Tjugofjärde luckan

Idag går mina tankar till er som brukar läsa mina inlägg. Jag tänker speciellt på er som, liksom jag, haft ett tufft år. Som varit stressade eller sjuka, eller har anhöriga som är sjuka, och tycker att varje dag är en kamp. Och jag tänker på er som står inför stora förändringar, som snart ska ha barn eller ska flytta, eller som nyligen bytt till ett nytt jobb eller träffat en ny partner, eller förlorat en. Jag tänker också på er som av någon anledning tröttnat på det liv ni lever och börjat fundera på förändringar. Och så förstås på alla er som är lyckliga och lever det liv ni vill.

Jag lyser julfrid över er alla, kära läsare!

Er vän och jultomte
Heliotropen

Tjugotredje luckan

I morse såg jag jullovsmorgon på teve med mina döttrar. Det var något i mitt liv så ovanligt som en helt oplanerad aktivitet. (Normalt sett har jag ständigt en instruktör som snackar i huvudet på mig och håller reda på allt jag ska göra. "Nu ska du gå på toa och när du kissat ska du torka dig, och sedan drar du upp brallorna...") Det blev så där mysigt som bara oplanerade saker kan bli. Inte för att programmet i sig var så märkvärdigt, utan för att jag satt där med mina barn och de var gulliga och inte bråkade och vi alla åt god frukost framför teven och det är en dag kvar til julafton.

Naurligtvis kom jag att tänka på min barndoms jullovsprogram. Det allra första var med Beppe Wolgers. Jag minns inte så mycket mer än att man i början såg några som gick i snön fram emot ett hus och att det i någon film förekom ett upp och nervänt rum där en ljuskrona stod rätt upp mitt i rummet. Sedan minns jag ingenting förrän Trazan och Banarne dök upp. Då var jag egentligen för gammal för den typen av barnprogram, men på den tiden var man ju mer svältfödd än idag. Överhuvudtaget såg jag jullovsprogrammen väldigt länge, ända upp i tjugoårsåldern, alltid på jakt efter den där gudomliga julkänslan jag lämnat efter mig i barndomen. Vilka jullovsprogram minns ni?

Nu är det bara timmar kvar, mina vänner. Kan ni känna suset från de vida vingarna?

Tjugoandra luckan

Nu är det väl hög tid att vara nostalgisk inför barndomens jular. Själv brukade jag fira jul med mamma, mormor, mina tre helsyskon och, ibland, min halvbror, i vår ganska nedgångna villa. Bröderna kom till lunch. Oftast direkt från julklappsinköpen och utan att ha slagit in något ännu. Efter lunchen och Kalle Anka blev det alltså en nästan outhärdlig väntan på att brorsorna skulle bli klara. Ibland gick vi i julbön, mest för att få tiden att gå. Sedan var det äntligen dags för sång och dans. Vi dansade långdans genom huset och mamma ackompanjerade oss på pianot i matrummet, men hon hade lite svårt att hålla tempot, så när vi kom tillbaka till matrummet låg hon alltid några takter efter. "...kommer påska!" sjöng vi. "...kommer påska!" spelade mamma.

Sedan var det julklappsutdelning. Någon tomte brukade inte komma till oss, men det hände att mamma var tvungen att gå ner och kolla något med pannan i källaren och precis just då var det någon som bankade hårt på ytterdörren och utanför stod en påse med paket. Sedan följde en lång och förutsägbar ritual. Syrran och jag fick vantar som mormor stickat, alltid inpackade i spännande kartonger så att man inte skulle veta vad det var. Bröderna gav varandra varsin Blandaren och mormor fick 4711 och tvålar, ett år i en sådan koncentration att hon lite skarpt frågade om det var någon slags pik. Och mamma sa alltid samma sak när det var dags att öppna hennes julklappar: "Nu är det så här..." och så kom en lång lista med förbehåll, förklaringar och ursäkter. Mot slutet av utdelningen brukade hon också bli lite blek och försvinna upp på övervåningen på jakt efter något paket som kommit på avvägar.

Allt det var mycket länge sedan. Mormor finns inte mer (däremot efterlämnade hon nästan alla sina julklappstvålar, de var för fina att använda), min äldste bror är död. Och nu, som vuxen, inser jag till fullo vilken jätteinsats mamma och mormor gjorde för att våra jular skulle avlöpa som de gjorde.

Tjugoförsta luckan

Lilla A är ett bestämt barn, som kanske har en strålande framtid som kompromisslös politiker framför sig. För tillfället håller hon i alla fall på att fila på sin förmåga att lämna till exempel en tv-studio i ilska.

Igår kväll diskuterade vi vid middagsbordet att jag och lilla M skulle åka till centrum och handla lite. "Jag vill också följa med", sa lilla A. "Men det går inte", sa jag "vi ska ju handla julklappar till dig. Och du ska ju till farmor och farfar och pyssla." "Jag vill följa med", upprepade lilla A. "Men då blir det ju ingen julklapp till dig", sa maken. "Vill du inte ha några julklappar?" "NEJ!" röt lilla A och vred sig ur sin tripp-trapp-stol och klampade därifrån på ett sätt som skulle gjort Bengt Westerberg avundsjuk.

På tal om ingenting känns det lite trist så här i juletid att upptäcka hur Migrationsverket kan få en tvivla på mänskligheten. Är verkligen medmänsklighet en så tunn fernissa hos så många av oss?

Nittonde och tjugonde luckan

Som ni kanske redan räknat ut handlade jag julklappar igen i går, därav ingen lucka.

Jag har funderat lite på det här med julkänslor idag. När man var barn betydde ju julen något oerhört speciellt. Det var ett begrepp så fyllt av dofter, smaker och känslor att det faktiskt inte liknande något annat. Så småningom blekande det. Jag minns fortfarande hur besviken jag kände mig när jag insåg att julen aldrig mer skulle bli som när jag var liten, aldrig mer kännas som då. Efter hand vande jag mig, och julen blev något annat. Värdefull på ett nytt sätt. I år får jag ompröva det igen. Men jag säger det inte i självömkan. Julen mår säkert bra av att omprövas. I dag har jag suttit i en fåtölj i mitt vardagsrum med en filt över benen, en bra bok och en skiva med julsånger på. Satt där och sjöng högt med i julpsalmerna och tyckte att det hela var väldigt trevligt.

Hur skapar ni julstämning för er själva?

Artonde luckan

På temat mina barns versioner av olika julvisor har idag röven raskat flitigt över isen, i lilla A:s version.

Sjuttonde luckan

Idag blir det ingen anekdot. Istället tänkte jag citera den oundgängliga tidskriften Amelia.

I senaste numret har de en artikel om saker som par kan vara osams om i juletiden. Första paret ut är Mike och Josabeth (de verkar faktiskt heta så) som är osams om hur man ska pynta. "Dagens i-landsproblem", tänkte jag först. Sedan börjar jag inse att Josabeth faktiskt har problem.

Så här säger Mike: "Jag gillar strikta former, gärna i aluminium och silver. Jag tycker överhuvudtaget att det är viktigt att miljön runt omkring mig är estetisk, jag mår dålig annars." "Jag är noga med placeringen. Om Josabeth ställer fram saker så går jag runt och rättar till dem efteråt. De måste stå rätt, annars retar jag mig på det. Till jul tycker jag att många har alldeles för mycket pynt, för plottrigt. Det är som om de häller ut allt de har, huller om buller, och tänker 'Allt måste ställas fram!'" Journalisten frågar honom vad han skulle göra om Josabeth kom hem med en riktigt gräslig julprydnad. "Jag skulle säga vad jag tyckte och låta den vara framme en jul. Året därpå skulle hon inte få fram den igen..."

Alla som vill bo ihop med den killen räcker upp en hand.

Här hemma har vi just placerat ut cirka trettio tomtar och ett antal änglar, snögubbar, granar, renar med mera. Det är inte ett dugg symmetriskt och absolut inte strikt. Jag tycker att det är jättefint. Hur pyntar ni?

Femtonde och sextonde luckan

Idag blir det en dubbellucka. Igår handlade jag julklappar och det tog nästan knäcken på mig, så resten av dagen fick jag ledigt.

Lilla A har problem med tiden. Igår, idag och imorgon är mycket svåra begrepp och om man säger att vi ska göra något ikväll bryter hon ihop och skriker förtvivlat "nej, idag idag!"

För några månader sedan kom hon fram till mig och gav mig en stor kram och sa: "Mamma, förlåt att jag slår dig imorgon." Nåja, det är ju bra att vara förberedd.

Häromdagen diskuterade vi julafton. Jag försökte förklara att det var sidådär två veckor dit och lilla A kämpade på för att förstå vad jag menade: "Är det i morgon?" "Nej, om två veckor." "Är det igår?" "Nej älskling. Det ska bli lördag en gång och sedan en gång till så är det julafton." "Är det i förrförrgår?" Då gav jag upp: "Ja, på ett ungefär."

Fjortonde luckan

Jag brukar skryta med att lilla M är född med humor, men det är ju en speciell sorts humor som små barn har. Så småningom blir den allt mer vuxen. Sedan något år tillbaka gillar hon vitsar, men det där med poänger är det si och så med. En typisk lilla M-vits kan lyda så här:
"Det var en tysk, en rysk och så Bellman som skulle gå in i en grotta. Först gick tysken in och då hörde han:
– Ett, två, tre nu äter jag upp dig.
Då blev han jätterädd och sprang ut.
Sedan gick rysken in. Då hörde han:
– Ett, två, tre nu äter jag upp dig.
Då blev han jätterädd och sprang ut.
Sedan gick Bellman in. Då var det bara en apa som satt där inne och åt bananer och sa till dem:
– Ett, två, tre nu äter jag upp dig"
Plats för skratt.

Men häromdagen kom hon faktiskt hem med en vits som hade en liten poäng:
"Det var en tysk, en rysk och så Bellman som skulle hoppa ner från ett berg. Rysken och tysken hade fallskärmar, men Bellman hade en sten. Vem kom först till jorden?" "Bellman", gissade jag. "Fel", sa lilla M. "Adam och Eva."

Trettonde luckan

Idag faller det sig ganska naturligt att tänka tillbaka på sin barndoms lucior.

Det året jag fyllde åtta hade jag varit sjuk hela december och var jätteorolig för att jag inte skulle kunna vara med i min körs luciatåg i kyrkan på kvällen på Luciadagen. Men kvällen innan friskförklarade mamma mig och det var med stor förväntan jag klev upp nästa morgon och såg Luciamorgon på teve. Men jag var inte bara förväntansfull, jag var kliig också. På natten hade jag fått något slags utslag på armen som jag kliade på flitigt. Till skolan gick jag i alla fall, men när jag kom hem på morgonen hade utslagen spritt sig över hela kroppen och mamma konstaterade att jag fått vattkoppor. Så något luciatåg blev det aldrig.

När jag kommit upp i mellanstadieåldern gick jag inte själv i något luciatåg, men jag minns så väl känslan när vi stod på övervåningen i skolan och såg ner i ljushallen när lucian kom tågande med sitt följe. Så intensivt har jag nog inte upplevt det vare sig förr eller senare.

På högstadiet fick vi inte fira Lucia, för då blev folk för fulla. Ett inte helt logiskt resonemang eftersom de som söp söp oavsett om de fick se ett luciatåg nästa morgon eller inte.

På gymnasiet fanns förstås samma problem med fylla, men luciatåg hade vi i alla fall, trots att tomtarna vid flera tillfällen var så fulla att de trillade av scen.

I morse klev jag upp tjugo över sex för att hinna se Luciamorgon med mina barn. De är fulla av förväntan inför kvällen när de ska gå luciatåg här hemma för en utvald skara gäster, och inför morgondagen när de ska fira i skolan och på dagis. Och de är mycket glada att jag just friskförklarat dem från maginfluensan. Och jag håller tummarna så att de vitnar.

Tolfte luckan

Den här helgen har vi ägnat åt att kämpa med magsjuka. Sist ut var lilla M, som insjuknade i lördags kväll. På söndagsmorgonen mådde hon redan bättre, vilket passade henne bra. Hon var ju bjuden på kalas. Jag försökte förklara för henne varför hon inte kunde gå: "Då kanske du smittar alla flickorna i din klass och så blir de sjuka lagom till Lucia. Det är väl inte snällt? De har säkert också sett fram emot Lucia." Hon verkade ändå inte övertygad. "Men tänk på Luciatåget då", sa jag. "Då kanske du blir den enda flickan som går i det." Då tändes ett litet ljus i lilla M:s ögon: "Då blir jag den enda Lucian!"

Elfte luckan

Lilla A har tittat på dataspel med pappa och springer och rapporterar för mamma: "Det var en sjörövare som var jätteläskig." Jag: "Jaha." Lilla A: "Finns sjörövare?" Jag: "Ja, på vissa ställen i världen finns de." Lilla A: "Finns de i havet?" Jag: "Ja, de seglar på havet, fast inte här omkring." Lilla A: "Finns de i farmor och farfars pool?"

Tionde luckan

Kanske läge för en kort liten Nobelanekdot?

För några år sedan befann jag mig i Stadshuset på en stor tillställning. Makens förra chef var också där, med sin fru, och de satt hela tiden och jämförde allting med Nobelfesten. "Den här maten var ju faktiskt bättre än på Nobelfesten." "Nu blev vi allt snabbare serverade än på Nobelfesten." "På Nobelfesten får man alltid kall mat, om man inte sitter vid honnörsbordet." Vi runt omkring blev förstås väldigt inponerade och efteråt frågade jag maken hur många gånger chefen och hans fru varit på Nobelfesten egentligen. "En", svarade han. Det är förstås fortfarande betydligt fler gånger än jag varit där.

För att skryta lite har min man sitt namn på en vetenskaplig uppsats tillsammans med en Nobelpristagare. Det är väl det närmaste vi kommer att komma Nobelfesten.

Dagens fråga: Vem har snyggast kläder på årets fest?

Nionde luckan

Idag blir det också en slags anti-anekdot, med den möjliga undertiteln "Varför min chef tycker om mig". Den är återigen ett exempel på när en skämtsam person blir missuppfattad, men idag åt "andra hållet". Min chef gillar mig för att han tycker att jag har så snuskig humor. Det kan för all del vara sant, men just i det här fallet var jag faktist oskyldig.

Det hela tilldrog sig på en fikarast för några år sedan. Av någon anlednng diskuterade vi det faktum att en arbetskamrat hade fobier mot att svälja tabletter hela. Jag: "Det hade jag också förr, men nu har jag tränat mig så numera kan jag svälja vad som helst." Varpå min chef började frusta av skratt och anklagade mig för att säga de mest sanslösa saker. Jag har inte lätt för att rodna, men just då hettade min kinder nog en aning medan jag satt och övervägde alternativen. Skulle jag förklara att jag faktiskt syftat på tabletter och ingenting annat, eller skulle jag låta det vara och fortsätta framstå som oerhört oanständig? Jag valde det senare. Rätt länge jobbade jag sedan på att behålla mitt rykte, men för inte så länge sedan klagade chefen över att det var så länge sedan jag var riktigt rolig.

Så en skämtsam person löper ändlösa risker. Och jag är numera helt och hållet allvarlig och seriös.

Åttonde luckan

Dagens anekdot är av ett lite annat slag, snarast anti-rolig. Som mina vänner vet är jag en ganska skämtsam person, gärna lite ironisk så där. Det uppskattas inte av alla, och ibland får det motsatt effekt:

I somras var jag inne i en presentaffär i Skåne och köpte en rätt dyr salladsskål som jag skulle ge bort. Väl framkommen till kassan bad jag att få den inslagen varpå expediten sa: "Ja, det blir ju inte så lätt att slå in den." "Nej, men lite utmaningar ska man ju ha här i livet", sa jag i vad jag anser vara en skämtsam ton. Då tittade hon upp på mig och svarade mycket kort: "Du kan ju får försöka själv." "Jo, men jag har inget papper..." svarade jag lite lamt. Sedan slog hon in skålen medan jag stod i en obekväm tystnad och tänkte att här går jag nog aldrig och handlar mer.

Brukar era skämtsamheter också falla platt till marken?

Sjunde luckan

Häromdagen skrev jag om hur fascinerade små barn (och vuxna för den delen) är av sånt som finns under bältet. Sanningen är ju att även det som finns över bältet kan fascinera. Ett av mina syskonbarn var under en period mycket intresserad av bröst. En dag satt hon i badrummet och tittade hänfört på sin mamma som duschade. Mamman hade antagligen blandade känslor, men sa, när hon stod och torkade sig: "Skulle du också vilja ha såna här små fina bröst som mamma när du blir stor?" "Nä", svarade syskonbarnet "jag vill ha såna där stora som pappa har."

Sjätte luckan

Vid ett tillfälle fick lilla M ett måttband, ett sånt där som drar in sig själv i en behållare, och hon var mycket nöjd med den och sprang omkring och mätte allt. Vi förklarade för henne att man både kunde mäta centimeter och tum. En dag när maken och jag stod och lagade middag kom hon inspringade i köket mycket upphetsad: "Mamma! Pappa! Vet ni vad! Soffan väger trettionio tum på längden!"

Femte luckan

Häromdagen var jag ute med mina syskon och vi kom till att prata om våra barn, om roliga saker de sagt, och om hur fascinerade barn kan vara av saker och ting som sitter under bältet. Mitt ena syskonbarn brukade betygsätta bekantskapskretsen när han såg dem i bastun. "Stor snopp, liten snopp, stor snopp, stor snopp, liten snopp", kunde det låta. Lilla A gjorde en slags totalinventering en gång när vi hade makens släktingar på besök och alla stod i hallen för att ta adjö: "Du har nopp, du har ingen nopp, du har nopp, du har nopp... Har farfar nopp?"

Och när vi ändå är inne på ämnet: Hur kommer det sig att de alltid visar kondomreklam när jag går på bio med mina barn? Ni vet, den där som handlar om klamydia och hur pinsamt det är att ringa alla sina partner och berätta. Jag tycker inte att jag är överdrivet pryd, men det var inte den änden jag tänkte börja i när det är dags för blommor och bin-diskussionen.

Fjärde luckan

I min ungdom arbetade jag ett tag som barnflicka. Min arbetsgivare var en högt uppsatt, och sedermera ganska känd, socilademokrat och mitt uppdrag var att hämta de båda barnen, flickan 6 och pojken 4 år, på dagis och vara med dem tills pappan eller mamman kom hem. Ganska lätt och till min stora förvåning förfärande tråkigt.

En dag på vägen hem från dagis, som låg på Östermalm i Stockholm, blev pojken kissnödig. Bristen på buskar var stor och det var bara att försöka hålla ut tills vi kom hem. Sista biten var lite av tortyr, både för pojken och för mig. Väl inne i lägenheten kämpar jag med pojken kläder - då smiter flickan före in på toa. Det finns en toalett till, men dit vill inte pojken gå, så där står vi och väntar, båda tårögda vid det här laget, tills flickan är klar. Då vänder jag mig till den tålmodige pojken och säger. "Så, nu är det äntligen din tur att kissa." "Jag har redan kissat", sa han.

Tredje luckan

Det sjungs ju mycket här hemma och lilla M är mycket stolt över att hon sedan någon månad tillbaka kan delar av texten till årets europavinnare i melodifestivalen. "You are the one, my number one", nynnar hon, eller åtminstone något snarlikt. "Vad duktig du är", sa jag en dag. "Ja", sa hon och slängde med sitt långa hår. "Nu kan jag grekiska också." "Men älskling", sa jag, "det där är ju engelska." Då spände hon ett par vilda ögon i mig och skrek: "Det säger du bara för att vara elak!"

Andra luckan

Lilla M är född extremfeminist. Hon är väl ingen Valerie Solanas direkt, men hon har dessvärre svårt att se poängen med killar. För ett par år sedan hamnade hon framför teven när de visade Eva och Adam, en ungdomsserie. Fylld av bildningsiver som jag är frågade jag henne om hon visste vilka de ursprungliga Adam och Eva var. "Det sägs att det var de första människorna" sa jag. "Först skapade Gud mannen, Adam..." Lilla M vände sig storögt mot mig och frågade: "Varför gjorde Hon det?"

Första luckan

En liten anekdot ska jag försöka bjuda på varje dag så här i december.

Var i kyrkan i söndags med lilla M, som för första gången fick gå i nattvarden (det är ingen ordning på kyrkan nu för tiden). I kön fram undrade hon lätt irriterat vad hennes mamma fnittrade åt. "Det är svårt att förklara", svarade jag. Bredvid oss stod en långhårig, gänglig konfirmand med en svart t-shirt med texten "Children of Sodom".