Ut ur garderben

Det cirkulerar en utmaning i bloggsfären om att man ska skriva ett visst antal märkvärdiga fakta om sig själv. Jag har inte blivit utmanad, så jag tänker hitta på en egen utmaning istället, pilutta er! (Sorry H-n, nu blir det trams igen.) Den heter "Heliotropen kommer ut ur garderoben".

Fem saker jag skäms över att jag gillar:
John Denver
Minns ni honom, den gamle countrysmörisen? Han har väl aldrig varit riktigt rumsren i musikkretsar, men det bryr sig mitt musiköra inte om. Hans "Take me home, country roads" bjuder fortfarande på så mycket nostalgi och naturromantik som mitt bräckliga hjärta tål. Två takter bara och jag är elva igen och sitter i fören på en båt på väg från Koster till Strömstad en oändligt solig julidag i mitten av sjuttiotalet. Mycket långt från West Virgina var jag och jag förstod kanske inte alla orden, men jag förstod precis vad han menade:
"Almost heaven
West Virginia
Blue Ridge Mountains
Shenandoah River –
Life is old there
Older than the trees
Younger than the mountains
Growin' like a breeze."

Pretty Woman
Nej, jag gillar inte heller att man glorifierar prostitution och jag vet att könsrollerna är osedvanligt unkna, men alla som någonsin blivit förudmjukade måste älska shoppingscenen. Jag gör det i alla fall:
Vivian: I was in here yesterday, you wouldn't wait on me.
Shop assistant: Oh.
Vivian: You people work on commission, right?
Shop assistant: Yeah.
Vivian: Big mistake. Big. Huge. I have to go shopping now.

Jessica Andersson
Nä, hon är inte min typ. Men hon är ju så snygg. Och sjunger så bra. Jag gillar hennes kortkorta byxor från förra årets melodifestival också, så det så! I mitt nästa liv ska jag vara Jessica. Eller gifta mig med henne.

Dokumentären om Göran Persson
I kommentarerna på aftonbladet.se verkar folk dra slutsatsen att man bara gillar dokumentären om man gillar GP. Jag gillar inte GP särskilt mycket, men jag tycker serien är en intressant bit nutidshistoria, full av sådant som hände alldeles nyss men som man ändå på något märkligt sätt lyckats glömma. Å andra sidan tycker jag inte att GP är världens värsta människa heller. Snarare fascinerande på sätt och vis. En udda blandning av stöddighet och mindervärdeskomplex, av intelligens och paranoia, av känslosamhet och bufflighet. Och jag unnar honom och Anitra den där gården i Sörmland. Allvarligt.

Georgette Heyer
Ni kanske inte har hört talas om henne, men Georgette Heyer skriver sådana böcker man inte vill erkänna att man läser. "Romance", som amerikanerna säger, i historisk miljö, på en tidstrogen engelska, med många mustiga detaljer. Att läsa henne är som att äta choklad.

Saker jag skäms över att jag inte gillar:
Opera
Sorry alltså, men det låter väldigt sällan bra. Pavarotti ger mig samma känsla som en gräddtårta, en äcklig liksom killande känsla i gommen, precis på gränsen till illamående. Och sopraner ... don't get me started! Fast Jussi Björling lät rätt bra, det får jag ju tillstå.

Att se teater
Ja, jag vet att det är chockerande. Jag ville ju bli skådis en gång i tiden, for God's sake! Men jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag har blivit berörd på teatern. Och de gångerna har jag nästan utan undantag varit i London eller New York (ja, jag vet, det låter skrytigt). När jag går på teatern här hemma blir jag vanligen bara jättespänd i nacken/kissnödig/trött/äcklad/förbannad för att jag inte hajar.

Skotsk whisky
Okej, skäms är väl inte rätt ord, men jag skulle bra gärna vilja gilla det. Jag gillar ju liksom allt runt omkring. Flaskorna är snygga. Destillerierna är fina och har trevlig personal. Färgen är vacker. Och det verkar så trevligt att sitta i en fåtölj med ett glas whisky. Sofistikerat på något sätt. Känslan när man druckit är också helt okej. Det är liksom bara smaken jag inte kan med.

Odysseus av James Joyce
Låt oss säga det en gång för alla: Den går inte att läsa.

Pink Floyd
Det är egentligen en sanning med modifikation. Jag älskar de sena PF-skivorna, de där man inte "ska" gilla. Men de tidiga ... hu! Allt till och med "The Wall" är lika illa som de där tidiga Genesis-plattorna min vanligtvis normala men just i detta sammanhang förryckta make ibland tvingar mig att lyssna på. Och "The Wall" är värst av alla. Du kanske inte håller med, men så är det!

Tänk, vad ljust det är på denna sidan om garderobsdörren. Vad lätt man andas! Jag känner mig faktiskt ... befriad. Jag lovar! Testa själv, får du se. Gör din bekännelse NU!

Happy birthday to me

Idag firar jag min födelsedag med att tvätta kräktäcken och kräkkuddar och sköta om kräkiga lilla A. Vi har det ganska vilsamt. Sover lite grand, och läser böcker. Vi var tvungen att ta ett avbrott mitt i en bok. "Kan du pausa den?" sa lilla A. Månne tittar mina barn lite för mycket på film? I eftermiddag funderar jag på att äta upp den ena av de två mjuka pepparkakorna jag skulle bjudit mina arbetskamrater på. Det är långt till beach 2007, trots allt. Mycket långt.

Vilse i pannkakan

Min arbetsgivare visar sig för närvarande inte från sin bästa sida. "Omorganisation" och "centralisering" är orden för dagen. Vid årsskiftet omorganiserades hela företaget. Samtidigt arbetar man för att föra ut en ny arbetsmetod, eller "rulla ut den över verksamheten" som det vanligtvis kallas. Det innebär att så kallade navigatörer ska ut på alla olika avdelningar, studera hur alla jobbar och föreslå effektiviseringar, som i klarspråk innebär att några blir "övertaliga". Hela tiden upprepas samma budskap: Vi måste bli snabbare, mer effektiva, sälja mer, mer, mer.

Eftersom jag tillhör de som inte säljer något alls är jag bara en kostnad. Vår del av verksamheten är under luppen sedan ett drygt år tillbaka. I slutet av mars eller början av april ska vi få besked om hur vår nya organisation ska se ut. Före semestrarna ska vi veta säkert vad det innebär på individplan. Mer än så vägrar någon att säga. Det enda vi fått höra är att vår del av verksamheten ska minska med trettio procent.

Som grädde på moset fick vi i torsdags veta att vår chef slutar. Han har blivit befordrad och ska flytta ett par snäpp upp i organisationen. Hans sista dag var i fredags, dagen efter att vi fick beskedet. Så nu sitter vi med en tillförordnad chef när vi går in i en period som enligt chefen ovanför närmaste chefen innebär att vi alla kommer att må så dåligt att det inte är någon idé att vi gör en hälsoundersökning för alla resultat kommer att visa fel.

Det går vilda rykten om hur effektiviseringsarbetet går till på andra avdelningar. Om vilka som slås ut, och hur. Om hur man någonstans skulle få en lapp på sitt bord en viss dag och hur man på andra ställen i alla fall fick en kvart med chefen. Hur många som går sägs det ingenting om. Förra året slog vi rekord och ökade vår vinst med trettionio procent. Den moderna arbetsmarknaden är inte alldeles lätt att förstå sig på.

Anonyma monomaner

Hej, jag heter Heliotropen och jag är monoman. Länge trodde jag att jag skulle kunna hålla den rena, vita linjen. Bli en sådan som är bara svalt intresserad av en massa ämnen. En sådan som hellre lyssnar än pratar själv. Som faktiskt smidigt kan gå in i en diskussion om, säg, Henke Larsson, eller flugfiske, eller den senaste hådeteven. Men ... jag har misslyckats igen.

Det som gläder mig, som gör att jag ändå kan stiga upp ur sängen på morgnarna med något som liknar självkänsla i behåll, är att jag inser att jag inte är ensam. Det är inte bara bland aspebergerutmanade jag kan hitta gelikar. De finns faktiskt närmare än så. Om jag på måfå väljer tio länkar ur vår bokmärkeslista i Safari ser de ut så här:

1. Anders gitarrkurs
2. Gitarrtabulatur
3. Brudens blogg om brudar
4. Närabögenupplevelser
5. Qruiser.com
6. Sexradikal.nu. Queer sexualpolitik
7. T-boy's daily adventures in the world of heteronormativity
8. Hur stämmer jag gitarren? Musikakuten ger dig svaret!
9. Sienzo - Digital Music Mentor
10. Ultimate Guitar Tabs Archive

Av detta kan man säkert dra många slutsatser. Den slutsats man bör dra är att det i mitt hus bor en person som är helt besatt av att lära sig spela gitarr, och en person som är helt besatt av att skriva en roman som delvis har hbt-tema.

Dessutom har vi ett stycke hästbesatt åttaåring. Hon surfar inte så mycket än, däremot säger hon hela dagarna sådant som: "Mamma, ser de här byxorna ut som ridbyxor?" "Mamma, ser jag ut som jag skulle åka och rida nu?" "Mamma, kan du låta som en häst igen?" "Mamma, vad hette den här delen av en häst nu igen? Bög?" (Ja, det är lätt att blanda ihop saker och ting i det här huset.) För att inte tala om: "Mamma, jag vill börja rida. Jag vill börja rida! Jag vill börja rida! Jag vill börja rida!"

Vad är du besatt av?

Baby, I'm the worrying kind

Jag har ju förstått att om man har en enda queer cell i sin kropp så måste man schlagerblogga, så jag lät en god vän till mig, Sonja P, intervjua mig:

Nå Heli, vann rätt låt?
Tja Sonja, det är svårt att säga. Jag tyckte inte att det var den allra bästa melodin, även om Ola Salo är söt. Själv valde jag ju dock att rösta med hjärtat och inte med underlivet. Och du Ola, behåll skjortan på nästa gång!

Vad innebär det då?
Jag röstade ju på Sonja, så klart!

Fanns det några låtar du tycker borde ha kommit till final?
Ja, jag måste säga att jag gärna hade sett Nanne i finalen. Det är en klämmig och ganska fiffig låt. Och så är hon ju lilla A:s favorit. Och eftersom jag är en storsint person tycker jag att Magnus Carlsson borde ha fått komma med också. Och varför inte Emile.

Och vem kom med oförtjänt?
jag vill helst inte nämna några namn, men den där äldre manliga blondinen ligger väl bra till ... Fast låten var inte riktigt så dålig som jag trodde. (Jag såg inte hela första deltävlingen).

Du förvånar mig, Heli. Missade du verkligen deltävling ett?
Ja. Jag var ute och raggade brudar den kvällen.

Hm, ja det där får vi reda ut en annan gång. Årets bästa textrad?
Hm, vet inte. Men jag gillar Sebastians "the night will get you though the day". Den är ju lite fiffig. Och delar av Maries låt då.

Ärets sämsta textrad?
Oj, där är det ju lite hårdare konkurrens. Jag tror inte man ska läsa texterna på papper, om jag ska vara ärlig. Det är väldigt mycket nonsens. Men årets grötrim tror jag Uno och Irma hade: "Från fönstret kommer ljud som aldrig dör/ och alla vackra människor de bara kör och kör/allt folk på trottoaren/de har httat alla svaren/alla människor i baren/sjunger lycka till med allt."

Tycker du vi har pratat färdigt om Melodifestivalen nu?
Ja Sonja, det tycker jag nog faktiskt.

Det kan ju bli bättre också

Jag måste erkänna att jag ibland har förbannat mina gener. För det är väl där den sitter, denna kompakta pessimism. Dessa allt-ont-kommer-att-hända-mig-celler, denna eviga nu-kommer-allt-att-gå-åt-helvete-och-det-var-ju-det-jag-visste-hela-tiden-reflex. För all del, jag har haft goda lärare, så man skulle ju kunna skylla på mijön. Jag minns när min mamma på äldre dar (60+) skaffade en "pojk"vän i sin hemstad och skulle gå på dejt och hur mormor stannade uppe och oroade sig hela kvällen för att det skulle hända mamma något och bekände efteråt att hon varit ute i trapphuset en gång i kvarten för att lyssna efter henne och mamma snäste irriterat: "Varför då, för Guds skull?" "Jag trodde att du kanske hade fastnat i hissen", svarade mormor.

Oro och pessimism hör intimt samman, och därför även oro och depression. Min mamma har med stigande ålder blivit alltmer av en dysterkvist och solklart släkt med sin mor. "Man får aldrig vara glad över hela kroppen", är hennes motto. En devis som är applicerbar på nästan allt som händer, från klåda och artos till halt väglag och digital-tv-övergången.

Och ja, jag är ju också drabbad. "Man kan ju inte oroa sig för allt", sa min gynekolog, dr Plingeling, till mig när jag väntade lilla A, men se där hade han fel, vilket jag var snabb att upplysa honom om. Med lite träning klarar man faktiskt det.

En gång i min ungdom var jag tillsammans med en ung man som låg i lumpen på Gotland (numera är han en betydligt äldre man och jag är gift med honom). Vid några tillfällen skulle han flyga hem med Herculesplan. Det ledde till en komplett orgie i oro. När jag kört slut på mig själv med scenariot "De kommer att störta! De kommer att störta! De kommer att störta!" kände jag att jag behövde lite mer variation och uppfann genast en dagdröm där planets navigationsinstrument slutade att fungera så att de av misstag hamnade i sovjetiskt (ja, så gammal är jag) luftrum och blev nedskjutna. Ovanligt fantasifullt, till och med för att vara jag.

På sätt och vis skulle man kunna se oron som en rätt avancerad hobby. Varhelst jag går kan jag hitta bränsle för en fullt utvecklad oros- och deppfantasi. Jag kan till exempel komma på mig själv med att sitta och författa närståendes dödsannonser när jag sitter på bussen, tills jag gråter så att det skvalar. Men efter alla dessa år av oro går det med automatik. Det krävs mycket mer energi att vända tankarna till något positivt.

Just nu går jag och oroar mig för att förlora jobbet. Arbetsgivaren "rationaliserar" och folk kommer att få sparken - får för övrigt redan sparken från andra avdelningar - och det drar igång en lång kedja tankar hos mig. Det är som att spela upp en film i mitt inre: Hur jag blir inkallad till chefen som säger: "Tyvärr, tyvärr, men du är en av dem som ..." Hur jag får gå med avgångsvederlag - om de inte hittar något fiffigt kryphål för att slippa ge mig det, vilket naturligtvis är det mest troliga. Hur jag går månad efter månad utan att få jobb, alltmer deprimerad. Hur jag till slut får ett jobberbjudande - i Korpilombolo - som Arbetsförmedlingen tvingar mig att ta: "Man måste vara beredd att veckopendla". Hur jag får tillbringa arbetsveckorna ensam i ett uthyrnngsrum i övre Norrland medan mina barn gråter sig till sömns varje kväll av längtan efter mig, och jag av längtan efter dem.

På sistone har jag försökt mota Olle i grind genom att smyga in lite "hejsam-hoppsan-allt-kommer-att-gå-bra-tankar" som "Det kan ju bli bättre också!" Det går så där. Men jag har hört att det finns folk som jobbar med att förutspå allt som kan gå åt skogen. Så där har jag kanske en ny karrärmöjlighet i alla fall. Men det vore väl för mycket att hoppas på ...