Föräldraskolan

Vi smider hela tiden nya klyftiga planer för att få livet där hemma att löpa smärtfritt, dvs för att få våra barn ätt titta mindre på tv, städa sina rum, stiga upp när vi säger till, klä sig när vi säger till, äta kött och inte bara grönsaker (ja, jag har konstiga barn) och allt annat sånt där nyttigt utan att vi måste tjat-tjat-tjata ihjäl oss.
- Sluta tjata, mamma, säger lilla M. Annars gör jag det inte.
- Du gör det inte ändå, säger mamma Heliotropen och det är faktiskt alldeles sant.

Så vi kör med poängsystem, skärmtid och allt vad det nu är. (Förutom de där mindre genomtänkta utbrotten: "Kliver du inte upp nu så blir det inget lördagsgodis!")

Vår senaste uppfinning är "veckopengslistan" som består av olika enkla arbetsuppgifter, som duka och duka av eller sortera in dvd-filmer på rätt plats, där man får sätta ett kryss varje gång man gjort något. Rätt antal kryss ger sedan veckopeng. Det har känts som det bästa systemet hittills. Det finns en dold belöningsfaktor i själva det faktum att de får sätta ett kryss. Men i morse fick jag en gnagande känsla av att det gått fel någonstans:
Mamma: - Det är dags att gå upp och klä på sig nu.
Lilla A: - Nä! Inte om inte jag får en hundring!

Plus och minus

Fördelar med nya jobbet:
- Här är nästan alldeles tyst.
- Jag har tid att läsa och tänka, och tänka en gång till.
- Jag har varit här förut, så jag känner folk.
- Det är aldrig långt till en cappuccino. Jag har tre caféer i samma hus.
- Jag ska få undervisa.
- Jag älskar Frescati!

Nackdelar med nya jobbet:
- Här är alldeles för tyst! När man sitter i ett kontorslandskap försvinner alla ljud i ett slags allmänt brus. Här hörs allt: Oj, nu är det någon som går i korridoren, liksom.
- Jag har svårt att koncentrera mig på att hela tiden läsa och tänka.
- Hon vid bordet bredvid, scottish pölsa, ekorren med flera jobbar inte här!
- Här finns inte så ofta någon att fika med.
- Studenter är konstiga djur. Jätteunga en del av dem. Jag tror att de tillhör en annan art, en sådan där med konstiga, blippande apparater i fickorna och rakade underliv.
- Det är långt till Frescati.

Så vad överväger? Ja, det beror nog på dagsformen. Men jag längtar inte efter mina gamla chefer eller min gamla vd. Och inte särskilt mycket efter mina gamla arbetsuppgifter. Men min gamla utsikt över Sergels torg - ja, ibland.

Heliotropen kommer ut

Ifall ni tyckt att det varit väldigt tyst om jobb här på bloggen ett tag, så har ni ju alldeles rätt. Det var ett par saker jag ville ha klart innan jag gick ut i offentligheten. Men nu kan det avslöjas: Jag har ett jobb. Jag tog det roligaste av de jobb jag erbjöds en vecka före jul och är följaktligen universitetslärare i svenska denna termin, och kanske med förlängning i höst. Det känns roligt och spännande och nervöst och utmanande och en massa andra saker också, även om det här faktiskt är något jag gjort förut.

Det är en stor omställning förstås, och det kommer jag nog att skriva mer om här. Men inte just nu, för idag är jag hemma för att skriva roman, så nu försvinner jag snart in i dimmorna.

Vi ses!

Försoning

Nu har jag läst ut Försoning (som borde ha hetat Botgörelse eller något dylikt) och jag måste erkänna att jag kovände någonstans mitt. Sedan kovände jag igen på slutet.

Jag tycker fortfarande att språket var oerhört svårforcerat, speciellt när det gällde miljöbeskrivningar ("Det blodapelsinfärgade ljuset ciselerade tapeten med röda vaxkakor"), även om det fick en slags förklaring på slutet, att karln borde ha metaforförbud (hur stänger man en dörr satiriskt?) och att översättningen var under all kritik. Inte bara blunders (blundrar?) som att "backcountry" översattes till "de bakre områdena", utan på en nivå så att texten bitvis blir närmast obegriplig. Men ja, jag erkänner, han har en berättelse som heter duga! Men så går han och gör något oförlåtligt på slutet. En sak som ingen författare i världen borde få komma undan med. Jag var totalsänkt när jag läst ut den. Mer tänker jag inte säga. Läs den själva!

Ha-begär

De som känner mig vet att jag inte är något teknikfreak, men nu måste jag bekänna: Jag vill också ha en Iphone! (Våga vägra verSaler på fEl stäLlen!) Och så vill jag ha en Sodastream.

Det är farligt att äta middag hos familjen Guldbrand.

Inte roligare än man gör sig

I går firade farmor och farfar guldbröllopsdag, och vi fick vara med och fira. Döttrarna verkar inte ha några större förväntningar på tillställningen.
- Kommer farmor och farfar att pussas? frågade lilla M ängsligt innan vi skulle i väg.
När man är nio och ett halvt är pussar det läbbigaste som finns. Fast ibland vill man ha en själv. Då pussas man först och säger "usch" efteråt för att helgardera sig.

När vi satt och åt middag sa lilla A plötsligt: - Det här är inte alls så tråkigt som jag trodde.
Det gäller att ha rätt förväntningar på tillvaron.

Mamma Heliotropen var dock helnjöd. Hon fick champagne.

DN - det nya Aftonbladet

För att göra mig kvitt mitt osunda anekdotberoende tänkte jag nu istället ställa en fråga: Vad har det tagit åt DN? När blev de ytterligare en bilaga till Aftonbladet?

Allvarligt, vad handlar den här bevakningen av rättegången mot Tito Beltran om? Blir en händelse av allmänintresse bara för att det handlar om en känd, och till synes galen, person? När fattades beslutet att man skulle publicera namn och bild på en person som faktiskt inte är dömd ännu och på vilka grunder? För att det är av stort allmänintresse? Varför publicerar men i sådana fall inte namn och bild på Riccardos mördare? Jag fnissar också åt Tito, men jag skäms över det.

Och varför ägnade DN igår ett helt uppslag åt att skriva om ungdomars sexvanor? Luktar det inte lite väl mycket "Så vill svenska kvinnor bli älskade?" Och vad var det egentligen vi fick veta? "Gruppsex, festsex och kompissex. Tonåringar tar allt större risker" var rubriken. Inne i artiklen står det bland annat "Det ska vara tillfälliga sexuella kontakter (bara två per år är lite genant, skriver en mottagning) och tätare intervaller mellan samlagen. Man behöver inte vara kär för att ha sex, och det är vanligare med knullkompisar, engångsligg, trekanter och gruppssex. Att ha ett aktivt sexliv och många partner är ett tecken på att man är populär och lyckad, även för flickorna."

Kanske har DN rätt. Kanske är detta en del av ett riskbeteende, men inget av det de listar är väl nödvändigtvis farligt? Eller är det mer riskfyllt att ha sex med någon man inte är kär i? Är det farligare att ha sex med två personer på samma gång än med bara en? Vad är det i sådana fall som är farligt, och för vem? Det är DN rätt otydliga med. De kan "råka illa ut" för att de har så många fler kontaktytor än förr, sägs det.Och chansen är stor att en full och kåt kille får napp därför att han kan sms:a ett helt gäng gamla flickvänner samtidigt - ett scenario som nog bara är negativt i huvudet på en extremt sexualkonservativ DN-journalist.

Hela artikeln osar inskränkt vuxet moraliserande. Fy vad läskigt att ungdomarna håller på så här! Och fy vad synd att man inte kunde göra det på "min" tid!

Kärlek

Mamma Heliotropen står nästan naken i badrummet. Lilla A kommer och lägger armarna om mig bakifrån: - Åh mamma, jag älskar dig! Och din stora mage! Och dina stora sladdriga bröst!

Kanske ska jag stryka "Börja på Viktväktarna" från min att göra-lista i år med?

Milstolpar

Idag är min sista dag på gamla jobbet. Det känns lite egendomligt. Några gånger har jag gripits av panik, men innerst inne vet jag ju att jag gör alldeles rätt. Sju år räcker mer än väl, och det finns annat där ute. Men det är en milstolpe och om vi känner oss i form ska maken och jag dricka nyårschampagnen i kväll, för nu är jag ju i alla fall feberfri, även om rösten inte hämtat sig än.

Igår genomlevde vi en annan milstolpe. Lilla M fick äntligen, efter ett års tjat och längtan, börja på ridskola. Hästen var så stor att jag blev tvungen att åka därifrån och beställa nya glasögon istället. Jag vågade inte titta. Men allt gick bra. Det svåraste var att göra i ordning hästen innan. Rida är lätt som en plätt, tycker lilla M. "Mamma, jag kan lära dig om du vill." "Jag red i två år som barn. Du har ridit sammanlagt tio gånger", svarar mamma surt.

Sammanträffanden

I söndags var vi och handlade och stötte på en kompis som var mycket uppskakad. Hon berättade att hon åkt bil hem från fjällen dagen innan och att de, en bit utanför Sveg, hamnat på en isfläck, snurrat runt med bilen och landat i en snövall, oskadda men djupt chockade. De tog sig samman och fortsatte hemresan men någon halvtimme senare mötte de två ambulanser och hamnade sedan i en lång bilkö förbi den plats där tre 19-åringar just klämts ihjäl av en lastbil.

Jag blev lite oroad av hennes berättelse och när vi kom krävde jag att maken, som ju har en röst, skulle ringa till min syster som också skulle hem från fjällen i lördags. Samtalet blev kort. De var hemma och välbehållna och mer fick jag inte höra förrän igår, då jag "pratade" med min syster.

Em bit norr om Sveg hade syrran fått sladd på bilen, snurrat runt, åkt in i en snövall och landat på taket. Alla var oskadda, inklusive de båda undulaterna, men bilen totalkvaddad. Så de fick bärgning till Sveg där de hyrde en bil och fortsatte hem, mycket uppskakade. Ännu mer uppskakad blev äldste sonen och hans kompis, som åkte långfärdsbuss, när de pratat med varandra i mobilen. Kompisen hade mist en kusin i en bilolycka samma datum för några år sedan. Men hem fortsatte de och efter en halvtimme eller så passerade de bärgningsbilarna som höll på att samla ihop resterna av den bil där tre 19-åringar någon timme tidigare klämts ihjäl av en lastbil.

Min syster med familj är alla hemma och vilar sig några dagar nu. I måndags var hon tvungen att köra tillbaka hyrbilen till Sveg och sedan flyga hem. Det var ingen rolig resa.

Och jag fick vatten på min kvarn. Man ska inte åka skidor.

Förresten är det här mitt 250:e inlägg. Applåder, tack!

Viskningar men inga rop

Det är inte lätt att vara stum, men det har sina poänger. Med familjen kommunicerar jag med hjälp av viskningar, handklapp och fotstamp. Med andra kommunicerar jag i första hand med lappar. Det har gett mig förnyade insikter om skriftlig kommunikation. Kanske blir det en forskare av mig ändå till slut. Här är några av mina slutsatser:

1. Om man lämnar fram en lapp med sitt ärende nedskrivet tror de flesta mottagare att man är döv och börjar prata något slags hemgjort teckenspråk. Det ser ganska lustigt ut.
2. Om man lägger till "Jag har tappat rösten" först på lapparna föredrar läsarna ändå att tala med kroppen snarare än med munnen. Kanske är det de berömda spegelneuronen som spelar in - vi vill vara så lika den vi talar med som möjligt. Eller, som lilla M så koncist sammanfattade det hela: "Mamma, varför viskar jag tillbaka, jag är ju inte hes?"
3. Om man, som jag, går omkring med färdiga lappar med texter som "Kan jag få en cappuccino med mycket skum, tack" bör man se till att visa fram rätt lapp vid rätt tillfälle. De har inte cappuccino på Apoteket.
4. Forskningen kring heshet är extremt eftersatt. Det finns inga nya landvinningar här, bara ett "drick varmt och var tyst". Tack för tipset!

... och så en till

Lilla M äter nudlar till middag.
Lilla M till lilla A: - Vill du ha resten av min Japansoppa?
Lilla A: -Ja!
Skålen langas över bordet och mamma och lilla A tittar ner på några rätt torrlagda nudlar.
Viskande mamma: - Så värst mycket soppa verkar det ju inte vara.
Lilla A, skeptiskt: - Näe. Och det värsta är att det verkar vara maskar ...

Griniga läsare

Jag vet inte om det är mig, författaren eller översättaren det är fel på, men det blir nästan slut mellan mig och min bok när jag läser formuleringar som dessa: "Den slarviga buketten av mjölkört och iris som svalt droppade ner på hennes sandalklädda fötter fick henne på bättre humör. Vasen hon letade efter fanns på ett amerikanskt bord i körsbärsträ vid de franska fönstren som stod något på glänt. Eftersom de vette mot sydost hade det varit möjligt för parallellogrammet av morgonsol att rycka fram över den duvblå mattan."

Måste man skriva så år 2001? Och måste man i sådana fall nomineras till Bookerpriset för det? Inte vet jag, men det är en brutal kontrast mot Agneta Pleijel.

Dagens problem är annars att maken har lock för öronen och jag ingen röst. Som i ingen alls. Det är rätt handikappande och gör mig förmodligen lite grinig.

Okej då: en till

Det är svårt att slå av anekdotörat när man haft det påkopplat. Kan konstatera att lilla A förmår vara ganska underhållande även efter en natt med nästan 40 graders feber. För en liten stund sedan stod hon och tittade ut genom fönstret: - Åh, det össnöar!

Ett självklart och högst behövligt uttryck denna dag.

Nyår med lilla A

Lilla A ser på Jan Malmsjö från Skansen: - Mamma, ring in!
Har hon månne sett för många välgörenhetsgalor?

Lite senare, när vi går och lägger oss: - Mamma, jag har ett nyårslöfte.
Mamma: - Jaha, vad är det?
Lilla A: - Jag ska aldrig mer äta snor.

Och därmed sätter vi punkt för anekdoterna ett tag. Däremot tänkte jag ta tillfället i akt att avge ett eget nyårslöfte: Jag ska aldrig mer skriva på min blogg att nu tror jag att allt ska bli bra. Det verkar väcka onda andar. Således ledde mitt lilla utbrott på nyårsafton till hög feber, hosta och ont i kroppen, vilket nu också drabbat lilla A. Så kan det gå. Nu besvärjer vi alltså framtiden med hjälp av lite tvärtomspråk: 2008 kommer att bli ett riktigt skitår!