiddagen och gick sedan och hyrde en film. Det gjorde åtminstone att jag mådde bättre på kvällen. Men jag är så trött på att må dåligt, så trött på att jag inte bara kan njuta av mitt liv, så trött på att min familj blir lidande för all den här skiten.

Jag har två lägen just nu: Antingen känner jag mig outhärdligt stressad (måste in på alla jobbsajter, måste ladda upp min cv, måste skriva om min cv, måste ringa på jobb, måste kartlägga mitt kontaktnät, måste ringa, ringa, ringa) eller så känner jag mig ännu mer outhärdligt deprimerad.

Igår var det depressionen som tog överhanden när jag insåg att
a) de personer inom mitt företag som har som uppgift att "matcha" oss övertaliga med nya jobb mest ser det som sin uppgift att få oss att säga upp oss
b) det finns en vakans på min gamla avdelning - och jag har svårt att bestämma mig för vad som skrämmer mig mest, tanken på att de kanske inte ringer mig, eller tanken på att de kanske gör det
c) det jobb jag sökt på en annan avdelning och som jag är mer än kvalificerad för ligger ute externt. De har med andra ord sökt dispens för att rekrytera externt med motiveringen att kompetensen inte finns internt, trots att de suttit på mina ansökningshandlingar i två månader.

Alla uppmuntrande ord mottages med största tacksamhet!

Höstrusk och handlingsförlamning

Det finns de som envist försöker hävda att årstider är något bra. Det är kul med omväxling. Det är vackert med höstlöv, gnistrande snö och dagsmeja. Men de har fel, fel, FEL! Här man kämpat sig igenom en jävla höst, en satans vinter och en förbannad vår för att till slut komma fram till den enda årstid då det egentligen går att leva, och så är man tvungen att börja om igen! Speciellt bittert blir det efter denna sommar som knappast gjort en mätt på värme och sol. Den globala uppvärmningen går inte fort nog! För övrigt är jag rätt övertygad om att de som till äventyrs diggar höst, vinter och vår inte har några dagisbarn hemma. Gyttjiga vinteroveraller kan bota vilken vinterromantiker som helst, I promise you.

Bortsett från detta är jag nu igång i mitt fina "outsourcingprogram". En gång i veckan träffar jag en coach som ska berätta hur förträfflig jag är, efter att jag berättat det för honom. En gång i veckan ska jag på seminarium, där jag får lära mig att skriva en cv och en ansökan och gå på intervju. Här ska sättas upp Mål! Än så länge har jag bara ringt på ett enda jobb. Där kunde jag inte bli aktuell för en tjänst. "Du är inte arbetslös!" säger folk uppmuntrande till mig, men när jag lämnat barnen på morgonen och hör bussen gå in till stan med alla som faktiskt ska jobba, ja, då känns det ganska mycket som om jag inte har ett arbete. Så istället ägnar jag mig åt en lätt depression med åtföljande ångest, som gör mig handlingsförlamad på vissa sätt och manisk på andra, utan någon egentlig nytta för min framtida karriär. Nåja, något ska man ju ha att skylla allt tröstätande på i höstrusket.

Dumskallarnas sammansvärjning

Sju veckors ledighet är till ända. I morgon börjar allvaret och jag kan konstatera att de kognitiva terapeuterna åtminstone delvis har fel. Man kan mycket väl må uselt utan att tänka en enda negativ handling eller ägna sig åt något som helst undvikande beteende.

Däremot måste jag bekänna mig skyldig till att ha tänkt en och annan arg tanke. Jag har pratat med några före detta kolleger, sådana som också fått gå, och häpnat och förfasat mig över de fortsatta klumpigheterna från min arbetsgivare, med de närmaste cheferna i spetsen. Man hade inte tänkt ha något avtackning för dem som slutade. Till slut tog en av de som ska vidare själv initiativet till en avslutningslunch, och efter påtryckningar från facket blev det till ett avtack. Företaget bjöd på lunchen och en blombukett. Inget från arbetskamraterna dock. Ingen insamling och inga presenter. Och jag, som inte var intresserad av att avbryta min semester för att komma in och vara trevlig mot cheferna, fick följaktligen ingenting. Inte för att jag vill ha deras blommor. Faktiskt hoppades jag att de skulle försöka skicka dem till mig bara för att jag skulle kunna tacka nej. Men det slapp jag ju. Presenter från arbetskamraterna tar jag däremot tacksamt emot. Om det nu, mot förmodan, skulle komma några.

Inte ett ljud från någon chef. Inget "vi tycker du är jätteduktig och det har var verkligen trist men ..." Det kunde de ju möjligen ha kostat på sig. Och en del av dem som varit kvar to the bitter end och slutade sista dagen har behandlats extra styvmoderligt och fått veta att man inte får vara kvar en sekund längre än vad som är sagt. Ovanpå det har man också brutit mot de fackliga överenskommelserna och gett visstidsanställda jobb samtidigt som tillsvidareanställda fått gå.

Men jag behöver inte bry mig. Jag är därifrån och de kan få fortsätta vara hur dumma i huvudet de vill. Nu blickar vi framåt och detta kommer väl så sakteliga att förvandlas till en söka jobb-blogg.

Socialstyrelsen nästa

Socialstyrelsen tycks ha backat när det gäller förslaget att utbrända inte ska kunna sjukskrivas. Tack och lov för det, för då slipper jag skriva om det. Jag har gått i några dagar och sett för min inre blick hur jag sitter på mitt gamla jobb under den där värsta perioden, när jag inte kunde stava till mitt eget namn. Nu slapp jag det, och andra slipper det också. Kanske för att vi har en sådan insiktsfull socialförsäkringsminister som ju faktiskt själv varit utbränd - i tre dagar.

Men debatten går vidare. Hanne Kjöller i DN har lyckats hitta en läkare som håller med henne till punkt och pricka. Folk som har ångest eller är deprimerade ska ju inte alls vara hemma. De ska till jobbet och konfronteras med det de är rädda för. Först då blir de friska. Här ska inte daltas. Att många använder arbetet som ett utmärkt sätt att smita från ångest är ingenting man nämner. Möjligen för att just de personerna inte går till läkaren förrän de kollapsat helt.

Inte heller pratar man om att det som egentligen borde sjukskrivas är arbetsmarknaden. Jag förstår aldrig det där riktigt. Befinner sig beslutsfattarna inte i samma verklighet som jag? Har de alla gosiga, trevliga jobb där folk som sörjer, deppar, har ångest eller tusen andra saker som inverkar menligt på deras arbetsinsats, faktiskt kan jobba på i lugn och ro, i sin egen takt? Då är det där jag vill hamna! Socialstyrelsen nästa, kanske?

Sommar och sol och kortare kjol

Åter i storstaden är vi sedan några dagar, med en dotter som är ett år äldre, och en hel del sand mellan tårna. Vi badade en del, men jag har nog aldrig tillbringat så många dagar på stranden iklädd kofta som denna sommar.

Lilla A tyckte båtresorna var spännande, men visade viss skepticism. När vi kommit till vår gård i Småland och vi stod ute i ladugården sa hon:
- Mamma vet du, vi är också djur.
– Jaha, sa jag, lite distraherad av korna. Vad är vi för djur då?
- Landkrabbor.

I övrigt hann barnen tröttna rejält på raukar, men inte på får, blåbär eller speedway. Vi vuxna hann faktiskt tröttna lite på Gotland som vi upplevde som dyrt och överexploaterat, om än med några smultronställen också.