Min bästa gren

Låt mig berätta om hur mitt liv har förändrats i grunden. Hur lycklig, ja rent av euforisk jag är. Jag och hela Sverige tackar er, våra underbara medaljhjältar!

Övertygade jag dig? Sorry, det är inte snällt att luras. En kompis sa härodagen till mig att det inte är möjligt att vara ointresserad av all sport. Jag förstår fortfarande inte varför. Missförstå mig inte. Jag är inte rabiat emot sport. Det är väl bra om folk rör på sig. Och en del sporter kan faktiskt vara kul att utöva. Jag förstås bara inte varför jag ska se på när andra har kul. Det är ungefär som att se andra titta på en rolig film på tv. Om sanningen ska fram har det faktiskt hänt att jag har tittat på sport. Jag är ju faktiskt född i mitten av 60-talet så varken slalom eller tennis har undgått mig. Och jag har tittat på en och annan fotbolls- och ishockeymatch. Det är bara det att jag tycker det är grymt långtråkigt. När maken en gång för länge sedan spelade fotboll brukade jag få fråga honom efteråt vem som vann. Jag orkade helt enkelt inte koncentrera mig tillräckligt för att hålla reda på ställningen.

Hur som helst kan andra gärna få titta på sport (framför allt om de gör det på någon annan tv än min), och om de envisas kan de väl få hålla sitt lilla tal om hur fantastiskt intressant curling är egentligen. Jag tänker dock fortsätta vara oförstående inför tanken att det skulle vara djupt patriotiskt att vara bäst på att sopa framför en sten, och att värna min egen bästa vintersportgren: att läsa en bra bok framför brasan.

Om andning och godhet

Idag har jag blivit fortsatt sjukskriven. De förlänger en månad i taget så det var ju inte på något sätt oväntat. Normalt brukar jag vara orolig för att jag inte ska bli sjukskriven när jag är på väg dit, och deprimerad för att jag blev det när jag var på väg därifrån. Den här gången kände jag ingenting. Det är kanske ett gott tecken? Eller så berodde det kanske på att jag mediterade på bussen på vägen in.

Sedan jag blev sjukskriven har jag läst ett antal böcker om avspänning och stresshantering och lyssnat på band och skivor och annat jag har om meditation, yoga nidra, avspänning osv. Än så länge har det inte gjort någon omvälvande skillnad måste jag säga. Mitt hopp har ändå stått lite till detta med meditation. Det verkar lite coolt, att bara kunna sätta sig ner varsom helst, koncentrera sig på att tänka på ingenting och så bli så där fantastiskt mycket bättre på nästan allting.

För ett par veckor sedan försökte jag för första gången helt själv, utan hjälpmedel i form av något band. Man skulle räkna sina andetag. Jag hade förberett det genom att göra en avspänningsövning först och så ställa en stol på en bra plats i rummet. Så satte jag mig ner och började andas och tänkte följande icke-tankar: "Ett - men hallå man ska ju andas med magen, varför höjer sig bröstkorgen? Två - det går ju inte att få någon luft på det här sättet. Tre - jag dör, jag dör, jag dör." Där avslutade jag övningen.

När jag berättade det hela för min terapeut trodde hon att jag kanske skulle prova en meditation som inte lägger uppmärksamheten på andningen. Så idag var det "oooooommmmm" för hela slanten. Det gick väl hyfsat.

Hemma är det lite rörigt idag. Lilla A har fått något influensaliknande och är rejält gnällig. Som tur är har jag svärföräldrarna här som avlastning. Ett tag satt farfar och målade i lilla A:s målarbok - hon är bra på att delegera den ungen.

Jag har i några dagar funderat på om jag skulle skriva om Elitlistan. Men jag tycker inte de är värda den energin. Se här en mycket bättre idé:

"Hoppas du vill vara med på e-postlistan God!
Syftet med listan är att dela med sig av sina godaste idéer, sina godaste kontakter och hjälpa varandra att göra goda grejor.

Hylla gärna.
Kärlek är en fantastisk känsla.

Tipsa gärna dina goda vänner och kontakter.
Anmälan skickas till catharina.hansson@leva.nu.

[God] den snälla, ironibefriade e-postlistan för dig som vill dela med dig, hylla och göra bra grejor."

Vems vecka är det då?

Hm, verkar som om jag har tappat mina läsare, men jag tar väl och gnäller vidare ändå.

Här duggar återfallen tätt. Igår kväll fick jag frispel när jag lämnades ensam med två högljudda döttrar (maken jobbade över). Efter att ha skrikit åt dem så att det smakade blod i munnen, närapå slagit sönder både min hand och lilla M:s dörr och stått och gråtit vid spisen vid tanken på att behöva duka och skära grönsaker beslutade jag alldeles på egen hand att göra det enda rätta. Jag ringde och beställde pizza, lät barnen äta framför teven medan de såg Askungen och struntade i disk och undanplockning av leksaker. Lite senare hittade jag en sorglig lapp på golvet: "VISKA RYMA HEMI FRÅN HEJ DÅ VISES ALDRIG MER". Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv.

Idag verkar lilla M dålig och jag ska ta henne till doktorn. Det här är inte heller min vecka.

De små hövdingarna

Som en slags kommentar till mitt inlägg häromdagen var jag igår med om en händelse som det inte kändes helt okej att bevittna, och ännu mindre att skriva om. Men jag behöver hjälp att tolka den. Kanske överreagerar jag?

Jag var och simmade igår och inne i omklädningsrummet och bastun stötte jag på två pojkar och två flickor i 5-6-årsåldern. I början tyckte jag bara att de var gulliga som klättrade omkring och lekte krokodil och munhöggs. Sedan förflyttade jag mig till ett svalare förrum till bastun, och efter ett tag följde barnen efter. Väl där lade sig pojkarna på varsin handduk på golvet medan flickorna satte sig i stolar och så började en lite underlig ordväxling. "Jag ser din snippa", sa den ena pojken till den ena flickan "och dina tuttar". Genast började flickan försöka skyla sig med handduken. "Jag ser din rumpa", sa den andra pojken till den andra flickan. Och så fortsatte de så medan flickorna alltmer förtvivlat drog i sina handdukar, och pojkarna nöjt låg och drog i sina egna snoppar. Och ingen av flickorna kom på tanken att kontra. Lär man sig så tidigt att tjejers kroppar är mer skämsiga än killars?

En afatikers liv och leverne

Sedan ett par veckor tillbaka har jag något av ett återfall och många av symptomen från början av min sjukskrivning har kommit tillbaka: ont i bröstet, hjärtklappning, förvirring, koncentrationssvårigheter, ljudöverkänslighet. Det är inte roligt, men ett av mina symptom är i alla fall intressant nog för en analys. Jag drabbas av en slags övergående afasi. Om den kallas Brocas eller Wernickes minns jag inte, men den är av det slaget att jag pratar, men det blir helt fel ord.

"Dammsugare" blir "brevlåda", "overall" blir "fåtölj" (lite förvirrande för lilla A som inte förstod hur man sätter på sig fåtöljen), "grekisk" blir "egyptisk". Det är svårt att genomskåda logiken, även om jag kan konstatera att det alltid blir rätt ordklass. Jag byter ju till exempel inte ut "dammsugare" mot "motionera". Ibland hör jag själv att det blir fel, ibland stoppar jag mig till och med innan jag säger ett ord för jag inser att det är ett annat jag behöver få tag på. Men ibland är jag helt säker på att jag sagt rätt, kan upprepa det flera gånger och blir oerhört irriterad på min omgivning som inte förstår mig.

Hur som helst är det förstås jobbigt att må sämre igen, men vila hjälper. Häromdagen träffade jag förresten en bekant på bussen och berättade för henne att jag är sjukskriven sedan fem månader tillbaka på grund av stress. Hon tittade på mig och sa med eftertryck: "Vad skönt för dig!" Då hade jag faktiskt inga ord alls att ta till.

En glad nyhet idag är att vi nu har hela 19 yngel i en skål ovanpå lilla M:s akvarium. Förra omgången dog alla småfirrar så nu håller vi tummarna så att de vitnar. Så länge det finns liv finns det hopp! Så det så!

De mäktiga vita hövdingarna

Är det någon mer än jag som tittar på programserien Jobba jämt? Den handlar om två jämnställdhetskonsulter (en man och en kvinna förstås) som är ute i det svenska arbetslivet och ger råd om hur man ska förbättra jämnställdhetsarbetet just där. Igår var de till exempel på Musikhögskolan i Stockholm. Där är majoriteten av professorer och andra chefer män. Nu blev ni väl chockade. De manliga professorna och cheferna tjänade dessutom mer än sina kvinnliga kolleger på samma nivå. I typfallet verkade det skilja cirka 9000 kronor. Nu blev ni väl chockade igen, antar jag. Löneskillnaderna berodde dock inte på kön, hävdade den kvinnliga rektorn och hennes manliga sidekick. Nej, det berodde ju på helt andra saker, som dock var väldigt svåra att definiera, för då kunde man kanske såra någon. Musiker har ju känsliga konstnärssjälar.

De båda konsulterna intervjuade också flera av de kvinnliga cheferna och professorerna som tyckte att Musikhögskolan var en plats där kvinnor höll sig tysta på möten, och männen fick breda ut sig. Lustigt nog kände inte männen alls igen sig i det utan tyckte att de var väldigt duktiga på att ta tillvara vad andra hade att komma med, men att kvinnorna borde lära sig att bli bättre på att tala.

För några avsnitt sedan var konsulterna på en advokatbyrå i Göteborg. Där tyckte man bland annat att rekryteringen var ett problem. Tre fjärdedelar av de anställda var män, och när man nyanställde blev det fifty-fifty, vilket naturligtvis inte rubbade jämvikten. De båda rekyterarna (en äldre mycket pratsam och självsäker herre och en ung kvinna med flackande blick) fick sätta sig ned och fundera på hur de skulle lösa det hela och kom fram till att trots att de kvinnor som sökte tjänsterna hade bättre betyg och meriter än männen var de inte lika bra som männen för de gjorde inte ett "lika starkt intryck". Åtminstone inte på den rekryterande mannen.

Det är en intressant programserie som väcker många frågor (och ibland får mig att skratta rått åt hur blinda folk kan vara), men idag tänker jag bara ställa en: I stort sett alla kvinnor i min bekantskapskrets är smarta, välutbildade och kan tala för sig själva. Och de är de ju inte ensamma om. Lägger de bort de egenskaperna när de kommer till jobbet? Tystnar vi helt enkelt i sällskap av de mäktiga vita hövdingarna?

Stövlar

Måste bara med dela med mig av denna historia som är hämtad från Allt för föräldrars snack Ur barnamun. Den påstås vara sann:

Oscar ber sin dagisfröken hjälpa honom att ta på sig sina stövlar innan han ska gå ut i kylan. De är jättebesvärliga att ta på och fröken måste verkligen göra världens ansträngning för att utföra uppdraget. När äntligen stövlarna sitter på så säger Oscar:
– Fel fot!

Fröken tror inte sina ögon när hon konstaterar att det är som Oscar säger, stövlarna sitter fel. Hon drar som en dåre i 3 minuter för att ta av dem och börjar om med en superansträngning för att sätta på dem igen. Då säger Oscar:
- Det är inte mina stövlar!

Fröken andas djupt och lägger locket på känslorna för att inte skada lilla Oscar som tittar på henne med fiskblick.
- Ok, säger hon, vi tar av dem då! och sätter igång med samma träning som tidigare.
- Varför sa du inte det tidigare? frågar hon när hon är klar.

Oscar svarar då:
- Det är inte mina stövlar, de är brorsans, men mamma vill att jag ska ha dem!

Fröken börjar gråta och, mycket behärskad fast bestämd, sätter hon på stövlarna för en tredje gång. Sedan lyfter hon Oscar, sätter jacka på honom, halsduk och frågar:
- Var är dina vantar?

Och Oscar svarar:
- Jag la dem i stövlarna!

Lata moderna föräldrar

En äldre släkting sa för ett tag sedan till min man: "Jag förstår inte varför alla småbarnsföräldrar nu för tiden är så stressade. Visst var det jobbigt när man hade småbarn, men man bet ihop." Naturligtvis var det en direkt känga till mig, och en väldigt provocerande sådan. Det underförstådda budskapet är väl att jag är lat eller pjåskig som inte tar mig i kragen och går till jobbet. Hur hanterar man sådant? Hur förklarar man lugnt och tydligt skillnaden mellan nu och så? För jag tycker att det är en oerhörd skillnad. Jag skrev för rätt länge sedan om hur jag tycker att yrkeslivet har förändrats, men det finns också annat som är annorlunda mot när jag var barn, på 60- och 70-talen. Några exempel:

Då: När vi handlade mat handlade vi helt enkelt något som alla tyckte var gott och som ingen (helst) ätit till lunch. Lite tänkte man kanske på kostcirkel, men i stort lagade vi nog den mat min mamma alltid ätit. Våra kokböcker hette Hirams och Vår kokbok.
NU: Idag när man går och handlar ska man tänka på sockermängd, fettmängd, fettsyror, vitaminer, mineraler och antioxidanter, GI och en uppsjö andra idéer om hur man ska äta. Ofta räcker orken bara till hel- eller halvfabrikat, vilket ger oro och ångest. Jag har säkert fyra hyllmeter med kokböcker, och att planera är ärligt talat urjobbigt.

Då: När jag var åtta år började jag spela blockflöjt med musikskolan. Något år senare började jag ta sånglektioner, vilket jag sedan fortsatte med i åtta år. Jag gick också på pyssel och lek. Mer än två aktiviteter i veckan hade jag inte någonsin, och absolut inte före mellanstadieåldern.
NU: Idag känner man sig nästan dum om ens treåring inte har några aktiviteter. Lilla M:s klasskamrater i ettan har nästan undantagslöst två eller tre. Många av dem är lagsporter där sedan helgerna går åt till att spela kupper.

Då: Jag lärde mig cykla när jag var åtta, vilket betraktades som sent, och simma när jag var elva, vilket betraktades som ännu senare. Innan jag började skolan hade jag aldrig stått på ett par skridskor eller skidor. Men jag kan inte minnas att det någonsin var ett socialt handikapp, eller att t.ex. min mamma tyckte att det var pinsamt.
Nu: Idag rabblar föräldrar långa listor med allt deras barn kan. Det finns ett starkt socialt tryck att kunna "rätt" saker i "rätt" ålder. Kan man inte cykla när man år fyra är man sen, kan man inte simma när man börjar skolan är man också sen, och när lilla A gjorde skridskodebut igår (3,5 år gammal) och lilla M precis lärt sig glida på skridskorna så stirrar omgivande föräldrar på oss och får oss att känna oss lite dumma när vi hinkar beröm över våra tjejer. På dagis blir de bekymrade varje år när jag berättar att mina barn (numera bara lilla A) tyvärr inte har några skidor och därför måste promenera istället under Vasalöpet (ett årligt evenemang).

Då: Jag kan inte minnas att min mamma någonsin lekte med mig när jag var barn. Spelade spel med oss gjorde hon ibland, men inte mer.
Nu: Idag verkar föräldrar skämmas när de berättar att de inte leker med sina barn varje dag, eller att de, hemska tanke, inte tycker om att leka.

De här var några exempel jag funderat över på sistone. Tycker du också att världen förändrats sedan du var barn?

Våra tysta barn

Jag åt lunch igår med en amerikansk väninna, bosatt i Stockholm, på ett café ofta frekventerat av mammor med barnvagnar. "Varför skriker svenska småbarn aldrig?" frågade min väninna mig. Det gjorde mig lätt förvirrad, för det stämmer ju inte med mina egna intryck. Mina barn skriker och jag kan, som de flesta människor, minnas bussresor, restaurangbesök och annat som störts av barnskrik. Men hon insisterade. Det var en av de första sakerna hon lagt märke till i Sverige, sa hon. Svenska barn skriker och bråkar aldrig offentligt.

Och jag var ju tvungen att ge henne lite rätt. Vi satt i en lokal med kanske 20 barn under två år, och ingen av dem skrek faktiskt. Så jag försökte mig på lite förklaringar. Lång amning, att vi tar ut barnen när de börjar skrika, att vi är utomhus mer än amerikaner, att våra barn får mindre socker. Hon hade hört andra försök till förklaringar från andra, barnmorskor bland annat, som indikerar att curlingföräldraskap i alla fall har några goda sidor.

Men nu vänder jag mig till er: Tror ni hon har rätt? Och vad beror det i sådana fall på?

På tal om förra ämnet: DN skriver idag om vad som hände från det att Muhammed-teckningarna publicerades till dess att protesterna tog far i de muslimska länderna. Artikeln verkar delvis bygga på det New York Times
skrev igår. Men jag tycker att DN har missat några poänger som gör det lättare att förstå muslimernas perspektiv:

1. När de danska muslimerna först protesterade mot teckningarna möttes de inte bara av ointresse från myndigheternas sida, utan fick sig också tillskickat flera teckningar som till sitt innehåll var ännu värre än Jyllandspostens. För dem var budskapet tydligt: Muslimer i Danmark ska hålla käften. Teckningarna tog de med sig på sin rundtur i de muslimska länderna.
2. Ett uttalande från Danmarks främligsfientliga parti missuppfattades i de muslimska länderna. De fick intrycket att det fanns ett lagförslag i Danmark om att censurera Koranen.
3. Det allmänna intryck muslimerna i de olika länderna fick var att teckningarna var en i princip bokstavlig krigsförklaring mot islam. Att Fogh Rasmussen vägrade ta emot ambassadörer och att andra länders tidningar också publicerade bilderna gjorde därmed bara saken värre ur deras perspektiv.

Min förhoppning är att hela den här krisen ska göra att vi måste närma oss varandra.

Om liv, yttrandefrihet och Muhammed

Veckans fråga är lite mer komplicerad än tidigare veckors: Är yttrandefrihet viktigare än människoliv? Det är en ärligt menad fråga. Man skulle också kunna ställa den så här: Om Jyllands-Posten kunnat förutse effekterna skulle de då ha stoppat publiceringen, eller skulle det ha varit ett brott mot yttrandefriheten? Är det viktigt att publicera vad som helst bara för att visa att man kan? Och ska man i det här läget krypa till korset, så att säga, och be om ursäkt på ett ordentligt sätt? Har de förlorat om de kliver ner från barrikaderna nu?

Själv har jag svårt att bestämma mig. Jag såg att Lars Leijonborg vill att de svenska patriledarna ska gå ut med något gemensamt uttalande för yttrandefriheten. Själv tycker jag att press- och yttrandefrihet är fantastiskt bra och givetvis helt nödvändigt i en demokrati. Frågan är om det är en tillräckligt viktig princip för att man ska vilja slåss för den hur mycket det än kostar en. Jag tycker också att man måste stanna upp och fundera på vad det är man försvarar. Om publikationen gällt till exempel antisemitiska karikatyrer av kända svenskar av judisk börd, skulle vi då ha ställt oss på barrikaderna för att försvara rätten att publicera det? Är rätten att publicera teckningar av Muhammed så viktig? Är principen det?

Glitter och glamour

Sjuklingen har just återvänt från en dygnskryssning till Åland med lilla M och svärmor. Det blev fantastiskt lyckat. Vi valde datumet för att musiken skulle passa lilla M och fick därför se Charlotte Perelli och Pernilla Wahlgren på scen. Lilla M stod dessutom precis framför scenen, och med tiden sjönk det in i henne att hon faktiskt stått två meter från någon som vunnit hela stora Melodifestivalen. Tilldragelsen fick också höga poäng: "Det var lika roligt som dansstopp." Charlotte är numera utnämnd till hedersstorasyster. Själv tyckte jag bara att det var aningen knäckande att Perelliskan skulle föreställa nyförlöst. Å andra sidan kände jag mig väldigt ung hela kvällen eftersom 70 % av hytterna bokats av PRO.

Återresan blev lite segare, bland annat eftersom vi inte somnat förrän halv två, men vi roade oss med shopping, yatzyspel i hytten och långa duschar. Enda krisen var när vi åt frukost för länge och lilla M tröttnade rejält på att bara "titta på den där trista sjön hela tiden".